Panelsamtal om religionskunskap

I förra veckan organiserade den religionspedagogiska föreningen KERUB ett panelsamtal med imam Mohammad Muslim Eneborg, rabbin Peter Borenstein och prästen Sara Blom i Göteborg om de nya ämnes- och läroplanerna om skolämnet religionskunskap. I läroplanen för grundskolan, förskolan och fritidshem kan man bland annat läsa: 

Undervisningen i ämnet religionskunskap ska syfta till att eleverna utvecklar kunskaper om religioner och andra livsåskådningar i det egna samhället och på andra håll i världen. Genom undervisningen ska eleverna bli uppmärksamma på hur människor inom olika religiösa traditioner lever med, och uttrycker, sin religion och tro på loka sätt. Undervisningen ska allsidigt belysa vilken roll religioner kan spela i samhället, både i fredssträvanden och konflikter, för att främja social sammanhållning och som orsak till segregation.

Samtalet inleds med att de tre deltagarna fick kommentera och ge sin övergripande syn på de nya läroplanerna. Med vissa mindre variationer vara Borenstein, Muslim och Blom relativt nöjda med de nya texterna, men de uttryckte också en viss oro för att läroplanerna och det centrala innehållet i religionskunskapsämnet var något överambitiöst samtidigt som det fanns en ganska otydlig progression från grundskolan till gymnasiet. Muslim betonade till exempel att gymnasiet ger ett intryck av att framför allt vara en tid då studenterna framför allt skall lära sig att inte glömma det som de har lärt sig i grundskolan.  

Borenstein, Muslim och Blom

Den främsta skillnaden mellan de tre deltagarna kom framför allt att handla om deras olika syn på pedagogik. Skall ämnet vara fokuserat på fakta eller är syftet att vara problemorienterat och skapa förutsättningar för studenterna att lära sig att förhålla sig till sin egen eventuella religiositet och andra människors övertygelser? På denna punkt tycks skillnaderna inte i någon större utsträckning vara relaterade till specifika religiösa traditioner utan till individuella skillnader. Alla som har undervisat vet att det är nödvändigt att göra val och i samtalet mellan de tre deltagarna manifesterades dessa skillnader på ett tydligt sätt. Borenstein ville se mer av fakta och Blom och Muslim förespråkade ett mer problembaserat synsätt. Blom reagerade också på läroplanens beskrivning av och åtskillnad mellan "kristendomen och andra världsreligioner". Vem är det som har tolkningsföreträde att definiera och vilken tolkning är det som avses när man skriver kristendomen i bestämdform singularis, menade hon.

Överlag var deltagarna positiva till läroplanstexterna, men det fanns en viss skepsis mot att texterna allt för starkt betonade historiska dimensioner. Detta faktum kan innebära att religion framställs som något dött och på grund av detta riskerar ämnet att inte förbereda studenterna för att möta och förhålla sig till människor som faktiskt har en religion/livsåskådning i dagens samhälle. Samtidigt som Muslim och Blom var skeptiska till att en religiöstradition kan framställas på ett objektivt sätt är det viktigt att studenter också får ta del av inifrån perspektiv. Även dåliga studiebesök kan vara en pedagogisk resurs menar Muslim och Blom.

Muslim och Borenstein var positiva till att den nya läroplanen framhåller kristna traditioners plats i det svenska samhällets historia och den svenska kulturen. Muslim är speciellt positiv till att de förkristna traditionerna i form av fornskandinavisk och samisk religion också lyfts fram i styrdokumenten. Samtidigt är religionsämnets viktigaste funktion att "ge eleverna möjligheter att förhålla sig till andras och sin egen religiositet och att de vågar prata om religion" enligt Muslim.

Samtaget visade samtalet och den efterföljande diskussionen på svårigheterna att skriva kursplaner i ämnet religionskunskap. Olika synsätt och positioner i frågan tycks framför allt handla om olika synsätt på pedagogik och didaktik snare än tillhörigheten till en viss religiös tradition. Vem är det som har tolkningsföreträdet och vem kan representera vem och vad skall man välja och välja bort är ständigt återkommande utmaningar för den som undervisar i religionskunskap/religionsvetenskap. Tydliga kursplaner, transparanta betygskriterier och väldefinierade kunskapsmål i all ära, men i slutänden tycks innehållets och ämnets utformning i hög utsträckning handla om enskilda lärares val och studenters intressen vara avgörande.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet