Jag har på kort tid recenserat två böcker med sufiska texter översatta till svenska. Det är intressant att notera att vi får allt fler sådana böcker, och att sufism blir mer känt i Sverige. Det är också intressant att dessa två böcker, Den enhänte korgmakaren som är ett urval dikter av Jalal al-Din Rumi (d. 1273) bearbetare av den amerikanske poeten Coleman Barks, och Sufism – ett urval föreläsningar av en sufimästare av Sheikh Nazim al-Haqqani (f. 1922), representerar två ganska olika uttryck för sufism.
Den första boken är ett exempel på sufiska texter som attraherat sufier i Nordamerika och Europa som inte nödvändigtvis eller exklusivt definierar sig som muslimer, liksom sökare som använder sig av inslag av sufism i en eklektisk, nyandlig religionsutövning.
Den andra boken kan istället ses som representativ för en muslimsk ”mainstream-sufism”. Shaikh Nazim är en av de mest inflytelserika nu levande sufisheikherna, och Naqshibandi-orden är en av de mest globalt spridda och betydande ordnarna.
I västerländska media framställs ibland sufism som ”en fredlig gren inom islam” och man använder gärna uttryck för sufism för att nyansera en negativ bild av islam - som exempelvis i Uppdrag Gransknings Imamernas råd. Detta har vi berört tidigare här på bloggen. Men dessa försök till nyansering riskerar att få motsatt verkan eftersom man härigenom riskerar man att essentialisera sufism genom att bortse från den mångfald – även militanta och misogyna – uttryck för sufism som historien och samtiden kan uppvisa. Dessutom kan en läsare eller tittare härigenom få intrycket att icke-sufiska tolkningstraditioner inte är fredliga.
Kanske kan dessa böcker bidra inte bara till att öka kunskapen om sufism, utan även till att nyansera bilderna av såväl islam som sufism.
Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar