Gadgeten innehöll ett fel

tisdag 31 juli 2012

Pubertalt och allt för mycket om islam – SR:s Människor och tro ifrågasatt


På den kristna bloggportalen Churchmill kan vi just nu ta del av journalisten Siewert Öholms kritik av Sveriges radios livsåskådningsprogram Människor och tro. Enligt Öholm saknas berättande och inkännande program om religion i dagens Sverige. Istället för att ta detta uppdrag på allvar väljer public service antingen att problematisera kristendomen eller helt ignorera kristna nyheter enligt Öholm. Speciellt upprörd blev Öholm när redaktionen för Människor och tro fredagen den 20 juli 2012 uppmärksammade årsdagen av händelserna på Utøja och det faktum att vissa menade att den norska kyrkan kanske hade fått ta en allt för stor plats i sorgeprocessen och minneshögtiderna. En av de som uttryckte denna kritik var prästen Steinar Ims som är aktiv inom Kirkelig senter for religionsmøte og dialog och enligt honom är det viktigt att komma ihåg att Breiviks handlingar var en attack mot det mångkulturella, pluralistiska och öppna Norge. För Öholm är kritiken mot kyrkans roll dock svår att förstå. Han skriver:

”Kyrkan stod redo när tiotusentals människor sökte tröst och begriplighet. Minnesgudstjänsten i Oslo Domkyrka, 2011, fullkomligt dallrade av andlighet, sorg, förtvivlan och tro. I gudstjänsten, som avslutades med den kristna trons klimax, nattvarden, blev den Aronitiska välsignelsen i Faderns och Sonens och Den helige Andes namn något av vägmärke för att kunna gå vidare. Det kristna kyrkorummet blev då en naturlig plats för både sorg och förtröstan. Även för de drabbade som inte delade kristen tro eller religion.”

Mot denna bakgrund är det obegripligt att Människor och tro väljer att problematisera kyrkornas roll i sorgearbetet och minnesgudstjänsterna enligt Öholm. Så långt är det kanske inte svårt att följa med i Öholms resonemang och det finns flera studier som visar att kyrkor (liksom andra religiösa institutioner) spelar en stor och viktig roll vid katastrofer och tragiska händelser. Tsunamikatastrofen, Estonia och prinsessan Dianas död är bara några exempel på denna roll. Men nu var det i och för sig inte Människor och tros syfte att göra ner kyrkoras arbete eller minska deras betydelse för sorgeprocessen i Norge. Tvärtom framgår det tydligt i programmet att flera röster fick utrymme och att invändningarna framför allt handlade om behovet av att uppmärksamma att terrordådet faktiskt var inriktat mot det mångkulturella samhället – ett samhälle som bland annat inkluderar människor av flera olika trosriktningar och livsåskådningar och inte endast ”vita kristna”. Inte minst var muslimer en måltavla för attacken vilket bland annat uppmärksammades av flera deltagare i programmet. Det är också viktigt att betona att inte någon av de parter som deltog i Människor och tro egentligen uttryckte någon djupare kritik mot kyrkans framträdande roll. Snarare handlade deras reflektioner om vikten av att understryka att terrordåden var inriktade mot det mångkulturella samhället och att kyrkan inte fick glömma bort denna faktor i sitt sorgearbete.

Desto mer obegripligt blir det när Öholm väljer att sammankoppla sin kritik av programmet om årsdagen i Norge med en analys som går ut på att Människor och tro är ett program som är mot religion och då speciellt mot kristendom. Samtidigt som programmet skall vara mot religion, menar Öholm att programredaktionen ger allt för stort utrymme åt islam och muslimer. Hur går detta resonemang ihop? Är inte islam också en religion som bör analyseras, problematiseras, diskuteras och kritiseras när så behövs? För Öholm lider Människor och tro av något som han kallar för ”islamförbländning” och programmet skulle enligt honom kunna döpas om till ”Människor och islam”. Denna ”defekt” har resulterat i att redaktionen endast ser och uppmärksammar islam och troende muslimer samtidigt som de negligerar kristna grupper i Sverige och kristendomen i stort enligt denna analys. Hur den procentuella fördelningen av programinnehållet faktiskt ser ut mellan olika ämnen och religioner anger inte Öholm och jag har inte heller tillgång till några sådana uppgifter för tillfället. En snabb överblick på programmets hemsida ger dock vid handen en stor mångfald när det gäller både specifika religioner och ämnen. På SR:s hemsida ges också en programförklaring som visar att syftet med Människor och tro är att fördjupa ”aktuella händelser med religiös anknytning" och programmet "erbjuder historiska perspektiv, framåtblickande analyser, kommentarer och reportage.” En programförklaring som tydligt visar att programmet är förankrad i en humanistisk och samhällsvetenskaplig förståelse av det fenomen som kallas för ”religion” inom ämnet religionsvetenskap. Men hur skall vi då förstå Öholms kritik?

Förmodligen handlar Öholms invändningar om att han dels har en annan syn på hur det religionsjournalistiska uppdraget skall utformas och dels en annan syn på kristendomens plats och funktion i samhället. Den sista aspekten är förmodligen en konfessionellt motiverad övertygelse och den har jag inga invändningar mot eftersom det står Öholm fritt att tycka att kristendomen bör ha företräde framför andra religioner. Men att konfessionella övertygelser skall styra public services rapportering är minst sagt tveksamt och helt oförenligt med SR:s policy. Kanske denna analys är felaktig, men om så är fallet är det oklart vad Öholm avser med berättande och informerande program? Vad skall man informera om och på vilket sätt?

Att ett samhällsprogram som Människor och tro ger utrymme åt mångkultur och det faktum att Sverige inte längre är ett monoreligiöst land är inte konstigt – något annat hade varit oförenligt med det uppdrag som vi kan förväntas oss att public service skall uppfylla i ett modernt öppet demokratiskt samhälle. Att bevaka och analysera om religionens plats och funktion i det offentliga rummet är en viktig uppgift och detta uppdrag måste präglas av mångfald och kritisk analys. Ett program som Människor och tro kan därför inte endast berätta och informera om religion – för vem är det som i så fall skall avgöra vad som skall berättas och på vilket sätt skall man informera lyssnarna om det samhällsfenomen som vi kallar för religion? Är det den frikyrkliges, humanistens, satanistens eller muslimens berättelse som skall återges? Och hur skall man välja ut vem som skall få företräda en religion? Kanske ni läsare har några tankar om hur ett sådant uppdrag skulle kunna utformas?

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

måndag 30 juli 2012

Ouppklarad imamskjutning


Den 22 februari 2012 sköts en 54 årig uzbekisk imam i huvudet i Strömsund i Jämtland. Polisen misstänker att skjutningen har beordrats från utlandet. En misstanke som grundas på att imamen har fått fristad i Sverige efter att ha uttryckt kritik mot regimen i sitt hemland. Vad som mer specifikt ligger bakom dådet är dock oklart eftersom gärningsmannen fortfarande befinner sig på fri fot.

I veckan friades det par som stod misstänkta för att ha hjälp gärningsmannen att kartlägga imamens verksamhet i Sverige. Paret har inte kunnat knytas till dådet och gärningsmannen skall ha handlat på egen hand enligt Sveriges radios rapportering. Imamen vårdas fortfarande på sjukhus och har varit onåbar på grund av de skallskador som skjutningen orsakat. Enligt tidningen Dagens rapportering betonar Carl Bildt på sin blogg att händelsen är unik och Sverige skall göra allt vad vi kan enligt utrikesministern för att få fast gärningsmannen.

Om motivet till skottdramat i Strömsunds kan knytas till imamens kritik av Uzbekistan, något som än så länge är oklart, är det ett exempel på att en tolkning av islam kan användas för att kritisera rådande politiska förhållanden. Skjutningen visar också på ett tydligt sätt att det pågår en kamp om vem som anses ha rätt att yttra sig i en religions namn och att frågan om tolkningsföreträde ofta är förknippat med anspråk på makt. Dådet i Strömsund visar samtidigt att religion och migration kan knytas till globala processer och att kritik av en regim (i detta fall Uzbekistan) inte går obemärkt förbi. Under den senaste tiden har ytterligare en koppling mellan religion och politik uppmärksammats i samband med avslöjandet om att en svensk präst jobbade som angivare åt Östtyska säkerhetspolisen Stasi. Både fallet i Strömsund och den svenske angivaren kan därför ses som exempel på kopplingar mellan religion och politik.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet    

Ateism?


I en artikel i Dagens Nyheter kan vi läsa att allt fler amerikaner är positiva till att rösta på en ateist till presidentposten. 54 procent kan tänka sig en ateist som nationens ledare. Ateister är dock mindre populära än såväl muslimer (58 procent) som homosexuella (68 procent).

Kanske kan detta ha en förklaring i att religion har kommit att spela en allt större roll i utnämningen av presidentkandidater och presidenter de senaste tio åren? Kanske föreställer sig fler amerikaner att ateism på något sätt skulle vara en mer neutral position?

Jag känner inte till någon liknande undersökning från Sverige. Man skulle kunna misstänka att fler skulle vara skeptiska till en bekännande och praktiserande religiös stadsminister än en som kallar sig ateist. Men trots att vi ofta omtalas som världens mest sekulariserade folk finns det indikatorer som tyder på att begreppet ateism har en negativ klang för många. Ett tecken på detta är att förbundet Humanisterna – som många upplever som just ateistiskt – vill distansera sig från begreppet.

I en artikel publicerad på Newsmill under Almedalsveckan värjer sig förbundets ordförande, Christer Sturmark, mot beteckningen. Han skriver:

I diskussioner om religion och politik anklagas ofta vi sekulära humanister för att ”inte tro på något”. Ofta kallas vi lite nedlåtande för ”nyateister” av olika religiösa grupper i samhället. Så särskilt ny är förstås inte ateismen, men ateism är inte heller synonymt med sekulärhumanistisk livsåskådning. Vi tror på många saker, men inte just på Gud.

De flesta förknippar nog ateism just med att inte tro på gud. Nationalencyklopedin definierar exempelvis begreppet med ”åsikten att det inte finns någon gud.” Detta kanske kan förklara varför så många tycks förstå Humanisterna som ett ateistiskt förbund. Vad Sturmark menar att Humanisterna anklagas för – ”att inte tro på något” – ligger närmare vad som kallas nihilism, vilket i NE definieras som en” ståndpunkt som förnekar existensen av något, vanligen värden.”

Det kan naturligtvis finnas flera anledningar till att Humanisterna och Christer Sturmark inte vill kallas eller kalla sig ateister, trots Sturmark själv karaktäriserar förbundet som ett sällskap där man inte tror på gud. På ett liknande sätt väljer ofta så kallade nyandliga grupper, medvetet eller omedvetet, att undvika ordet ”religion” i presentationer av tro och praktik som bär på religiösa kopplingar eller kännemärken. Detta, kan man anta, på grund av att man misstänker att många svenskar har en negativ bild av, eller skepticism gentemot, religion. Eller på grund av att man själv har en så negativ föreställning av religion, att man inte kan se likheter mellan det man själv företräder och erbjuder, och vad man förknippar med religion.

Detta är intressant ur religionsvetenskaplig synpunkt. Ska vi som religionsvetare utan vidare ta över självbeteckningar de grupper vi studerar använder sig av, eller ska vi använda oss av begrepp och termer som vi själva definierar? Hur ska vi göra när konkurrerande grupper använder sig av samma självbeteckning? Många muslimer menar att exempelvis Nation of Islam eller Ahmadiyya framhåller trossatser som är oförenliga med islam, varför de inte erkänner dessa som riktiga muslimer. På liknande sätt finns det många kristna som anser att Jehovas Vittnen eller Mormonkyrkan inte är riktig kristendom, utan snarare nån sorts suspekta sekter som har allt för heterodoxa föreställningar för att ingå i den kristna gemenskapen. 


Själv anser jag att vi som religionsvetare ska undvika att ta normativ ställning i denna sorts konfessionella diskussioner. Snarare än att en grupp kallar sig kristen, muslimsk, andlig eller ateistisk är det intressant att studera hur och varför de gör så. 

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

söndag 29 juli 2012

Jan Guillou om antiterrorlagar


Aftonbladets söndagskrönika med Jan Guillou erbjuder så gott som alltid kontroversiella och kritiska analyser av samhället. Idag skriver Guillou om hur media och politiker analyserar och förklarar terrorbrott och vilka konsekvenser dessa analyser kan få. Medan högerextremiska och främlingsfientliga terrorister som till exempel Breivik, lasermannen Ausonius och Peter Mangs i Malmö beskrivs som ”enskilda galningar” förklaras inte islamiskt motiverad terrorism på samma sätt enligt Guillou. Istället är muslimska terrorister betraktade som ”friska” och ”vid sunda vätskor” för att låna Guillous uttryck. Men vilka konsekvenser får denna skillnad och varför finns det en tendens att bedöma terror på olika sätt beroende av vem som utför dessa handlingar?


Enligt Guillou har de olika förklaringsmodellerna resulterat i att Sverige – liksom flera andra länder i Europa – har infört allt strängare antiterrorlagar och att dessa framför allt är inriktade mot invandrare och speciellt muslimer. Guillou menar till och med att en stor del av SÄPO:s resurser går åt till att ”förfölja muslimer”. Huruvida denna analys är korrekt kan givetvis diskuteras och det är viktigt att understryka att SÄPO också har ägnat betydande kraft åt att dels kartlägga högerextrema och främlingsfientliga grupper och dels vänsterradikala och autonoma grupper. Att dessa rapporter har fått begränsad uppmärksamhet i media är beklagligt och problematiskt, speciellt om vi jämför med den uppmärksamhet som muslimska hot mot rikets säkerhet genererar. Istället för att möta hot mot demokratin med mer demokrati och en större öppenhet tycks de flesta länder i Europa reagera med hårdare lagar och inskränkta friheter, en utveckling som oroar både Guillou och andra skribenter.

Rädslan för att muslimer skall begå terrorbrott är enligt Guillou betydligt överdriven. Han skriver:

"I Sverige, Norge och Danmark har den islamistiska terrorismen, sedan våra antidemokratiska terrorlagars införande, utgjort en mindre fara för medborgarna än risken att dö till följd af kycklingben i halsen eller att halka i badkaret."

Att detta citat kommer att generera hårda kommentarer och en skarp kritik mot Guillou kan vi vara säkra på. Men låt oss istället återgå till det grundläggande problemet – det vill säga att terrorbrott tycks förklaras på olika sätt beroende av vem som utför dem. När det gäller muslimskt motiverad terrorism söks förklaringen oftast i utövarens religionstillhörighet istället för individuella personlighetsdrag. Denna tillhörighet beskrivs ofta i termer av ideologi – det vill säga att islam är mer än en religion; islam är till och med en ideologi! Ur ett religionsvetenskapligt perspektiv är denna förklaring tveksam och de flesta religionsvetare menar istället att islam inte utgör ett undantag från andra religioner. Detta faktum innebär givetvis inte att islam kan användas som en kraft för att motivera våld. Något som terrorattackerna den 11 september och bomberna mot Londons transportsystem tydligt visar. Men på samma sätt kan andra religioner också brukas för att motivera våld och terrorism. Här kan till exempel dödsskjutningar på abortläkare nämnas och tragedin i Waco 1993 då ett stort antal människor dödades. Istället för att se islam som ett undantag och den enda förklaringen så bör vi kanske istället se vilka faktorer som ligger bakom att människor radikaliseras. Här har SÄPO bland annat visat att det finns stora social-psykologiska likheter mellan individer som attraheras till våldsamma tolkningar oberoende av vilken ideologi eller religion som ligger bakom. Likheterna tycks alltså vara större än skillnaderna.

De som vill framställa högerextrema och främlingsfientliga terrorister som ensamma och isolerade galningar bortser vanligtvis från det faktum att dessa gärningsmän ofta är inspirerade av tankevärdar, ideologier och nätverk som ger stöd för deras handlingar. Detta faktum har till exempel Øyvind Strømmen kartlagt i sin bok Det mörka nätet. Om högerextremism, kontrajihadism och terror i Europa som vi tidigare har skrivit om. För att förstå de bakomliggande tankarna och för att kunna förhindra framtida terrorhandlingar är det viktigt att terrorism förklaras och analyseras på samma sätt oberoende av vem som utför dessa handlingar. Det kan säkert finnas olika motiv till olika handlingar, men som religionsvetare är jag skeptisk till att en individs religionstillhörighet är den enda förklaringen och den utlösande faktorn. För att förstå människors handlingar behövs en bred samhällsvetenskaplig och humanistisk analys. Och tyvärr är det på det sätt att alla religioner, liksom ideologier, kan användas för att legitimera våldsamma och odemokratiska handlingar.

Som avslutning till denna dystra analys kan det kanske vara bra att tänka på att religioner och ideologier faktiskt också kan tolkas på ett sådant sätt att de används för att försvara demokrati och ett öppet samhälle. Att denna typ av tolkningar återfinns bland hinduer, muslimer, buddhister, kristna och andra religioner är ett faktum och dessa röster är givetvis också intressant att studera. Men huruvida dessa positiva tolkningar egentligen kan förklaras utifrån människors religionstillhörighet är också en öppen fråga och som religionsvetare är jag skeptisk till att religion per automatik bidrar till en bättre och mer fridfull värld. Återigen är det människors tolkningar och praktiker som är avgörande och som religionsvetare är det endast dessa tankar och handlingar som vi kan studera.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Ramadan, OS och elitidrott V: Saudisk kvinnor deltar i OS


Som flera svenskatidningar har rapporterat är det första gången någonsin som samtliga länder som deltar i OS har både kvinnor och män som tävlar för dem. Saudiarabien, tillsammans med Brunei och Qatar är de länder som tidigare aldrig haft kvinnor med i sin trupp. I år springer således Sarah Attar 800m och Wodjan Shahrkhani tävlar i judo för Saudiarabien. 

Sarah Attar

Från officiellt Saudiskt håll är det sagt att de ska klä sig på ett sätt som behåller deras ”värdighet”. Många hade nog hoppats att Dalma Rushdi Malhas skulle vara med och tävla i hoppning. Hon tog nämligen brons i ungdoms-OS 2010. Tyvärr kommer Dalma dock inte att ställa up i årets OS då hennes nyinförskaffade häst (från Sverige) Caramell har blivit skadad.

Saudiarabien domineras av det som brukar kallas ”wahhabism”, det är en puritansk sunnitisk tolkning av islam som vuxit fram ur den hanbalitiska lagskolan. Muhammad ibn Abd al Wahhab (1703-1792) har givit namn rörelsen. Det är en tolkning som kan beskrivas som bokstavtrogen (till skillnad mot t ex kontextuell), där men strikt följer vissa källor utan att tillåta nytolkningar. För kvinnor i Saudiarabien innebär detta att deras rörelsefrihet är start begränsad och det finns flera beslut som de inte kan fatta om sina egna liv utan tillåtelse från en manlig släkting.

Att nu tillslut kvinnor får tävla i OS kan ses som något som borde ha varit självklart för länge sedan, men frågan är om det också kan ses som ett av flera tecken på att förändringar trots allt är på gång. Förra året meddelades att kvinnor kommer att få rösta i kommunalvalen 2015 och att de kommer kunna bli medlemmar i de rådgivande shura-kommittéerna. Att fortsätta inskränkta kvinnors rättigheter har onekligen visat sig omöjligt, men frågan är om dessa myrsteg räcker i en värld där allt fler Saudiska kvinnor, som t ex den välkända Muna Abusuleiman gör sin röst hörd.

Jenny Berglund, lektor, Södertörns högskola

lördag 28 juli 2012

Springsteen och Jehovas Vittnen. Två väckelsemöten samma helg


Det kan knappast ha undgått någon av våra läsare att den amerikanske musikern Bruce Springsteen gästar Göteborg i helgen. Men kanske är det mer okänt är att endast ett par hundra meter från Ullevi erbjuder Jehovas Vittnen ett alternativ till rockmusikens väckelsemöte i form av en tredagars konferens i Scandinavium. Under dessa dagar samlas cirka 11000 deltagare från hela världen för att lyssna till vittnesmål och religiösa utläggningar.

Den rörelse som idag är känd under namnet Jehovas Vittnen bildades 1881 i USA av grundaren Charles Taze Russell (1852-1916). Läran är centrerad kring en eskatologisk och apokalyptisk uppfattning – det vill säga att vi lever i den yttersta tiden och att de troende skall skiljas från de som inte tror i samband med slutstriden mellan gott och ont. Vid ett flertal tillfällen har Jehovas Vittnen förutspått jordens undergång, men dessa förutsägelser har inte infriats och istället har datumet flyttats fram. Precis som många eskatologiskt inspirerade rörelser ser Jehovas Vittnen inte jordens undergång som något tragiskt som bör undvikas – det är istället en slags glädjens tidpunkt då guds löfte infrias.

Tillskillnad från majoriteten av kristna trossamfund avvisar Jehovas Vittnen treenighetsläran och betonar istället tron på en gud. Jesus ses som guds skapelse och inte som gudomlig. Efter att satan har bekämpats vid slaget vid Armageddon skall de rättrogna enligt rörelsens lära bygga upp ett gudsrike. På grund av sin teologi ser Jehovas Vittnen ofta statsmakter, regeringar och andra religioner som onda och till och med som satans tjänare. Därför är ett centralt mål att frälsa andra människor genom att missionera om Jehovas lära.

Rörelsen har framför allt blivit uppmärksammad för att de förvägrar sina medlemmar blodstransfusion. En lära som baseras på 3 Mosebokens föreskrifter om det rituella offrandet i templet i Jerusalem. I Mos 3, kapitel 17, verserna 10-14 kan vi bland annat kan läsa: 

Om någon av israeliterna eller invandrarna äter något med blod i, skall jag vända mig mot den som gjort det och utstöta honom ur hans folk. Ty varje varelses liv är dess blod, och jag har gett er blodet för att ni skall stänka det på altaret och bringa försoning åt er själva. Blodet ger försoning, eftersom det är livet. Därför har jag sagt till israeliterna att ingen av dem får äta något med blod i. Inte heller en invandrare får göra det. Om någon av israeliterna eller invandrarna under jakt fäller ett djur eller en fågel som får ätas, skall han tappa ut dess blod och täcka över det med jord. Ty om varje varelses liv gäller att blodet är dess liv. Därför har jag sagt till israeliterna att de inte får äta någon varelses blod, ty varje varelses liv är dess blod; var och en som äter av det skall utstötas.

På grund av sina teologiska övertygelser, syn på medicin och starka kontroll av sina medlemmar har Jehovas Vittnen ofta utsatts för kritik av det omgivande samhället. Efter Uppdrag gransknings uppmärksammade reportage om missförhållanden i svenska moskéer och muslimska föreningar som vi har skrivit om menade till exempel Noomi Lappalainen och Vera Lanängen från Föreningen Hjälpkällan att religiösa rörelser som Jehovas Vittnen borde få statsbidrag för sin verksamhet så att staten skulle kunna ställa större krav på insyn. När samfund förvägras statsbidrag sluter sig rörelserna och det blir allt svårare för staten att förändra och påverka samfunden i en mer öppen, demokratisk och jämlik riktning enligt Lappalainen och Lanängen. Ett liknande synsätt framfördes även av finansminister Anders Borg på ett seminarium under Almedalsveckan (läs om Borgs inlägg här på bloggen). Han menade också att muslimska föreningar borde få statsbidrag i större omfattning för att minska inflytande från externa krafter. Statsbidraget blir på detta sätt en möjlighet att demokratisera och öppna upp religiösa rörelser enligt Borg.

Återigen blir det intressant att reflektera över vilken roll, funktion och ställning staten skall inta när det gäller frågor som rör religion och politik. För att uttrycka det på ett annorlunda sätt, vart skall gränsen gå mellan individens frihet och statens vilja att skydda sina medborgare och vad innebär egentligen religionsfrihet i ett mångreligiöst och pluralistiskt Sverige? 

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Ps. Den som istället vill få en inblick i Bruce Springsteens religiösa rötter och influenser rekommenderas att läsa boken Springsteenland. Svenska texter om Bruce Springsteen som bland annat innehåller en analys av Ola Sigurdson som har skrivit här på bloggen.  

Ramadan, OS och elitidrott IV


Att fasta eller inte är frågan och svaren är många: Darren Cheesman, som spelar i det brittiska OS-laget i landhockey väljer till skillnad från många andra att genomföra fastan fullt. Han menar att det handlar om förberedelser och att det går att träna upp sin förmåga att spela törstig eller med tom mage. Han säger också att det är möjligt att han inte kommer att spela riktigt så långa pass som övriga spelare. I den här youtube inslaget från BBC intervjuas såväl Darren som MoSbihi som tidigare omnämnts här på bloggen.

Darrens väg till att spela i det brittiska OS-laget är fascinerande. Han växte upp i en av Londons förorter där våld och droger var vardagsmat. Skolan var tuff på många sätt också för att han hade stora koncentrationssvårigheter. Hans spelade i skolans fotbollslag när en dag ett gäng som jobbar med ungdomar i närområdet från Arsenals landhockeyklubb dök upp på skolan med hockeyklubbor. Han uppmärksammades av en av tränarna i Arsenal och därmed började en ny fas i hans liv. I en intervju i The Guardian säger han: "Arsenal har gett mig allt. Jag skulle aldrig ha hittat min sport, jag skulle aldrig ha rest utomlands. Vi hade inga pengar så jag skulle aldrig ha fått möjlighet att gå på Emirates och titta på matcher. Jag skulle aldrig ha gått på universitet. Arsenal såg till att jag fick kläder att spela i eftersom jag inte ens hade råd med en träningsoverall". Darrens egen pappa var helt frånvarande, istället säger ha att: "Freddy (tränaren) var som en surrogat-pappa för mig. Han lärde mig om fåglar och bin. Han lärde mig om farorna med droger och alkohol. Han lät mig sitta på Highbury för att göra läxor, ingen dator eller TV eller dator som störde, bara tusentals tomma läktarplatser.”

Darren är hockeylagets första praktiserande muslim. Han konverterade för fyra år sedan efter att ha plocka upp ett exemplar av Islam for Dummies Waterstones bokhandel. Darren säger att hans medspelare ibland skämtar med honom: ”De säger att jag tar time-out fem gånger om dagen, men vi är ett lag och skämtar med varandra hela tiden”.

Darrens bakgrund och det faktum att han är konvertit är intressant med tanke på hans beslut att inte avstå från att fasta under mat och dryck under OS. Hans förmåga att ta sig igenom svårigheter under uppväxten, hans beslutsamhet att målinriktat satsa på hockeyn har onekligen burit frukt. Det är inte heller ovanligt att konvertiter, åtminstone under en period, är mer noggranna med att inte göra avkall på sin nyvunna tro än andra.

Enligt Ronald Maughan, ordförande för
internationella olympiska kommitténs (IOK) nutritionsarbetsgrupp, säger att det är omöjligt att veta vilken effekt fastan kan ha på en viss idrottare. Han menar att de som tävlar i styrkesporter som tyngdlyftning eller tekniksporter som bågskytte inte behöver påverkas alls. I Darrens fall är det möjligt att kombinationen av den egna övertygelsen samt det faktum att spelarna i landhockey enbart är inne på plan under korta intensiva pass kommer att göra att han inte presenterar sämre. 5 augusti spelar det brittiska laget sin första match, efter det lär vi förhoppningsvis få veta mer om Darrens upplevelse som fastande OS-atlet.

Jenny Berglund, lektor religionsvetenskap, Södertörns högskola

Elitidrott som livet själv

Det är inte bara här på bloggen som elitidrott uppmärksammas i relation till frågor om livsåskådning. Igår uppmärksammade Människor och Tro frågan om identitet, självbild och elitidrott genom en intervju med författaren och DN-krönikören Lena Andersson. Reportaget går att hitta här: När idrotten är livet självt.

Jenny Berglund, lektor Södertörns högskola

fredag 27 juli 2012

Ramadan, OS och elitidrott III


Mer än 3.000 muslimska idrottare förväntas delta i Olympiska Spelen som inleds idag, även om arrangörerna säger att det är omöjligt att veta hur många av dessa som fastar från mat och dryck. Dock är allt väl förberett för de som väljer att fasta. Fastande idrottare kan t ex beställa "Bryta-fastan-förpackningar", fyllda med dadlar, vatten och energikakor och matsalen kommer att vara öppen dynget runt så att alla fastande kan äta sohor, morgonmåltiden som intas strax före soluppgången.

Den ständigt återkommande frågan är dock om det verkligen är lämpligt för idrottsmän och kvinnor att tävla eller träna om de fastar under ramadan? Under 2009 tillsatte den internationella olympiska kommittén (IOK) en nutritionsarbetsgrupp för att undersöka hur fasta påverkar idrottsprestationer. Ett forskarlag, ledda av Ron Maughan, professor i sport- och motionsnutrition vid Loughborough University, har analyserat mer än 400 artiklar om ramadan och sport. De har publicerat sina resultat i British Journal of Sports Medicine. Slutsatsen i rapporten är: "Fasta med kort varaktighet eller oregelbundna karaktär har liten eller ingen effekt på hälsan eller prestanda hos de flesta idrottare ... att iaktta ramadan har bara begränsat negativa konsekvenser för tränings- och tävlingsförmåga."

Maugan säger i en intervju till The Guradian att de flesta tenderar att ta förgivet att prestandan påverkas negativt av ramadan, men det är inget ovanligt att idrotta under ramadan. Maughan säger att "De flesta människor som fastar under ramadan, oavsett om de är idrottare eller inte, har fastat  under flera år. De vet hur man ska klara av det och hur långt deras kroppar kan gå. På så sätt är det säkert."

Många muslimska deltagare har dock valt bort att fasta, om t ex Abdul Buhari. Han har fastat under Ramadan sedan 12 års ålder, men i år kommer han inte att göra det. Buhari, är ​​en av Storbritanniens främsta diskuskastare. Han har beslutat att inte riskera sin OS prestation genom att avstå från mat eller vatten.

In en intervju säger han: "Det var ett väldigt svårt beslut eftersom jag har fastat hela mitt liv under ramadan - det är otroligt viktigt för mig, men om jag fastart kommer det att bli omöjligt att stanna i toppform och prestera på min högsta nivå under de olympiska spelen." Han säger. "Jag tror Gud är förlåtande, och jag ska ta igen varenda dag jag har missat." Han planerar att fasta senare under året.

Buhari väger 127 kilo. Han äter sex måltider om dagen och dricker sex liter vatten en vanlig dag. Under de år han har tränat under ramadan har han gått upp extra tidigt för sohor för att äta en variation av långsamma kolhydrater från t ex gröt, grovtbröd och sötpotatis, men även bruntris och pasta. Till detta har han druckit massor av vatten och elektrolyter förebygga kramp. När han på kvällen har brutit fastan har han upprepat processen. "Visst, ibland har jag känt mig törstig, men i slutändan var min var min motivation. Jag kunde använda den för ta mig igenom dagen", säger han.

Många av de idrottare som avstår från att fasta under OS har liksom Buhari sagt att de kommer att ta igen fastan under någon annan del av året samt att de under de dagar de avstår från att fasta ska skänka pengar till fattiga. Roddaren Mo Sbihi har till exempel beslutat att ge 60 måltider om dagen till fattiga för varje dag han avstår att fasta han. Han kom fram till den här lösningen efter samråd med muslimska lärda i Marocko, varifrån hans pappa kommer. I mer konkreta termer innebär detta att han kommer att ge mat till 1 800 personer till en ungefärlig kostnad av £ 2000.

Mo Sbihi
 Jenny Berglund, Lektor i religionsvetenskap, Södertörns högskola



torsdag 26 juli 2012

”Som att driva ut månglarna ur templet” - Religion och politik i Ryssland


När den ryske konstnären Petr Pavlovsky ställde sig utanför Kazan-Katedralen i Sankt Petersburg med hopsydda läppar för att protestera mot arresteringen av det ryska punkbandet Pussy Riot ingrep polisen. Som vi har skrivit om tidigare här på bloggen har Pussy Riot genomfört en protestspelning i en kyrka med syfte att ifrågasätta vad som uppfattas vara Putins odemokratiska styre och bandet kommer att hållas i arrest till och med 2013 enligt media. Till skillnad från den ryska staten valde Pavlovsky att jämföra bandets aktion med den bibliska berättelsen om hur Jesus driver ut månglarna ur templet enligt Svenska Dagbladet. En symbolisk jämförelse som talar sitt tydliga språk och som visar på hur många människor i Ryssland tycks se på Putins styre.

Ur ett religionsvetenskapligt perspektiv är både Pavolvskys performance och Pussy Riots spelning ett exempel på hur religion kan användas för att ifrågasätta den rådande ordningen. I dessa artisters ögon tycks det vara viktigt att utmana och debattera makten genom att antingen anspela på religion som i Pavovskys fall eller genom att inta och ta över ett heligt rum; en kyrka i Pussy Riots fall. Men som vi tidigare har skrivit om här på bloggen kan religion också vara ett sätt att etablera makt och ordning. I Ryssland har till exempel ledare inom den Ortodoxa kyrkan som biskop Kirill av Moskva allierat sig med och sanktionerat Putins styre. Därför blir det extra problematiskt när bilder dyker upp i media på biskopen där han bär ett mycket exklusivt och dyrt armbandsur trots att han säger sig stå på de fattigas sida och att han har utpekats som en etisk kompass för Ryssland. Dessa exempel visar på ett tydligt sätt att religion och religiositet kan användas både för att ifrågasätta och legitimera makt. Som Andres Lokko skriver i Svenska Dagbladet är fallet Pussy Riot också ett exempel på att kombinationen religion, politik och musik har en stor sprängkraft och en god potential att både engagera och mobilisera massorna och väcka maktens vrede och avsky. Som religionsvetare har vi stor anledning att följa den framtida utvecklingen i Ryssland.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Ramadan, OS och elitidrott II


Att vinna en olympisk medalj är svårt, förvånansvärt nog är det inte mycket svårare att vinna en när man fastar under Ramadan. Det hävdar åtminstone Suleiman Nyambui  från Tanzania, som tog silver i 5000 meter  under sommarspelen 1980 som liksom i år också sammanföll med ramadan.

"När du bestämmer dig för att göra något, är Allah bakom dig", säger Nyambui i en intervju i Washington Post. Han har haft en framgångsrik  karriär vid University of Texas El-Paso och är nu generalsekreterare för Tanzanias Friidrottsförbund.

Nyambui säger att det svåraste är träningen inför OS, att tävla är lätt., om däremot ramadan hade infallit före OS då idrottare förbereder sina kroppar för tävlingen så hade prestationerna blivit lidande. Han menar dock att fasta kan innebära problem för idrottare, men oftast endast under den första eller andra veckan av ramadan när kroppen fortfarande anpassar sig till de påfrestningar som är förknippade med fasta.

Vissa medicinska studier har tydligt visat att fasta hämmar prestationsförmågan, andra har knappt funnit några konsekvenser.  Effekterna av fasta beror också på faktorer som väder och tid på dygnet. Att tävla på morgonen en sval dag är lättare för en fastande idrottare än ett sent eftermiddagslopp på en varm dag.

I år har rättslärda från flera länder (t ex Marocko, Egypten) gjort uttalanden (fatawa, dvs plural av fatwa) till stöd för möjligheten att avstå från att fasta under OS. De rättslärde grundar dessa uttalanden på de undantag för fasta som redan finns inom islam. Sjuka människor, de som reser  eller riskerar sin hälsa kan avstå från att fasta och istället ta igen de dagar de missat senare. I analogi med detta motiverar flera rättslärda möjligheten att avstå från att fasta under OS med att de tävlande är resande. Andra, som t ex  Sheikh Abdelmoti Bayumi vid Al Azhar i Kairo, säger också att eftersom ”Sporten har blivit ett arbete där människor specialisera sig och får lön. Om sådant arbete försvåras på grund av den fastan, det är lagligt att bryta det" .
Zahed Amanullah, amerikansk muslim och Londonbo sedan 2003 och som arbetat som byggledare på några av de olympiska byggnaderna i London, säger att "Om du valt att representera ditt land, är det ett stort ansvar, ochriskera detta är nästan oislamiskt". Amanullah, tror också att sommarspelen kommer ge brittiska muslimer en chans att visa upp sig som en del av det brittiska samhället. Han säger att brittiska muslimska idrottare utgör en implicit kritik mot de självmordsbombare som terroriserade London den 7 juli 2005, dagen efter det att staden fick OS 2012. 

Ur ett religionsvetenskapligt perspektiv är det intressant att se hur olika ställningstaganden, att fasta eller inte fasta under OS. Det är tydligt att det finns flera olika förhållningssätt och att dessa motiveras på olika sätt, ngt som vi kommer återkomma till under temat Ramadan, OS och elitidrott. 

Jenny Berglund, lektor i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Sufismer

Jag har på kort tid recenserat två böcker med sufiska texter översatta till svenska. Det är intressant att notera att vi får allt fler sådana böcker, och att sufism blir mer känt i Sverige. Det är också intressant att dessa två böcker, Den enhänte korgmakaren som är ett urval dikter av Jalal al-Din Rumi (d. 1273) bearbetare av den amerikanske poeten Coleman Barks, och Sufism – ett urval föreläsningar av en sufimästare av Sheikh Nazim al-Haqqani (f. 1922), representerar två ganska olika uttryck för sufism.
Den första boken är ett exempel på sufiska texter som attraherat sufier i Nordamerika och Europa som inte nödvändigtvis eller exklusivt definierar sig som muslimer, liksom sökare som använder sig av inslag av sufism i en eklektisk, nyandlig religionsutövning.
Den andra boken kan istället ses som representativ för en muslimsk ”mainstream-sufism”. Shaikh Nazim är en av de mest inflytelserika nu levande sufisheikherna, och Naqshibandi-orden är en av de mest globalt spridda och betydande ordnarna.
I västerländska media framställs ibland sufism som ”en fredlig gren inom islam” och man använder gärna uttryck för sufism för att nyansera en negativ bild av islam  - som exempelvis i Uppdrag Gransknings Imamernas råd. Detta har vi berört tidigare här på bloggen. Men dessa försök till nyansering riskerar att få motsatt verkan eftersom man härigenom riskerar man att essentialisera sufism genom att bortse från den mångfald – även militanta och misogyna – uttryck för sufism som historien och samtiden kan uppvisa. Dessutom kan en läsare eller tittare härigenom få intrycket att icke-sufiska tolkningstraditioner inte är fredliga.
Kanske kan dessa böcker bidra inte bara till att öka kunskapen om sufism, utan även till att nyansera bilderna av såväl islam som sufism.
Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

onsdag 25 juli 2012

Ramadan, OS och elitidrott I


Olympiska spelen börjar på fredag, mitt under fastemånaden ramadan. Här på bloggen kommer vi uppmärksamma just ramadan, OS och elitidrott under den kommande veckan.

Inom islam är fastandet under ramadan en religiös plikt, en av de fem pelarna. Fastandet sker till åminnelse av att det var under månaden ramadan som profeten Muhammad först fick Koranen uppenbarad för sig. Fasta under ramadan anses föra människan närmare Gud, att avstå från mat och dryck under dygnets ljusa timmar ska idealt sett få människan att rikta all sin uppmärksamhet mot Gud istället för världsliga begär, det får också människor att känna solidaritet med fattiga och svältande. Många muslimer lyfter också fram fastans hälsobringande effekter, det vill säga att kroppen ”renas”. Att ta väl vara på den kropp som människan har givits av Gud är ett ideal som ofta omnämns både i förhållande till ramadan och till idrott. I boken Ramadan - en svensk tradition finns ett kapitel som handlar om elitidrott och ramadan. Där berättar Arnela, världsmästare i brasiliansk jujutsu hur hon resonerar kring just elitidrott och ramadan. Något som är mycket aktuellt i förhållande till de stundande Olympiska spelen.

Elitidrottares fastande under ramadan har flera gånger tidigare uppmärksammats i media under de senaste åren. Välkända fotbollsspelare som till exempel Yaya Touré och Eric Abidal fastar under ramadan vilket har inneburit kritik från såväl fans som klubbar som oroar sig för att de ska prestera sämre på viktiga matcher. Några spelare har blivit anklagade av sina klubbar för att bryta sina kontrakt eftersom de av klubbledningarna inte anses satsa fullt ut när de fastar. Åsikter om hur ramadan påverkar idrottsresultat går vitt isär både bland utövare och tränare. Vissa elitidrottare hävdar att fastan inte påverkar deras prestationer i tävlingar utan snarare hjälper dem, medan andra menar att det visserligen påverkar dem fysiskt, men att det andliga värdet av ramadan kompenserar för detta. Vissa väljer att avstå från att fasta om ramadan infaller under träningsperioder, ibland med hänvisning till att den som är på resande fot inte behöver fasta eller att man inte bör fasta om det finns risk att kroppen skadas.

Det finns inga entydiga resultat från idrottsvetenskapliga studier som visar att det varken skulle vara farligt eller speciellt bra att kombinera idrott med fasta under ramadan, istället tycks det vara frågan om vilken idrott det handlar om, när på dygnet man idrottar samt på vilket sätt man kompenserar för det vätske- och energibortfall som fasta under dygnets ljusa timmar innebär.

Religion och idrott är ett spännande forskningsfält! Håll ögonen på bloggen om du är intresserad av Ramadan, OS och elitidrott, det kommer mer...

Jenny Berglund, lektor i religionsvetenskap, Södertörns högskola.

Rakel Chukris Heder

I söndags kunde vi höra Rakel Chukri – kulturchef för Sydsvenskan – i Sveriges Radios Sommar. En stor del av hennes program ägnades åt kopplingar mellan religion, kultur och kontroll samt hedersproblematik. Chukri berättade hur flickor historiskt värderats lägre än pojkar, liksom hur familjers heder knutits till flickors sexualitet och oskuld i den assyrisk-kristna kultur hennes familj har sin bakgrund i.
Det är viktigt att påpeka att denna sorts hedersföreställningar inte är en specifikt kristen eller assyrisk företeelse, utan återfinns i varierande grad i många kulturella och religiösa traditioner.
Det var inte minst intressant, och hoppfullt, att höra hur dessa bruk och föreställningar förändrats på bara några få generationer, enligt Chukri. Som hon påpekade är kulturella och religiösa bruk och föreställningar inte statiska, utan förändras över tid och rum.
Genom studier av hur hedersproblematik tar sig uttryck och förändras i relation till olika kulturella och religiösa traditioner kan vi lära oss mycket om hur problematik relaterad till hederskultur kan bemötas.
Simon Sorgenfrei,
Doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet

Exorcismens återkomst – nygamla former av andeutdrivning


Oavsett att tron på andar, demoner och olika former av onda krafter är ett återkommande fenomen i religionshistorien är detta ett ämne som sällan diskuteras i det offentliga. Kanske anser vi att dessa föreställningar tillhör en svunnen tid eller populärkulturens domäner. Vem kommer inte ihåg de hårresande scenerna ur filmen Exorcisten där en ung Max von Sydow driver ut en demon ur Linda Blair. Filmen är en dramatisering, men de uppmärksammade fallen i mars och april i Borås 2012 vittnar om att tron på andeutdrivning faktiskt förekommer i dagens Sverige. Med hjälp av påtvingad fasta, slag och elkablar genomfördes exorcism på två unga kristna flickor. 

Även om fallen i Borås är isolerade och våldsamma händelser råder det ingen tvekan om att många troende faktiskt anser att onda respektive goda krafter har betydelse för människors väl och ve. Till exempel är föreställningar om andens gåvor (som yttrar sig i form av bland annat tungomålstal och en förmåga att hela sjuka) etablerad bland många pingstvänner och markusevangeliet kapitel 9, vers 14-29 kan vi också läsa om hur Jesus driver ut en demon ur en ung pojke. Men dessa trosföreställningar är dock inte unika för kristendomen och liknande föreställningar återfinns i de flesta religioner. Utan att fördjupa oss i ytterligare exempel är det viktigt att pausa och understryka att det finns olika uppfattningar och synsätt bland troende när det gäller andar. Medan vissa präster till exempel tolkar förekomsten av demoner och onda andar på ett symboliskt sätt är andra övertygade om deras realitet. Metoderna för att skydda sig mot och fördriva destruktiva krafter kan också variera inom samma religiösa tradition. Utdrivning med hjälp av ritualiserad exorcism är en metod, men andra religiösa ledare kan istället rekommendera bön eller samtal med psykologer. Men var går gränsen egentligen för tron på andar? Är en bön om skydd eller snabb återhämtning från sjukdom exempel på tron på goda respektive onda krafters inverkan på världen? Eller skall dessa föreställningar främst reduceras till psykologiska processer och behov hos oss människor? Eller är dessa föreställningar en form av pseudovetenskap som har förenats med något som vi har valt att kalla religion?

Oavsett hur vi besvarar dessa frågor är det intressant att ta del av en intervju med Jörgen Jörgensen från Åbenrå i Danmark som är präst i danska folkekirken som nyligen publicerats i Dagen. Efter att ha varit med i ett teveprogram om andar, poltergeist och satanism har Jörgensen blivit flitigt anlitad för att driva ut andar ur hem som upplevs vara hemsökta. Han beskriver sin praktik för tidningen Dagen på följande sätt:

- När jag är övertygad om att det är något demoniskt på gång håller jag en liten andakt i huset. Normalt läser jag ur psaltaren 91, som berättar om Guds beskydd. Sedan ber jag för människorna i huset och för deras situation, berättar Jörgen Jörgensen.
- Sedan befaller jag dem som inte ska vara i huset att lämna rummet i Jesu namn, till den plats som är förberedd för dem. Till slut gör jag korstecknet och efteråt får de ett kors att hänga på väggen.

I psaltaren 91 kan vi bland annat läsa att ”Han skall befalla sina änglar
att skydda dig var du än går”. Denna bibeltext kan ses som en slags skyddsformel eller bön som kan läsas i svåra situationer. En liknande funktion återfinns till exempel i Koranen, sura 113 som också betonar att de troende skall söka skydd hos gud. Detta är endast två exempel på att människor i alla tider har sökt skydd från det som upplevs som ont och destruktivt. Men hur kommer det sig då att dessa centrala tankar och föreställningar inte tycks vara speciellt välkända eller diskuterade i det offentliga. En möjlig förklaring är att moderniteten har förpassat religion till den privata sfären. Att uttrycka en tro på att det finns onda respektive goda krafter i världen och att människan kan försöka att påverka dessa genom att tillämpa olika former av bön och ritualer rimmar dåligt med en ökad tilltro på naturvetenskapliga förklaringar och det moderna samhällets framväxt. Religion blir på detta sätt reducerad till det privata och om religionen skall ta någon plats i det offentliga blir den hänvisad till frågor som handlar om etik och värdegrund. Två områden som teologer mycket väl kan diskutera utan att refererar till eller vara beroende av en tro på onda och goda krafter i världen. Etik och värdegrundsfrågor handlar ju om människors agerande och därmed blir dessa förenliga med en modern och rationell värld.

Om dessa förklaringar stämmer – vilket vi givetvis kan diskutera – är det intressant att fråga sig varför präster som Jörgensen från Danmark blir efterfrågad. Hans åsikt och metod förknippas ju med något som anses rimma dåligt med det moderna danska samhället. En förklaring är att föreställningar om andar, demoner och paranormala fenomen kanske är mer vanligt förekommande än vad vi vanligtvis tror – något som vissa undersökningar tycks peka på. Både inom nyandliga strömningar och bland många så kallade invandrare är föreställningar om onda och goda krafter i högre grad levande och därför är det inte konstigt att tala om dessa uppfattningar bland släkt och vänner. Denna öppenhet inför andar och demoner skiljer sig med andra ord från det övriga samhället där man antigen inte tror på dessa fenomen eller så talar man inte om dem. Men andra forskare menar istället att vi skall söka förklaringen i det faktum att populärkulturen i allt högre utsträckning har kommit att intressera sig för frågor som rör magi och paranormala fenomen. Arkiv X, Harry Potter och Twilligt är bara några exempel på populärkulturella böcker, filmer och teveserier där vedertagna naturvetenskapliga sanningar utmanas och ifrågasätts till förmån för alternativa förklaringar. Kanske är det så att populärkulturens flört med en viss typ av religiösa föreställningar om onda och goda krafters inverkan på oss människor har skapat utrymme för präster som Jörgensen. Kanske dessa media har gjort det mer accepterat att tala om onda och goda krafters eventuella inverkan på oss människor. Men vad är det som kommer först? Är det teologer som den danske prästen som driver på denna utveckling eller är det kommersiella medias växande intresse för magi, andar och spöken som ligger bakom en ökad efterfrågan på paranormala fenomen?

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

tisdag 24 juli 2012

Mindfulness i buddhistisk tappning


Den populära anglicismen mindfulness har plockats upp från den theravadabuddhistiska traditionen, där mindfulness syftar på ett mycket specifikt pali-begrepp som tränas i meditation: sati. Det är en mycket specifik form av sati som ska utvecklas i meditationen, och som anges i den åttafaldiga vägen som samma sati, ”rätt sati”.
Samma sati har översätts av Rune E A Johansson till ”rätt medvetenhet” (1983:31), och av Knut A Jacobsen till ”rätt uppmärksamhet” (2002:105). Inom internationella, engelskspråkiga, buddhistiska kretsar har ordet mindfulness fått en allmän acceptans och används för att åsyfta sati. Även i Sverige har det blivit vanligt, framför allt inom de terapiformer som saluförs, att referera till engelskans mindfulness, men även till uttrycket ”medveten närvaro” (se exempelvis Kabat-Zinn 2005 samt Schenström 2007, Kåver 2004, Nilsonne 2004). I buddhistiska kretsar är det däremot mer brukligt att använda olika variationer på termerna ”medvetenhet” och ”uppmärksamhet” eller ”medveten uppmärksamhet”.
Här har skett en begreppsförskjutning; samma sati har gått från att i buddhistiska kretsar syfta på en specifik form av uppmärksamhet och medvetenhet som inte kan isoleras från en tydlig etisk bas och som är sammanlänkad med andra mentala kvalitéer för att innefatta just ”rätt slags medvetenhet”, till den mer terapeutiska förståelsen av sati som ”mindfulness” eller ”medveten närvaro” som mer har drag av allmän uppmärksamhet.

Här nedan följer ytterligare ett utdrag ur min bok Insikt och närvaro – akademiska kontemplationer kring buddhism, meditation och mindfulness, som jag hänvisar till för den som mer ingående vill läsa om receptionen av sati och mindfulness.

Katarina Plank
Fil dr, religionshistoriker verksam vid Göteborgs universitet

Sati och satipatthana
Sati anses utgöra basen i all buddhistisk mental kultur (Shaw 2002:76). Det är ett komplext och centralt begrepp i den theravadiska meditationspraktiken, och innefattar flera olika aspekter och som svårligen låter sig översättas. I två lärotal, Satipatthana Sutta samt Mahasattipatthana Sutta, redogör Buddhan för hur sati bör etableras, och däri fastslås, både i inledningen och i avslutningen, att detta anses vara det enda sätt som leder till renhet och till att lidandet upphör genom att det yttersta målet, nibbana, förverkligas. Dessa två lärotal har kommit att bli centrala för nutida uttolkare av insiktsmeditation.
I kommentarlitteraturen, och bland nutida meditationslärare, är det vanligt att på engelska översätta satipatthana med ”foundations of mindfulness”, dvs de grunder eller områden som sati skapas utifrån (patthana betyder grund eller orsak). Meditationspraktik brukar därför omnämnas som satipatthana.

I Satipatthana Sutta anges fyra områden som sati kan upprättas utifrån, och dessa innefattar olika former av övningar, betraktelser och betraktelsesätt. Tillsammans utgör övningarna som är kopplade till respektive område en progression i träningen som ska leda till uppvaknande, det vill säga att utövaren lär sig att distansera sig från det personliga i upplevelserna för att nå en neutral förståelse av det erfarna.
Satipatthana-meditation äger rum i ett stilla, vaksamt sinnestillstånd utan direkta intellektualiseringar (det vill säga, man strävar inte efter att förklara fysiska och psykiska förlopp utifrån förståndet), men det finns samtidigt en viktig analytisk dimension där man använder sig av vissa begrepp och koncept för att fördjupa kunskapen och medvetenheten som utvecklas i meditationen. Denna specifika analytiska kunskap kallas för bhanava-maya-pañña, och anses inte vara tillgänglig annat än genom direkt meditativ erfarenhet. Den anses skilja sig från annan kunskap som kan utvecklas genom eget tänkande, cinta-maya-pañña och genom lärande från andra, suta-maya-pañña.
Det handlar om ett speciellt seende; meditationsprocessen syftar till att utveckla en insikt i tillvarons beskaffenhet, och därför har det blivit vanligt att använda ordet vipassana (insikt) när satipatthana åsyftas. Det är en mycket specifik slags insikt som eftersträvas: att se, erfara och nå djup insikt i tillvarons grundläggande kännetecken anicca, föränderlighet, anatta, jaglöshet, och dukkha, otillfredsställelse.

Satipatthana-processen omfattar följande fyra kontemplationsområden: kayanupassana, vedanaupassana, cittanupassana och dhammanupassana. Verbet passati betyder ”att se”, och tillsammans med prefixet ”anu” syftar det på att upprepande betrakta, observera på nära håll eller kontemplera[1] (Analayo 2003:32). Satipatthana utgörs av en process där meditatören rör sig från grova till mer subtila erfarenheter och insikter:

Kontemplation av kroppen (kayanupassana).
Sati kan etableras genom att iaktta kroppen på olika sätt; genom att vara medveten om andetaget, eller om kroppen och dess positioner; genom att reflektera över kroppens 32 delar eller analysera de fyra element som all materia anses vara sammansatt av, samt att kontemplera vad som sker med kroppen efter döden till exempel genom att meditera på en begravningsplats.

Kontemplation av kännandet (vedananupassana).
Meditatören blir medveten om tre typer av grundläggande känslor som genereras mentalt och som kan upplevas både fysiskt och mentalt: det vill säga om det som upplevs är behagfullt, obehagligt eller neutralt. Vedana är inte det samma som psykologiska känslor, dvs emotioner. Vedana uppstår i kontakt med de sex sinnena genom impulser via syn, hörsel, lukt, smak, kroppsliga intryck och mentala intryck. Vedana som uppstår kan vara behagliga, obehagliga eller neutrala kroppsliga eller mentala känslor. Det är kännandet av dessa som åsyftas som meditationsobjekt.

Kontemplation av sinnet (cittanupassana).
Meditatören är medveten om vilken beskaffenhet som färgar sinnet  för stunden (cittanupassana). Är det skärpt? Koncentrerat eller okoncentrerat? Fyllt av lust, ilska, likgiltighet? Är det upplyst eller oupplyst?

Kontemplation av företeelser som äger rum (dhammanupassana).[2]
Detta fjärde område ger meditatören analysmodeller för att dekonstruera de upplevda fysiska och mentala skeendena och processerna för att utveckla insikt. Denna kunskap innefattar en förståelse för om de fem hindren (nivarana) är närvarande, hur de uppstår, kan övervinnas och försvinna; kunskap om hur den perceptuella processen äger rum (khandhas); kunskap om sinnessfärerna och hur de samverkar (ögat och visuella objekt, örat och audiella objekt osv) hur de övervinns för att inte uppstå igen; kunskap om de sju faktorerna som leder till uppvaknande  (sambojjhanga) och om någon av dessa är närvarande i sinnet, hur de uppstår och når full mognad; samt kunskap om de fyra ädla sanningarna, det vill säga hur alla dessa processer är otillfredsställande (dukkha), hur dukkha uppstår och hur dukkha övervinns och hur upphörandet av dukkha leder till uppvaknande.

De fyra satipatthana stöttar varandra, och sekvensen som de presenteras i visar att det rör sig om ett mönster som innefattar progression. Av de fyra, måste det fjärde området anses centralt för att alls kunna utveckla insikt, eftersom det är här tolkningsramarna appliceras på upplevelserna. Utöver dessa fyra kontemplationsområden, specificerar Satipatthana sutta även flera mentala kvalitéer som är viktiga för progressionen i satipatthana: ihärdighet (atapi), en tydlig uppfattning om kroppsliga aktiviteter (sampajañña), sati samt ett sinne som är fritt från begär och aversion (vineyya abhijjhadomanassa) (Analayo 2003:17-18).

De områden som meditationserfarenheten rör sig mellan, innebär olika grader av abstraheringar och distanseringar från det personliga i den kroppsliga och mentala upplevelsen. Från kropp, till kännande, till sinnets beskaffenhet till att förstå företeelserna som äger rum. Abstraheringen gäller betraktelsesättet; själva upplevelsen är fortfarande i nuet, omedelbart och direkt erfaren, men perspektivet förskjuts. Den andliga utvecklingen bör inte ses som en stege, där utvecklingen sker progressivt till högre stadier, utan kan istället liknas vid, som Winston King uttrycker det, ett kaleidoskopiskt seende (King 1964: 189) som ständigt förändras. Satipatthana kan ses som ett analytiskt verktyg, likt de fem khandhas som används som analysmodell för att förklara subjektiva upplevelser. Båda syftar till att lösa upp illusionen kring substantialitet, som observatören bär på (Analayo 2003:23).

Sati är således en av fyra mentala kvalitéer som måste vara närvarande i meditationen. Satis speciella kvalité innefattar en viktig funktion som är förbundet med vaksamhet. Substantivet sati är relaterat till verbet sarati, att minnas. Sati, som referens till minne, återfinns både i lärotal, som definition i Abhidhamma och i kommentarerna. Sati är förbunden med förmågan att kunna se tidigare liv, liksom i övningen i hågkomst av Buddha, Dhamma, Sangha, moralens betydelse, befrielsen, och över devas, himmelska varelser. Sati innefattar även förmågan att återkalla i minnet vad som gjordes eller sas för länge sedan. Sati är emellertid inte samma sak som minne, utan det som möjliggör och underlättar minnet. Om sati är närvarande, fungerar även minnet väl (Analayo 2003:46-47).
I relation till satipatthana fungerar sati som medvetenhet om det pågående nuet (Analayo 2003:44-47). Mindfulness, eller sati, är den kvalité som gör sinnet ”alert, vaket och fritt från förvirring” (Shaw 2006:76). I suttorna liknas sati vid en grindvaktare vid ett citadell som bara släpper in de han känner igen, medan okända och oönskade besökare förvägras inträde, för att trygga säkerheten för citadellets invånare.
Analayo gör en kvalitativ distinktion mellan ”rätt sati” (samma sati) som en ”vägfaktor” (det vill säga en del av den åttafaldiga vägen som korrekt praktiserad på sikt leder till befrielse) och sati som en generell mental faktor. Flera suttor nämner ”felaktig sati” (miccha sati) vilket enligt Analayo indikerar att vissa former av sati kan vara annorlunda än det som kännetecknas av ”rätt sati” (samma sati) (Analayo 2003:54). 

De terapeutiska och kommersiella framställningarna av mindfulness fokuserar i hög grad på mindfulness som en medvetenhet om det pågående nuet (medveten närvaro), men underbetonar (om de alls tar hänsyn till) de övriga kvalitéer som måste vara förbundna med sati för att det ska vara "rätt" sati: den etiska basen, den soteriologiska inramningen (där en mycket specifik insikt eftersträvas, och inte vilken insikt som helst), samt de övriga mentala kvalitéer som måste vara närvarande samtidigt (ihärdighet, tydlig uppfattning om kroppen, och ett sinne som är fritt från begär och aversion).



[1] Jag använder här begreppen kontemplation, meditation, insikt, som synonymer till varandra. För en diskussion av begreppen, se kap två.
[2] Dhammanupassanaöversätts ofta på engelska till ”contemplation of mental objects” (se bland annat Nyanatiloka 1997). Jag vill förtydliga att det inte handlar om att betrakta tankar, idéer eller föreställningar som dyker upp i medvetandet som uttrycket ”mental objects” lätt kan få en att associera till. Istället rör det sig om att nå förståelse för de företeelser som äger rum i medvetandet genom att applicera buddhistiska tolkningsramar på betraktandet.