Ramadan 2012

På fredag den 20 juli inleds med största sannolikhet den muslimska fastemånaden Ramadan. Detta är en högtidsmånad som berör allt fler svenskar, både muslimer och icke-muslimer. Långsamt utvecklas specifikt svenska ramadantraditioner. Om detta kan man läsa i boken Ramadan – en svensk tradition.

Eftersom den muslimska tideräkningen följer månåret infaller ramadan cirka 11 dagar tidigare för varje år, vilket i sin tur innebär att fastan kommer att sammanfalla med sommarsolståndet om bara några år. Redan under årets fastemånad kommer dagarna vara ca 17 timmar långa bara i Stockholmstrakten. Dessa långa, hungriga dagar har under senare år bidragit till en diskussion om fastans föreskrifter bland svenska muslimer, en diskussion som antyder att specifika platsförhållanden bidrar till religiös förändring som kan få djupgående teologiska konsekvenser.

.

Tumregeln att muslimer ska fasta från det att solen går upp tills dess att solen går ner erbjöd kanske inte några större problem i Mecka och Medina på 600-talet. Men i och med att muslimer i dag bor även i nordliga avkrokar som Sverige blir det genast besvärligare. Fastande muslimer har tacklat detta på olika sätt. Många rättar sig efter en fatwa, ett religiöst utlåtande, som utfärdats i Egypten med muslimer i Skandinavien i åtanke. Fatwan, vilken följer en tolkning av reformisten Muhammad Abduh (1849-1905), gör gällande att muslimer i norr kan följa tiderna i Mecka – de tider Muhammad och de första muslimerna följde – istället för att fasta efter rådande platsspecifika förhållanden. De ska alltså istället för att bokstavligen följa föreskrifterna, omtolka dessa och bryta fastan innan solens nedgång:

Muslimer i länder med extrem variation i dagens och nattens längd, där det är svårt att fasta, skall uppskatta tiden för att starta och avsluta sin fasta. De skall bortse från de tecken som i den heliga lagen markerar tiden för bön och fasta, så som gryning, soluppgång, middag, solnedgång, natt och liknande.

I praktiken har detta tolkats som att man i Sverige skulle bryta fastan strax efter fem på eftermiddagen, istället för vid solnedgången som nu inträffar efter nio på kvällen. Men detta förhållningssätt är inte okontroversiellt bland engagerade muslimer. Några har valt att följa den reformistiska linjen och bryter fastan på eftermiddagen, medan de flesta nog försöker bita ihop till solnedgången.

Här är det på sin plats att påpeka att långt ifrån alla muslimer i Sverige fastar överhuvudtaget, liksom att vissa väljer att iaktta fastan på andra sätt – exempelvis genom att avstå från cigaretter, alkohol eller skräpmat under en månad. Den diskussion som förs engagerar också en relativt liten grupp individer med ett större intresse för religiösa frågor än majoriteten. 

I den diskussion som förs kan vi urskilja två positioner. Å ena sidan har vi dem som, i alla fall i denna fråga, vill följa de äldsta skriftliga påbuden kring fastan. De eftersträvar vad man kan kalla en mimetisk attityd till religiösa källtexter och traditioner och vänder sig mot den relativism som ovan citerade fatwa kan ge utrymme för. I detta läger har man lyft fram en konkurrerande fatwa från 1952 av den tidigare egyptiske muftin Shaykh Hasanayn Muhammed Makhluf:

Fastan, som den definierats av den religiösa lagen, börjar när gryningen infaller och sträcker sig fram till solnedgången varje dag. Tiden för fastan varierar från land till land. Att ett land har långa fastetider är, i sig, ingen ursäkt för att låta bli att fasta. Det är tillåtet att avstå från att fasta bara om man tror att fastan kommer att resultera i sådan sjukdom eller utmattning som är till skada för en själv.

.

Detta uttalande vill göra gällande att traditionen är tydlig i denna fråga och, kanske ännu viktigare, att den religiösa lagen gäller bortom tid och rum. Det som gällde för fastan i Mecka på 600-talet gäller också i Sverige 2012.

Men för dem som har ett mer hermeneutiskt, tolkande, förhållande till traditionen är inte texternas innebörd lika glasklar. Som exempel kan de peka på koranens sura 2:185 som i Knut Mohammed Bernströms översättning lyder:

Den av er som ser månens nytändning skall fasta månaden ut. Men den som är sjuk eller [stadd] på resa [skall fasta därefter] under motsvarande antal dagar. Gud vill göra det lätt - inte tungt - för er. Håll [fastan under den föreskrivna] perioden och prisa Gud som har väglett er - kanske skall ni visa [Honom] tacksamhet.

Vad koranen föreskriver, menar man, är att muslimer ska fasta under en månad, men inte under orimligt långa tider. Gud vill göra det lätt, inte tungt, för människan. Enligt detta angreppssätt är inte heller Makhlufs uttalande otvetydigt. Med avstamp i fatwans sista mening tolkar man det som att de långa fastedagarna kan innebära ett så pass stort hinder att de kan leda till att muslimer avstår från att fasta, eller till och med kan äventyra deras fysiska hälsa. Hellre än att hota den muslimska gemenskapen är det i så fall bättre att muslimer fastar enligt den dygnslängd som är gällande i Mecka, menar man. Detta var ju också var de tider som profeten Muhammad följde.

Förespråkarna för det mimetiska idealet menar att detta sätt att tolka traditionerna kan vara en ursäkt för att ta lättvindigt på religiösa regler. Mecka är, om än en helig stad, trots allt en plats i tid och rum medan Guds vilja, så som denna kommit till uttryck i de muslimska traditionerna, är evigt och allestädes gällande.

Härigenom kan man se att denna debatt gäller mer än bara frågan om när och hur muslimer ska fasta. Platsen såväl som tiden och dess förhållanden ställer nya frågor till gamla traditioner. Frågor som får viktiga teologiska konsekvenser. När ett mimetiskt förhållande till de religiösa texterna och traditionerna blir opraktiskt och svårhanterligt väljer vissa – som vi har sett – att finna nya sätt att förstå och tolka religiösa föreskrifter, hellre än att bryta med dem. För att Guds universella budskap ska kunna vara evigt gällande menar förespråkare för ett sådant förhållningssätt att detta måste tolkas på nytt utifrån rådande omständigheter. Detta kommer då att påverka synen även på andra frågor reglerade av religiösa texter, från rituella påbud till förhållanden mellan könen.

Den pågående diskussionen om fastans föreskrifter kan alltså förstås som ett uttryck för en inomislamisk förhandling om tolkningsmakt och auktoritet. Ett hermeneutiskt förhållande till religion, och ökade möjligheter för individer att själva tolka, eller välja mellan konkurrerande tolkningar, bidrar till en individualisering av religion och en maktförskjutning från externa auktoriteter till individen själv.

Den pågående diskussionen kring hur fastan i månaden ramadan ska iakttas i Sverige visar att islam, liksom andra religiösa traditioner, aldrig är slutgiltigt uttolkad och definierad utan hela tiden förändras och utformas i en pågående diskussion. Dessa olika förhållningssätt till reglerna för den muslimska fastan föreslår också att inte endast tiden och dess flyktiga värderingar, utan också platsen och dess beständiga förhållanden påverkar hur religion tolkas, förändras och levs.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet