Mindfulness praktiseras och lärs ut i tre tydliga sammanhang i dagens Sverige: bland buddhistiska grupper (framför allt i form av insiktsmeditation); i medicinskt och terapeutiskt syfte; samt i en kommersiell sektor där mindfulness lanseras av bland annat coacher (och som Jenny Jägerfeld diskuterade kritiskt i sitt sommarprogram).
Det kommersiella användandet av mindfulness hänvisar ofta till hur mindfulness används inom det terapeutiska och medicinska området för att visa på dess hälsoeffekter. Emmellertid är det viktigt att vara uppmärksam på att de studier som gjorts undersöker långvarig mindfulnessutövning inom framför allt MBSR- och MBCT-program, och inte de förenklade versioner som säljs och lärs ut på kortkurser.
Här nedan följer ett utdrag ur min bok Insikt och närvaro - akademiska kontemplationer kring buddhism, meditation och mindfulness (Makadam förlag), där jag diskuterar hur mindfulness i terapeutisk tappning förstås. För den som önskar en ytterligare fördjupning i ämnet, hänvisar jag till boken.
Katarina Plank
Fil dr, religionshistoriker verksam vid Göteborgs universitet
Mindfulness i terapeutisk tappning
Hur förstås mindfulness av företrädare för de medicinska
och terapeutiska användanden av mindfulness? Brown, Ryan & Creswell
(2007:215) påpekar att det ännu inte råder någon överrenskommelse kring hur
mindfulness konceptualiseras, och att det finns ett behov av att nå tydlighet
kring vad som åsyftas. Olika författare lyfter fram aspekter som: en
självreglerande kapacitet, en accepterande förmåga, en metakognitiv förmåga.
De allra flesta definitioner utgår ifrån
molekylärbiologen Kabat-Zinns definition från 1994: ”Medveten närvaro innebär
en alldeles särskild sorts uppmärksamhet som är avsiktlig, opartisk och riktad
mot nuet.” (Kabat-Zinn 2005: 22). Tre element kan återfinnas i de flesta
diskussioner om mindfulness och dessa innefattar ”(1) awareness, (2) of the
present experience, (3) with acceptance” (Germer 2005: 7). Med acceptans menar
Germer att det finns en vilja att låta saker och ting vara som de är vid det
tillfälle som de uppmärksammas, genom att acceptera njutbara och smärtsamma
upplevelser när de uppstår (Germer 2005: 7). Acceptans är ett centralt begrepp
i den pågående nutida diskussionen inom psykoterapin, och Bear (som forskar
kring DBT) menar att mindfulness kan utgöra en metod för att lära ut denna
färdighet (Baer 2003:130). Hon framhåller att till skillnad från kognitiv
terapi, inkluderar mindfulness inte en evaluering av tankar som rationella
eller förvrängda, och inte heller innehåller mindfulnessterapierna[1]
försök till att förändra tankar som bedömts som irrationella. Istället uppmanas
patienten att notera deras föränderlighet, och att avstå från att evaluera dem.
Traditionell kognitiv terapi har också tydliga mål (ett förändrat beteende
eller tankemönster). I kontrast förmedlar mindfulness en till synes paradoxal
attityd av icke-strävan (Baer 2003:130).
De specifika kliniska tillvägagångssätt som forskarna
och behandlare har arbetat med, har kommit att färga av sig på definitionerna
och de begrepp och åsyftanden som kopplats till mindfulness. Kabat-Zinn söker
beskriva träningen i MBSR, och Baer de färdigheter som uppövas i DBT. Brown,
Ryan och Creswell (2007:215) påpekar att när klinikerna och forskarna konceptualiserar mindfulness, sker det just
utifrån mindfulness-relevanta praktiker och de förmågor som man syftar till att
träna genom mindfulnessintervetionerna. Brown, Ryan och Creswell invänder mot
detta, och betonar att det är viktigt att ha i åtanke att mindfulness är en
kvalité i medvetandet som manifesteras i de aktiviteter som används för att
berika denna kvalité – men som inte korresponderar med aktiviteterna
(2007:215).
Entusiasmen för mindfulness som integreras inom
psykologin är stor, och preliminära forskningsresultat tycks vara lovande menar
Grossman et al (2004) som gjort en metaanalys av 64 empiriska studier som innefattar
patienter med olika sjukdomar: de som har smärtproblematik, som är
diagnosticerade med cancer, har hjärtsjukdomar, eller depression och ångest
(Grosman et al 2004). Metastudien tyder på att MBSR tycks hjälpa många
individer att hantera både kliniska och icke-kliniska svårigheter. Hofman et al (2010) som i en metaanalys av
vilken effekt mindfulnessbaserade terapier har på oro och depression, kommer
till resultatet att terapierna tycks lindra symptomen på oro och depression
över ett brett spektrum, och även när oron och depressionen är orsakade av
medicinska problem (Hofman et al 2010:179). De ser även en möjlighet att
mindfulnessbaserade terapier kan medverka till att sänka stress, och att detta
möjligtvis sker genom att patienter uppmuntras att relatera till sina fysiska
problem på ett annat sätt än tidigare, och att konsekvenserna av detta blir att
problemen inte längre framstår som lika besvärande. (Hofman et al 2010:180).
Christopher et al (2009b) påpekar dock att även om flera studier stödjer antagandet
att mindfulness har en effekt, har förvånansvärt få av dessa studier
kontrollerat för själva mindfulnesskomponenten. Detta beror till stor del på
att det har saknats mätinstrument som isolerar mindfulnesskomponenten
(Christopher et al 2009b: 591). På senare år (2001-2008) har flera sådana
instrument tagits fram, däribland Cognitive and Affective Mindfulness
Scale-Revised (CAMS-R); Freiburg Mindfulness Inventory; Toronto Mindfulness
Scale; Kentucky Inventory of Mindfulness Skills (KIMS); Mindfulness Attention
Awareness Scale (MAAS) och Five Facet Mindfulness Questionnaire (FFMQ).[2]
Alla dessa är så nyligen framtagna att de ännu inte hunnit uppvisa tillräckliga
bevis för sin validitet (Creswell et al 2007, Baer et al 2008).
Mätinstrumenten är konstruerade som påståenden, där en
självskattning på en fem eller sex-gradig skala gör för att tala om hur väl
detta påstående stämmer med en själv. Till exempel innehåller Mindfulness
Attention Awareness Scale[3]
15 påståenden som i huvudsak är negativt formulerade (skaparna menar att det är
lättare att sätta ord på ett beteende som inte är präglat av mindfulness): ”Jag
gör sönder eller spiller saker av ovarsamhet ouppmärksamhet eller för att jag
tänker på något annat”, ”Jag glömmer bort en persons namn nästan genast efter
att ha fått reda på det för första gången”. Kentucky Inventory of Mindfulness
Skills[4]
bygger på 39 frågor som är formulerat i positiva påståenden, och vill mäta fyra
faktorer som man menar hänger samman med mindfulness (och som speglar vad som
utvecklas i DBT): observera, beskriva, agera med medvetenhet, acceptera utan
bedömning. Till exempel dessa två påståenden: ”Jag märker när min
sinnesstämning förändras” (observerande). ”Jag är bra på att finna ord som
beskriver mina känslor” (beskrivande). Five Facets Mindfulness Questionnaire[5]
bygger också på 39 frågor, och lägger till ett område, ickereaktivitet på inre
upplevelser, utöver de fyra som KIMS mäter. Till exempel innehåller FFMQ
påståenden som: ”Jag värderar mina tankar om de är bra eller dåliga”, ”När jag
har plågande tankar eller föreställningar, tar jag ett steg tillbaka och är
medveten om tanken eller föreställningen utan att bli överväldigad av den”,
”Jag kan lätt klä mina tankar, åsikter och förväntningar i ord”, ”Jag lägger
märke till ljud omkring mig, som tickande klockor, fåglar som kvittrar, bilar
som passerar förbi”.
Den viktiga frågan i sammanhanget att ställa är: mäter
dessa instrument verkligen mindfulness? Rosch (2007) indikerar att de istället
tycks mäta en konstruktion av mer eller mindre patologi. Christopher et al
(2009b) menar att istället för att mäta mindfulness, tycks mätinstrumenten
fokusera på uppmärksamhetsträning, på acceptans av inre upplevelser samt på att
fokusera på nuet (2009b:607).
Christophers forskarteam lät testa två av
mätinstrumenten för mindfulness, Mindfulness Attention and Awareness Scale och
Kentucky Inventory of Mindfulness Skills, samt en skala för att mäta subjektivt
välmående och tillfredsställelse i livet, Satisfaction With Life Scale, SWLS,
liksom två mätinstrument för depressiva symptom, på en liten grupp thailändska
buddhistiska munkar och jämförde utfallet med en grupp amerikanska studenter.
Därigenom ville Christopher mfl undersöka om mätinstrumentet hade giltighet
även i andra kulturer (interkulturell validering), det vill säga om det kunde
användas på olika etniska och kulturella grupper. Resultaten visade att det kan
finnas betydande skillnader i konceptualiseringen av mindfulness. Visserligen
uppvisade resultaten i de två grupperna att de associerade på liknande vis
kring mindfulness, och munkarna nådde högre resultat än de amerikanska
studenterna på MAAS samt KIMS agera med medvetenhet (det vill säga, deras
uppmärksamhet var bättre). (Munkarna hade även en positiv korrelation mellan
SWLS-skalan och MAAS samt KIMS område för beskrivande, och som väntat fanns en
negativ koppling mellan depressionsskalorna och KIMS-områdena uppmärksamhet och
icke-värderande.) Dock: på tre andra variablar av mindfulness fick de
amerikanska studenterna högre resultat. De statistiska skillnaderna var
märkbara inom områdena ”observerande”, ”beskrivande”, ”accepterande utan
bedömning”. Resultatet väcker därför frågor om skalorna mäter mindfulness som
det konceptualiseras i buddhistiska kontexter. Snarare rör det sig om en
återspegling av vilka aspekter som anses viktiga att behärska för att komma
tillrätta med stressande tankar och känslor. (Christopher et al 2009a:311)
Buddhistiska munkar tränas i mindfulness, inte för att minska depression eller
sänka sin stress, utan för att utveckla acceptans för och insikt i alla
företeelsers förgänglighet.
I den buddhistiska religiokulturella kontexten förstås
sati utifrån buddhistiska principer,
trosföreställningar och förväntningar som systematiskt kultiveras. Inom den
psykologiska och medicinska forskning som gjorts på mindfulness, har snarare
effektiviteten i mindfulnessinterventionerna studerats än själva
mindfulnessfaktorn (Christopher et al 2009b). För att hårddra resonemanget
något: mätinstrumenten tycks mäta vad framför allt vita, medelklassamerikaner och engelsmän
har definierat som mindfulness, och där tycks mätinstrumenten fungera bra. Men
dessa mätningar tenderar att vara baserade på en begränsad och etnocentrisk
framställning som inte har interkulturell bäring.
Även Lutz, Dunn & Davidson (2007) lyfter frågan om
det är meningsfullt att studera en isolerad företeelse som sägs ha terapeutisk
eller helande värde. De pekar på möjligheten att de välgörande förändringar som
man tycker sig se hos individer som mediterar, kan vara intimt förknippade med
andra praktiker och värden som kultiveras i den meditativa traditionen (som
medkänsla, etiskt beteende eller ett utforskande av självets natur) (2007:542).
[1] Baer menar att mindfulness-terapierna innehåller fem delar som
tillsammans bidrar till att hjälpa patienten: 1) Exponering av obehagliga
känslor: när individen tränas i att uppleva exempelvis smärta eller ångest utan
att reagera känslomässigt på detta, anses detta leda till desensitivering, det
vill säga att över tid blir reaktionen mindre uttalad. Detta kan hjälpa både
vid kronisk smärta och vid emotionellt instabil personlighetsstörning. 2)
Kognitiv förändring: attityder till tankar och förändring i tankemönster. 3)
Självobservation: leder till att identifiera fler coping-strategier. 4) Avslappning
5) Acceptens: alla behandlingsformerna innefattar acceptens av smärta, tankar,
behov, andra kroppsliga, kognitiva och emotionella fenomen utan att individen
försöker förändra, smita ifrån eller undvika dem (Baer 2003:130).
[2] Även i Sverige bedrivs psykologisk forskning
kring mindfulness och svenska versioner av mätinstrumenten. Se exempelvis
Hansen et al 2009.
[3] Se exempelvis
http://www.mindfulnessandacceptance.vcu.edu/documents/MAAS.pdf
[4] Se exempelvis
http://integrativehealthpartners.org/downloads/KIMS.pdf
[5] Se exempelvis
http://www.mindfulnessandacceptance.vcu.edu/documents/Five_Facet.pdf
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar