Religion i skolan, ett europeiskt perspektiv II

Enligt Peter Schreiner (2002) finns det i Europa två former av religionsundervisning; religionskunskapsundervisning (religious studies approach) och församlingsbunden och därmed konfessionell religionsundervisning (denominational approach). Skillnaden avgörs ofta av vem som har ansvaret för utbildningen i skolan; om det är staten eller religiösa samfund som ansvarar för undervisningen. I de länder som har religionskunskapsundervisning vill staten ofta visa sin neutralitet i förhållande till olika religioner genom att inte förespråka den ena religionen framför den andra. När religionsundervisningen är församlingsbunden betyder det inte nödvändigtvis att den sköts av majoritetskulturen eller statskyrkan. Snarare vill staten även här visa sin neutralitet genom att överlämna religionsundervisningen i församlingars försorg eftersom staten är neutral. I båda fallen hänvisar man ofta till Europakonventionen.

De som har religionskunskapsundervisning anser oftast att föräldrarna har rätt att välja filosofisk och religiös fostran för sina barn utanför skolan, medan de som har församlingsbunden religionsundervisning antingen erbjuder religionsundervisning utifrån den religion som dominerar i samhället eller utifrån olika församlingar. Till exempel i Finland har föräldrar möjlighet att välja mellan olika former av religionsundervisning beroende på vilken församling man tillhör (ortodox kristendom, luthersk kristendom, katolsk kristendom, judendom, islam, buddhism, hinduism med flera). Det finns också möjlighet för föräldrar att välja ett sekulärt livsåskådningsalternativ. Föräldrarna har dock rätt att avstå från religionsundervisning om de inte sympatiserar med den. Värt att notera är att i alla europeiska länder utom Sverige (och i viss mån Norge) har föräldrarna rätt att låta sina barn avstå från religionsundervisningen (eller moment av den) i den offentliga skolan. Detta oavsett om den är statlig, konfessionell eller församlingsbunden. Ytterliggare en variant är de länder där det inte finns religionskunskap som eget ämne i den offentliga skolan (till exempel Frankrike). I dessa länder får eleverna istället kunskap om de religiösa kulturarven inom till exempel historieämnet. 

Att enbart dela upp religionsundervisningen i Europa i två olika former innebär dock en grov förenkling. Icke-konfessionell religionsundervisning kan se väldigt olika ut i olika länder och på motsvarande sätt kan den konfessionella se mycket olika ut. Det "förkunnande" inslaget kan t ex vara såväl starkt som knappt existerande och den tid som ägnas undervisning om andra religioner än majortitetsreligionen i landet kan vara mycket olika i båda dessa former av undervisning.

  

Ur ett historiskt perspektiv har någon form av kristendom dominerat religionsundervisningen inom det offentliga skolväsendet i Europa. Därför har de religiösa skolorna (privata eller så kallade friskolor) ofta inneburit ett alternativ för dem som inte omfattats av majoritetsreligionen. Detta är ett faktum som gällt för judar och muslimer men även katoliker, kalvinister och andra grupper som inte har haft samma tolkning av kristendomen som majoriteten byggt upp konfessionella friskolor. Traditionen av olika former av kristna fri- eller privatskolor är därför lång i många europeiska länder. 

För att få en god överblick över skolans religionsundervisning i olika europeiska länder föreslår jag att ni tar en titt på antingen hemsidan ”ReligiousEducation across Europe” som ger mer detaljerade beskrivningar. Den YouTube film som tidigare publicerats här på bloggen ger också en överblick, om än mycket kort.

Litteraturförslag:

Berglund, Jenny & Larsson, Göran (red.). 2007. Religiösa friskolor i Sverige: Historiska och nutida perspektiv. Lund: Studentlitteratur.

Jackson, Robert. 2007. Religion and Education in Europe: Developments, Contexts and Debates (3). Münster: Waxmann.

Schreiner, Peter. 2002. “Religious Education in the European Context” in Lynne Broadbent & Alan Brown (eds.), Issues in religious education. London: Routledge Falmer.

Jenny Berglund, Lektor, Södertörns högskola