måndag 2 juli 2012

Världsbild och religion – några utgångspunkter


Under de senaste dagarna har vi haft flera intressanta diskussioner här på bloggen som berör hur vi som religionsvetare studerar de fenomen som kallas för religion. En utgångspunkt inom den akademiska forskningen om religion är att ”religion” inte existerar i sig själv. Det finns ingen religion, eller några enskilda religioner som kan studeras oberoende av andra faktorer. De fenomen vi kallar religion tar sig uttryck genom kultur, ekonomi, politik etc. Religion har ingen förmåga att handla eller tänka – det är människor som handlar, tänker och gör saker i en religions namn. Som religionsvetare har vi inte heller något material eller någon metod att bevisa eller avvisa huruvida övernaturliga krafter existerar eller inte, och därför heller inte vad någon gud vill eller inte vill att människor ska göra . Därför kan vi inte heller avgöra vem som tror rätt eller fel – det vill säga vem som är ortodox (”sann”) eller heretiker (”falsk”).

Så vad kan vi då studera?

Precis som för all humanistisk, samhällsvetenskaplig och den största delen av naturvetenskaplig forskning är religionsvetenskapens studieobjekt människor. Vi studerar med andra ord vad människor säger och vad de gör i namn av något som de kallar för religion. Därför är det viktigt att ta hänsyn till samhälleliga fenomen som till exempel ekonomi, juridik och rådande uppfattningar om religion. Sociologiska och psykologiska teorier är av speciell relevans för den som vill kunna analysera religionens plats och funktion i individens, gruppens eller samhällets liv. På ett motsvarande sätt är religionshistoria det ämne inom religionsvetenskapen som studerar religionens plats och funktion ur både ett historiskt och nutida perspektiv. Gränsen mellan dessa två subdiscipliner har dock blivit allt mer flytande.

Trots att religiösa människor – oberoende av religionstillhörighet – ofta hävdar att de tolkar och praktiserar sin religion på samma sätt ”som man alltid har gjort” kan religionsvetenskapen visa att uttolkningen av religion ser olika ut på olika platser vid olika tidpunkter. Religioner, liksom samhällen och kulturer är stadda i ständig förvandling.
I detta sammanhang kan det vara intressant att peka på en intressant likhet mellan många troendes förståelse av sin egen religionstolkning och – utövning som oföränderlig och ”sann” och olika religionskritikers övertygelse om att det finns en ”sann” och oföränderlig kärna inom den religion som man kritiserar. Både troende och kritiker tycks vara överens om att religioner är homogena fenomen. Men en viktig skillnad består i att dessa två motpoler kommer fram till helt olika slutsatser. Till exempel anser de flesta muslimer att islam är en fredlig religion, medan islamkritiker menar att islam är en ond, farlig och våldsbejakande religion. Som religionsvetare är båda utgångspunkter givetvis intressanta att studera som konfessionella utsagor, men det är tydligt att det finns många gråskalor och variationer som båda ”läger” förnekar eller nedtonar.

Hur gör vi till exempel med de som inte följer den definierade ”sanningen”? Här kan religionshistorien visa att troende människor inte följer samman världsbild eller delar samma förståelse av sin religion – människor tycker och gör helt enkelt olika saker när de refererar till sin religion – även om de menar att de följer samma religion. Är religionskritikerns förståelse av vad religionen ”egentligen är” mer sann än de som säger sig tillhöra den specifika religionen? Är till exempel muslimer som betonar att det måste finnas valfrihet och inget tvång i religionen inga riktiga muslimer? Är man mindre katolik om man är skild och homosexuell? Är man mer kristen om man anser att kvinnor inte bör bli präster? Den som försöker att avgöra dessa frågor har enligt mig lämnat religionsvetenskapens område och gett sig in i teologins eller politikens opinionsbildande domäner.

Ovan nämna utgångspunkter innebär givetvis inte att man inte kan finna gemensamma spår och utgångspunkter bland de som menar sig följa samma religion. Till exempel anser de flesta kristna i historia och nutid att Bibeln är en viktig bok och att Jesu uppståndelse är central för kristendomen. Här ser vi en likhet i världsbild! Men som religionsvetare räcker det inte att konstatera att detta är en likhet – istället måste vi frågan oss vad detta faktum egentligen innebär och hur det manifesteras i människors liv. Skall Bibeln tolkas bokstavligt eller bildligt (metaforiskt)? Kan man fortsätta att tro på miraklen i Bibeln trots att naturvetenskapen visar att det är omöjligt att gå på vatten eller uppväcka döda? Kan man välja ut vissa ord från Jesus och nedtona andra? Hur skall kristna förhålla sig till textkritiska och källkritiska diskussioner? Hur skall kristna förhålla sig till samhälleliga förändringar som tycks motsäga textens utgångspunkter – till exempel när det gäller könsordning och jämlikhet för alla människor? Hur är det när vetenskapen inte stödjer Bibelns berättelser? Arkeologin har till exempel inte hittat några spår efter att ökenvandringen – det vill säga att Moses och israeliterna vandrade i öknen i fyrtio år efter befrielsen från slaveriet i Egypten innan de kom fram till det heliga landet.
Den som är intresserad av ovan nämnda frågor kommer snabbt att hitta en mängd motstridiga ståndpunkter och konflikter inom en religion och bland de som är kritiska till samma religion. För det akademiska studiet av religion är dessa konflikter och variationer intressanta eftersom de ofta kan knytas till frågor som handlar om hur olika tolkningar kan legitimeras och knytas till samhälleliga faktorer som till exempel makt, auktoritet och ekonomiska intressen.

Som religionsvetare kan vi givetvis vara intresserade av att beskriva och analysera en speciell teologisk uppfattning – det vill säga vad vissa troende säger om en speciell fråga som rör deras religion. Själklart kan teologiska uppfattningar medvetet och omedvetet påverka hur människor förhåller sig till sin omgivning – grundläggande värderingar inpräntas oftast hos människor under vår barndom. Det som är viktigt – och som Sorgenfrei och jag vänder oss emot – är dock att det inte finns en enhetlig uppfattning bland de människor som tillhör en specifik religion. Människor är så mycket mer än endast sin tro. De är till exempel ekonomer, frånskilda, fattiga, arbetslösa, livsnjutare, strävsamma eller lata. Att veta att någon beskriver sig som muslim, kristen, hindu eller satanist är inte tillräckligt för att veta hur denna person förhåller sig till demokrati, jämställdhet eller mänskliga rättigheter, till exempel. Så istället för att tillskriva människor som tillhör en religion gemensamma och oftast oföränderliga åsikter och värderingar bör vi studera hur människor de facto tolkar och praktiserar sin religion. Vi bör i högre utsträckning studera människors värderingar och hur dessa samspelar med sin omgivning. Det står klart att dessa värderingar inte enbart kan förklaras med hjälp av religionstillhörighet. För att använda ett lite mer högtravande språk – religionstillhörighet är inte prejudiserande – det vill säga en religionstillhörighet räcker inte för att förklara varför människor gör som de gör. En av humanvetenskapens och samhällsvetenskapens största utmaningar är att fastsälla samband mellan orsak och verkan – ett faktum som även gäller för religionsvetenskapen.

Slutligen är det på plats att återigen understryka att alla tolkningar av religion som kan leda fram till praktiker som strider mot rådande lagar i Sverige skall beivras. Detta faktum gäller oavsett vilken religion vi väljer att studera. Både här på bloggen och i media är det dock vanligt att diskussionen om islam ofta skapar debatt och motsättningar. Islam och muslimer är inget undantag och praktiker som baseras på islam som strider mot svensk lag skall bli föremål för kritik och åtgärder. Men att lyfta fram att det finns interna variationer och olika tolkningar bland muslimer i både historia och nutid ingår i religionsvetenskapens uppgift. Denna vetenskapliga arbetsuppgift ska inte sammanblandas med ett försvar av islam och muslimer. Det akademiska studiet av religion skall inte ha som syfte att försvara eller legitimera någon tolkning – detta måste de troende själva ta hand om. Så länge som individen praktiserar sin religion på ett sådant sätt att det inte strider mot landets lagar eller att man tvingar någon att följa en specifik religion så finns det inga hinder för att uttrycka en specifik religion. Detta faktum är grundläggande för alla demokratier och det är viktigt att betona att religionsfriheten är ett relativt nytt fenomen. Under större delen av Europas historia fanns det inga möjligheter att välja religionstillhörighet och det var totalt omöjligt att avstå från att ha en religion. Att ta religionsfrihet för givet eller att begränsa dessa möjligheter – vilket många grupper i dagens samhälle tycks vilja – vore att ta ett steg tillbaks.

Göran Larsson, Professor i religionsvetenskap

12 kommentarer:

  1. Göran.

    Du skriver:
    "Så länge som individen praktiserar sin religion på ett sådant sätt att det inte strider mot landets lagar eller att man tvingar någon att följa en specifik religion så finns det inga hinder för att uttrycka en specifik religion."

    Om detta är vi självklart ense - det är inte kristna eller muslimer i allmänhet som är i fokus utan representanter för bestämda strömningar - och trots din inledning om det problematiska med religionsbegreppet så menar du uppenbarligen att det är meningsfullt att säga att "individen praktiserar sin religion". Det menar även jag, men där tycks samsynen upphöra.

    Jag menar att det finns direkta samband mellan de abrahamitiska urkundernas huvudpersoner och deras bekännares tro och liv. De bekänner ju sig till Moses, Jesus resp Muhammed. Då är det inte egalt vad dessa tre står för i sina läror och liv. Och deras efterföljare har att förhålla sig mer eller mindre aktivt till de tres höga föredöme. De är mer eller mindre trogna det givna idealet, dvs religionen som vi känner den i sin urkundsform.

    Sufierna, som är värda den största respekt, har valt ut den mystika delen ur islam, men det Muslimska brödraskapet i Egypten måste sägas vilja vara trogna Muhammed i långt högre grad än de sufiska pacifisterna. Profeten visade ju vägen genom att agera warlord och politisk lagstiftare och skapade så en totalitär ideologi, som de nu vill praktisera fullt ut (om generalerna tillåter). Ett bevis på detta är president Mursis krav att USA ska utlämna ledaren för Al-Gamaa al-Islamiyya, Sheikh ‘Umar ‘Abd ar-Raḥman, dömd terroristledare.

    Samma erkännande måste kunna ges till de ortodoxa - i betydelsen Muhammedtrogna - islamisterna i Hjällbo vars wahhabism Gun Holmertz kritiserar och fått bekräftad i direkta dödshot.

    Jihad är en islamistisk plikt, medan korståg i Kristi namn är att förråda Kyrkans grundare. Är det inte så?

    Samuel.

    SvaraRadera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  3. Hej Samuel

    Tack för dina synpunkter och kritiska reflektioner. Självklart är Moses, Jesus, Muhammad - plus ett stort antal andra profeter - viktiga för muslimer. Men även när det gäller dessa centrala figurer så finns det olika förståelse av vad det innebär att följa dessa. Skall muslimer till exempel följa vad som uppfattas vara Muhammads principer eller skall de försöka att efterlikna hans utseende? Skall de endast följa Muhammad när han säger "gör på detta sätt" eller skall de även följa honom när han inte talar på detta tydliga sätt? Vad skall muslimer göra när Muhammad tycks ha sagt motstridiga saker? Dessa frågor har ofta lett till och leder fortfarande till häftiga diskussioner mellan olika muslimer och mellan olika litterära genres inom islam (se diskussionen inom tafsir-litterature, hadith-litteraturen och qisas litteraturen). Liknande diskussioner återfinns givetvis även bland kristna och judiska grupper när det gäller att följa Moses respektive Jesus.

    Enligt mig är det också svårt att framställa sufier som islam pacifister utan att ge exempel på vad som avses. I historien finns flera exempel på revolter och konflikter som har startats av sufiska ledare, liksom fredliga uttolkningar av islam som bygger på mystika läsningar. Även muslimska brödraskapet har en viss koppling till sufismen - se mitt inlägg om Muslimska brödraskapets tidiga historia här på bloggen. Sedan är det också tydligt att det finns flera olika förståelser av vad ordet jihad kan betyda. För vissa betyder det en legitimering av våld, för andra innebär det endast en kamp att göra det goda och att undvika det onda. När det gäller våldsamma tolkningar så handlar det oftast om hur krig skall legitimeras - det vill säga när krig blir legitima. Liknande diskussioner återfinns även i kristendomens historia (se till exempel Augustinus diskussion om Bellum Justum, det rättfärdiga kriget) och idag menar till exempel vissa forskare inom fältet internationella relationer att dagens krig legitimeras med mänskliga rättigheter och universella principer.

    Slutligen, hur utvecklingen kommer att bli i Egypten är osäker och här finns all anledning att vara vaksam och följa den framtida utvecklingen noga. Samtidigt är det viktigt att betona att valet av Mursi är Egyptens första demokratiska val - tidigare ledare var alla diktatorer som inte beaktade vare sig demokrati, mänskliga rättigheter eller religionsfrihet. Muslimska brödraskapet tillhör bland annat en av de rörelser som har blivit utsatta och förföljda - huruvida detta kommer att leda till en förlåtande attityd eller till att historien upprepas är oklart. Avslutningsvis så håller jag helt och hållet med dig om att alla former av våldsamma tolkningar som kan resultera i dödshot, förföljelser och tvång skall bekämpas - ett faktum som gäller alla rörelser, må de vara ideologiska, religiösa eller politiska. Olikhet och likhet inför lagen är ett grundfundament i ett öppet demokratiskt samhälle!

    /Göran

    SvaraRadera
  4. Göran.

    Du skriver:
    "Avslutningsvis så håller jag helt och hållet med dig om att alla former av våldsamma tolkningar som kan resultera i dödshot, förföljelser och tvång skall bekämpas - ett faktum som gäller alla rörelser, må de vara ideologiska, religiösa eller politiska."

    Med detta klara besked skulle jag kunna låta mig nöja - inget tassande runt het gröt längre - men med ditt klarspråk här och i din recension av Gudrun Krämer ger du mig mod att ställa ett par frågor:

    Varför kan vi inte ha en offentlig debatt där vi talar klarspråk om samtliga religioners mörka arvegods, om de intima sambanden mellan historiska och samtida moraliska haverier? Knappast någon tvekar att peka ut katolska kyrkans moraliska konkurs på hart när alla fronter och med all rätt. Det konstantinska arvet har ännu idag förödande konsekvenser - illegitim makt korrumperar. Så varför behandlas islam och islamister med silkesvantar?

    Fredsälskande, laglydiga muslimer är på god väg att låta sig integreras politiskt överallt i den sekulära, demokratiska världen - politiskt alltså, leve den kulturella mångfalden! - men hur ska motsvarande kunna ske med dem (ett relativt fåtal) som fanatiskt försöker genomdriva sharia och upprätta ett utopiskt kalifat? Hur ska profeten som militant förebild kunna dekonstrueras? Kan man ställa kravet på moskéerna att bara svenskutbildade imamer får förekomma?

    Samuel.

    SvaraRadera
  5. Hej igen

    Jag tycker inte att tolkningar av religion som leder till praktiker som bryter med rådande lagar behandlas med silkesvantar - det finns en omfattande debatt om denna typ av tolkningar - ett faktum som även gäller muslimer som bryter mot rådande lagar. Sedan är det också viktigt att betona att människor kan ha åsikter som avviker från majoritetens uppfattningar så länge som dessa inte leder till praktiker som bryter mot rådande lagar. När det gäller diskussionen om sharia är det viktigt att se vilka tolkningar som avses och huruvida dessa är förenliga med rådande sekulära lagar i till exempel Sverige. Istället för att tillskriva vissa religioner förutbestämda åsikter - kom ihåg att det är människor och inte religioner som har åsikter - är det viktiga att studera vad människor säger och gör med och utifrån det som de kallar för religion. När det gäller imam-diskussionen så finns det anledning att återkomma till denna fråga i ett längre inlägg här på bloggen. Tillsvidare rekommenderar jag en läsning av SOU 2009:52 - den statliga utredningen om imamutbildningar. Ser fram mot fortsatta diskussioner.

    /Göran

    SvaraRadera
  6. Bra inlägg, men faller du inte själv i generalliserings fällan när du skriver "Både troende och kritiker verkar vara överens att religioner är homogena fenomen" ...

    SvaraRadera
  7. Tack för trevligt samtal!

    Även jag ser fram mot en fortsättning, inte minst inom det spännande område som muslimer kallar ijtihad/nytolkning. Eftersom alla muslimer är av åsikten att profeten är central för varje förståelse av islam så kommer hans ord och leverne med all sannolikhet spela en avgörande roll för överskådlig framtid, men kanske kan även han ses i nytt ljus?

    Vänligen,
    Samuel.

    SvaraRadera
  8. Hej igen

    Självklart finns det olika uppfattningar bland de som kan beskrivas som troende och som kritiker - men jag försöker endast att visa på att det ganska ofta tycks finnas liknande övertygelser om att dessa två motpoler kan nå fram till vad religionen "egentligen" är för något. Denna likhet diskuteras allt för sällan enligt mig.

    När det gäller synen på Muhammad så finns det även en mängd olika uppfattningar bland muslimer när det gäller hur troende kan förhålla sig till och tolka profetlitteraturen (hadith, sira) och hur dessa texter skall relateras till Koranen. Den som vill ha en bra översikt kan till exempel vända sig till Tarif Khalidis bok "Images of Muhammad: Narratives of the Prophet in Islam Across the Centuries". I denna bok framgår det bland annat att bilden av Muhammad - det vill säga historieskrivningen - kan fyllas med olika innehåll i olika tidpunkter. Under avkolonialiseringen av Mellanöstern betonar till exempel den egyptiske författaren och teologen Muhammad Haykal att Muhammad var positiv till vetenskap och framsteg samt att han vara en revolutionär ledare som ville bekämpa förtryck (läs Kolonialmakten). Denna bild kan till exempel jämföras med Tariq Ramadans bild av Muhammad som en etiskt förebild.

    På ett liknande sätt har Jesus också fått fylla olika roller vid olika tidpunkter i historien. Jesus kan vara revolutionären, kamrat Jesus eller endast en förebild. Liknande funktioner kan säkert tillskrivas andra religiösa ledare och profeter i historia och nutid.

    /Göran

    SvaraRadera
  9. Julia Kuhlin,

    Jag håller med Göran i hans kommentar till ditt inlägg, men skulle vilja tillägga ett par saker. En anledning till att många religionskritiker och religiösa företrädare ser religioner som någorlunda välpaketerade och homogena, kan vara att det är den bilden som är dominerande; i media, i läroböcker på gymnasiet och i grundskolan, i den offentliga debatten, och inte minst hos religiösa ledare. Sedan kan det också finnas ideologiska skäl till att religioner essentialiseras: som hårdkokt religionskritiker är det ju betydligt lättare att avfärda någorlunda homogena "ideologiska paket", som religioner ofta antas vara. De är också effektiva som kontraster till den ideologi och/eller identitet man själv förespråkar eller ser sig som en del av.

    SvaraRadera
  10. Håller med dig Göran, det diskuteras allt för lite. Och visst influerar säkerligen media, läraoböcker etc till en mer homogen bild på religion Jimmy. Min erfaranhet av samtal med människor som bekänner sig till en tro är dock att man sällan möter en sådan homogen syn på den egna tron. (Det är ju tveksamt om religösa företrädare i mediala sammanhang kan ses som goda representanter för hur en viss grupp tänker och tror). Kan tycka att det finns en fara i att tala om religiösa som människor med ensidig syn på välden och livet - bilden som framträder blir ju att religös är det samma som att vara inskränkt (i sin livåskådning). Det är ju inte samma sak att bekänna sig till en livsåskådning som att vara oförmögen att tänka att det finns fler sätt att se det hela på.

    SvaraRadera
  11. Hej Julia

    Och jag håller med dig Julia :) Det faktum att "vanliga" troende - det vill säga de som inte är religiösa ledare eller företrädare för en specifik grupp - kommer allt för sällan i fokus i debatten. Vi har ett flertal gånger skrivit här på bloggen att det är problematiskt att se ledare (inte sällan självutnämnda ledare) som representanter för en hel grupp eftersom det inte alltid är säkert att de "vanliga" delar eller följer ledarens synpunkter, tolkningar och förslag. Detta glapp bör studeras mer! I media finns det sällan utrymme för att skriva om detta faktum och istället finns det en risk att media förstärker religiösa ledares betydelse genom att framställa dem som representativa. Ett liknande problem kan i och för sig gälla religionsvetenskapliga forskare som endast fokuserar religiösa ledare. Vi har anledning att återkomma till detta ämne ett flertal gånger.

    /Göran

    SvaraRadera
  12. Julia

    Vad gäller islam och "vanliga" muslimers religiösa praktik finns det en mycket bra studie av Jonas Otterbeck från Lund, som heter "Samtidsislam". Vi skulle behöva fler sådana böcker!

    Mvh
    Simon

    SvaraRadera