Gadgeten innehöll ett fel

tisdag 31 juli 2012

Pubertalt och allt för mycket om islam – SR:s Människor och tro ifrågasatt


På den kristna bloggportalen Churchmill kan vi just nu ta del av journalisten Siewert Öholms kritik av Sveriges radios livsåskådningsprogram Människor och tro. Enligt Öholm saknas berättande och inkännande program om religion i dagens Sverige. Istället för att ta detta uppdrag på allvar väljer public service antingen att problematisera kristendomen eller helt ignorera kristna nyheter enligt Öholm. Speciellt upprörd blev Öholm när redaktionen för Människor och tro fredagen den 20 juli 2012 uppmärksammade årsdagen av händelserna på Utøja och det faktum att vissa menade att den norska kyrkan kanske hade fått ta en allt för stor plats i sorgeprocessen och minneshögtiderna. En av de som uttryckte denna kritik var prästen Steinar Ims som är aktiv inom Kirkelig senter for religionsmøte og dialog och enligt honom är det viktigt att komma ihåg att Breiviks handlingar var en attack mot det mångkulturella, pluralistiska och öppna Norge. För Öholm är kritiken mot kyrkans roll dock svår att förstå. Han skriver:

”Kyrkan stod redo när tiotusentals människor sökte tröst och begriplighet. Minnesgudstjänsten i Oslo Domkyrka, 2011, fullkomligt dallrade av andlighet, sorg, förtvivlan och tro. I gudstjänsten, som avslutades med den kristna trons klimax, nattvarden, blev den Aronitiska välsignelsen i Faderns och Sonens och Den helige Andes namn något av vägmärke för att kunna gå vidare. Det kristna kyrkorummet blev då en naturlig plats för både sorg och förtröstan. Även för de drabbade som inte delade kristen tro eller religion.”

Mot denna bakgrund är det obegripligt att Människor och tro väljer att problematisera kyrkornas roll i sorgearbetet och minnesgudstjänsterna enligt Öholm. Så långt är det kanske inte svårt att följa med i Öholms resonemang och det finns flera studier som visar att kyrkor (liksom andra religiösa institutioner) spelar en stor och viktig roll vid katastrofer och tragiska händelser. Tsunamikatastrofen, Estonia och prinsessan Dianas död är bara några exempel på denna roll. Men nu var det i och för sig inte Människor och tros syfte att göra ner kyrkoras arbete eller minska deras betydelse för sorgeprocessen i Norge. Tvärtom framgår det tydligt i programmet att flera röster fick utrymme och att invändningarna framför allt handlade om behovet av att uppmärksamma att terrordådet faktiskt var inriktat mot det mångkulturella samhället – ett samhälle som bland annat inkluderar människor av flera olika trosriktningar och livsåskådningar och inte endast ”vita kristna”. Inte minst var muslimer en måltavla för attacken vilket bland annat uppmärksammades av flera deltagare i programmet. Det är också viktigt att betona att inte någon av de parter som deltog i Människor och tro egentligen uttryckte någon djupare kritik mot kyrkans framträdande roll. Snarare handlade deras reflektioner om vikten av att understryka att terrordåden var inriktade mot det mångkulturella samhället och att kyrkan inte fick glömma bort denna faktor i sitt sorgearbete.

Desto mer obegripligt blir det när Öholm väljer att sammankoppla sin kritik av programmet om årsdagen i Norge med en analys som går ut på att Människor och tro är ett program som är mot religion och då speciellt mot kristendom. Samtidigt som programmet skall vara mot religion, menar Öholm att programredaktionen ger allt för stort utrymme åt islam och muslimer. Hur går detta resonemang ihop? Är inte islam också en religion som bör analyseras, problematiseras, diskuteras och kritiseras när så behövs? För Öholm lider Människor och tro av något som han kallar för ”islamförbländning” och programmet skulle enligt honom kunna döpas om till ”Människor och islam”. Denna ”defekt” har resulterat i att redaktionen endast ser och uppmärksammar islam och troende muslimer samtidigt som de negligerar kristna grupper i Sverige och kristendomen i stort enligt denna analys. Hur den procentuella fördelningen av programinnehållet faktiskt ser ut mellan olika ämnen och religioner anger inte Öholm och jag har inte heller tillgång till några sådana uppgifter för tillfället. En snabb överblick på programmets hemsida ger dock vid handen en stor mångfald när det gäller både specifika religioner och ämnen. På SR:s hemsida ges också en programförklaring som visar att syftet med Människor och tro är att fördjupa ”aktuella händelser med religiös anknytning" och programmet "erbjuder historiska perspektiv, framåtblickande analyser, kommentarer och reportage.” En programförklaring som tydligt visar att programmet är förankrad i en humanistisk och samhällsvetenskaplig förståelse av det fenomen som kallas för ”religion” inom ämnet religionsvetenskap. Men hur skall vi då förstå Öholms kritik?

Förmodligen handlar Öholms invändningar om att han dels har en annan syn på hur det religionsjournalistiska uppdraget skall utformas och dels en annan syn på kristendomens plats och funktion i samhället. Den sista aspekten är förmodligen en konfessionellt motiverad övertygelse och den har jag inga invändningar mot eftersom det står Öholm fritt att tycka att kristendomen bör ha företräde framför andra religioner. Men att konfessionella övertygelser skall styra public services rapportering är minst sagt tveksamt och helt oförenligt med SR:s policy. Kanske denna analys är felaktig, men om så är fallet är det oklart vad Öholm avser med berättande och informerande program? Vad skall man informera om och på vilket sätt?

Att ett samhällsprogram som Människor och tro ger utrymme åt mångkultur och det faktum att Sverige inte längre är ett monoreligiöst land är inte konstigt – något annat hade varit oförenligt med det uppdrag som vi kan förväntas oss att public service skall uppfylla i ett modernt öppet demokratiskt samhälle. Att bevaka och analysera om religionens plats och funktion i det offentliga rummet är en viktig uppgift och detta uppdrag måste präglas av mångfald och kritisk analys. Ett program som Människor och tro kan därför inte endast berätta och informera om religion – för vem är det som i så fall skall avgöra vad som skall berättas och på vilket sätt skall man informera lyssnarna om det samhällsfenomen som vi kallar för religion? Är det den frikyrkliges, humanistens, satanistens eller muslimens berättelse som skall återges? Och hur skall man välja ut vem som skall få företräda en religion? Kanske ni läsare har några tankar om hur ett sådant uppdrag skulle kunna utformas?

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

2 kommentarer:

  1. Vi måste fokusera på offren! Det är rimligt att lägga tonvikten på deras konfession! Hade majoriteten varit muslimer borde självklart islam få ett motsvarande utrymme!

    Nu var dock, så vitt jag vet, minst 90 % kristna varför det av respekt för offren är naturligt att kristendomen dominerar. Om 10 % vore muslimer, så ge islam 10 % av utrymmet!

    Eller låt offrens anhöriga bestämma om man vill upplevas som "rättvisa".

    Sen kan jag bara hålla med Sjöholm om att islam får ett oproportionerligt stort utrymme i största allmänhet. Dom är trots allt bara 5 %.

    Sen anser jag nog att Sverige snarare är bikulturellt än mångkulturellt. Kristendomen och islam dominerar ju stort över alla andra religioner. Och ökar mest. Så mångkulturen minskar medan bikulturen ökar.

    Muslimerna uppskattas till runt 500.000, buddhisterna till 40.000 och judarna till 20.000.

    Så islam är 10 gånger större än nästa religion!
    Att då tala om mångkultur är missvisande. Bikultur är närmare verkligheten.

    SvaraRadera
  2. Hej

    När du skriver att vi måste lägga fokus på offren, tillskriver du dem då inte en identitet som de själva inte har valt. Dog de som kristna, muslimer, ateister etc? Och är inte offren fler än de som dödades av Breivik? Genom att tillskriva offren religiösa och politiska identiteter kanske vi snarare spelar Breivik i händerna?

    Därmed inte sagt att kyrkan kan vara en lämplig plats för sorgearbete. Som du så riktigt påpekar är ju muslimer å ena sidan inte i någon större utsträckning direkt drabbade, och dessutom en sådan liten minoritet att det vore märkligt om de höll i detta.

    Även religioner som islam kristendom, judendom, hinduism etc är ju mångkulturella företeelser, varför jag tror din föreställning om Sverige som bikulturellt är förenklad. Utöver kristna och muslimer har vi dessutom en hyfsad andel medborgare som inte identifierar sig som varken eller.

    Simon

    SvaraRadera