Är fragmentet om Jesus fru en fejk?

 

Omedelbart när fragmentet om Jesus fru presenterades den 18 september framfördes tvivelgällande fragmentets äkthet. Många olika argument mot dess äkthet har presenterats vilket gör att man lätt får intrycket av att det är en nästan enig forskarvärld som kommit till samma slutsats med ett antal argument som stödjer varandra. Enligt vad jag förstått undersöks fragmentet som bäst vid Harvard och när de kemiska testerna blir klara får vi ju ett bättre underlag för utvärdering. Men det är ju ändå intressant att reflektera över de argument som framförs. Det som förbryllar mig något är den tvärsäkerhet som ofta uttrycks i ämnet. Läget är nog sådant att om de kemiska texterna visar på att fragmentet är en förfalskning kommer många att säga, givetvis var det så. Om det visar sig vara äkta kommer man att höra samma sak. Jag menar att det i nuläget finns goda skäl att vara försiktig då det finns saker som väcker misstänksamhet gällande fragmentets äkthet men också argument för dess autenticitet. Mitt ställningstagande är att vi främst bör lita på de erfarna papyrologer som granskat fragmentet i verkligheten. Att alla de som gjort det kommit till slutsatsen att det är äkta är något som man inte lättvindigt kan förbigå. Men vi har också att göra med risken att de som kommit in i ”den innersta kretsen” tenderar att vilja se det material som de har tillgång till som äkta. Å andra sidan kan vi i debatten skönja liknande tendens som gällde diskussionen då Judasevangeliet presenterades 2006. De forskare som inte inbjöds då tar gärna chansen att kritisera dem som låg bakom publiceringen av Judasevangeliet och som ofta samarbetat med dem som nu är knutna till undersökningen om Jesusfrufragmentet. Låt mig som hastigast ta upp en del av argumentationen. 

Ett argument som framfördes tidigt var att handstilen var dålig. Kunde verkligen en antik avskrivare ha skrivit så dåligt? Professor Roger S. Bagnall har granskat tiotusentals fragment under sin långa karriär. Det som kanske är mest intressant är att han också arbetat mycket med dokumentärt material, dvs. ickelitterära texter. Privata brev, kontrakt och andra texter uppvisar stor variation när det gäller handstilskvalitet. Därtill verkar det som om koptiskan i hög utsträckning blev ett skriftspråk som var mer tillgängligt även för mindre drivna skribenter. Antalet brev som författades av människor med lägre utbildning är klart högre i det koptiska materialet än i motsvarande grekiskt från Egypten. Kanske var det av konventioner mindre tyngda koptiska språket mindre riskabelt att uttrycka sig på? Man riskerade inte att göra bort sig på samma sätt som om man visade sin obildning i ett grekiskt brev. Exempelvis kan vi konstatera att antalet kvinnor som författar brev är cirka 1 promille i materialet på grekiska från 500 fvt. Till 500 vt i Egypten. I Kellis där manikéer skrivit texter av såväl dokumentär som litterär art står kvinnorna för 20 % av breven. Även om det är ett alltför litet material för att göra väldigt mycket statistiskt av är det ändå en indikation på det jag nämnde ovan. Handstilskvaliteten varierar starkt och jag har svårt att tro att papyrologerna skulle ”gått på” en enkel förfalskning som lätt kunnat avslöjas genom en stilanalys. Tvärtom menade granskarna av fragmentet att stilen var typisk för 300-talet. Här är jag helt i beroende av papyrologerna, dels för att min kompetens är begränsad och dels för att jag är blind och inte själv kan säga något om handstilen. Stilargumentet har dock kommit något i skymundan och det tyder möjligen på att det inte är ett så solklart fall som man först ville göra gällande bland kritikerna. 

Sedan kom argument gällande textens innehåll. Kunde ett fragment säga så mycket på så få rader? Verkar det inte för ”smaskigt” för att inte vara ett falsarium? Ja, om man delat upp ett dokument i mindre delar för att sälja det styckvis och på så sätt tjäna mer på det är det ju naturligt att man först presenterar ett riktigt ”smaskigt” ställe. Här har vi ett argument som folk kommer säga, ”självklart var det för bra för att vara sant” om testerna visar på ett falsarium och om det visar på motsatsen kommer man att säga, ”Så måste det ju vara när man ska få upp priset”. 

Så har vi ett argument gällande fragmentets ägare. Att det inte går att veta vem som äger det har använts som ett argument mot fragmentets äkthet. Det är ett mycket besynnerligt argument. Kodex Tchacos där Judasevangeliet ingår vandrade in i och ur händer på många svartabörshandlare under 20-30 år innan det slutligen kunde publiceras. Kodex I, eller som den också kallas, Kodex Jung i Nag Hammadi köptes också loss från svartabörsen utan att detta använts som argument för att boken ska vara ett falsarium. Detsamma gäller sannolikt för Maria Magdalenas Evangelium i Kodex Berolinensis osv. Att ett sådant argument framförs av seriösa forskare tyder snarare på ilska än på saklig analys.

Så har vi ett knippe argument som alla rör sambandet med Tomasevangeliet. Tidigt hävdades det att Jesusfrufragmentet var ett kompilat av Logion 30, 101 och 114 i Tomasevangeliet. Tanken var att någon helt enkelt knyckt formuleringar från dessa logier. Om fragmentet visar sig vara en fejk kommer detta spår givetvis att vara intressant då man följer upp hur man gått tillväga. Om det visar sig vara ett äkta fragment kommer man istället att enligt samma resonemang se hur man omformat en tradition vilket ju knappast är ovanligt. Dessutom har vi när det gäller sådana argument rätt stor osäkerhet eftersom marginalerna såväl till höger som vänster är brutna. Vi har alltså text utanför båda ändar av texten och vi vet inte heller hur långa raderna har varit. Detta gör det svårt att rekonstruera texten. När det gäller liknande fenomen har vi exempelvis snarast en förkortad version av Sanningens Evangelium i de fragment som bevarats i Kodex XII från Nag Hammadi om vi jämför med den välbevarade versionen i Kodex I. Här har vi dock också att göra med små stycken av text i Kodex XII vilket gör analysen svår. Jag nämner detta för att visa på hur man med facit i hand kan se liknande fenomen från antiken eller se det ”självklara” falsariet.

Andra argument som också relateras till Tomasevangeliet är att man nu tänker sig att fragmentet satts samman från den interlinjära version av Tomasevangeliet som ligger på nätet. Man har exempelvis noterat att det saknas ett streck över ordet ”liv” i fragmentet. Detsamma gäller för samma ord i ett av Tomaslogierna. Man talar då om att det är ett skrivfel som är gemensamt. Emellertid måste man konstatera att sådana skrivfel är mycket vanliga. I detta sammanhang bör nämnas att fragmentet inte gjorts utifrån en nätversion av Tomasevangeliet. Texten nämns nämligen av professor Gerhard Fecht som var professor i egyptologi vid Freie Universität i Berlin. Det här är inte helt säkert, men om hans brev där han nämner fragmentet är från 1982 så gjordes fragmentet snarast under 70-talet. Då är det från tryckta källor i bokform som falsariet konstruerats och inte från internet. Detta förutsätter att brevet från professor Fecht inte också är en förfalskning. Noteras bör att vi också har en del skillnader mellan fragmentet och tomastexten. Ordet för kvinna stavas på olika sätt i de två texterna.

Man har också hävdat att koptiskan är för dålig i fragmentet. Det motverkar nog styrkan i kompileringsargumenten ovan. Själv slås jag inte av att koptiskan skulle vara särskilt problematisk. Flera framstående koptologer har granskat texten och funnit att den är helt okej ur filologisk synvinkel. Åter har vi ett läge där argumentets styrka helt kommer bero på den kemiska undersökningen. 

Det vi emellertid har lärt oss redan nu är något som redan var visste. Intresset för antika kristna texter är stort och väcker ofta upp stormiga känslor. Det ska bli verkligt intressant att se vad de mer handfasta testerna säger. Dessutom har vi fått fler exempel på de olika källkritiska problem som hör till religionshistoriens charm!

Jörgen Magnusson

Teol dr i religionshistoria och lektor vid Mittuniversitetet