Hospis 30 år

Hospis, eller vård i livets slutskede, har nu funnit i trettio år i Sverige enligt SvD (13 oktober, artikeln ligger inte på nätet). Termen hospis eller palliativ syftar på vård av människor som är obotligt sjuka och döende. Målet är att ta bort smärta och göra den sista tiden ljus för både sjuka och anhöriga. Hospis har funnit i Sverige sedan cirka 30 år och det var läkaren Sven-Olof Brattgård (1921-2001) som hämtade hem konceptet från England. Brattgård startade Bräcke DIakonigård i Göteborg 1982. På deras hemsidan vi läsa följande beskrivning av vården:

"Helhetsvård för oss innebär en omsorg om hela människan - kroppsligt, psykiskt, andligt och socialt. Behandlingen är ett samspel mellan god omvårdnad, information, läkemedel, smärt- och symtomlindring samt närståendes stöd. Helhetsvårdens personal har lång erfarenhet och hög kompetens inom symtomlindring och får kontinuerlig utbildning och handledning. Det finns också andra komplement. Mjukmassage upplevs ofta mycket positivt. Samtal med präst och diakon kan också vara en väg till lindring."

Möjligheten att erbjuda palliativ vård ser dock väldigt olika ut i olika delar av landet och de ekonomiska skillnaderna och prioriteringarna är stora inom fältet. Förutom att efterfrågan är större än utbudet är det också tydligt att den palliativa vården står inför nya utmaningar. Vården har idag ofta en tydlig förankring i kristna kyrkors diakonala verksamhet och diakoner, präster och pastorer är viktiga instanser i detta arbete. Men i och med att Sveriges etniska och religiösa karta har ritats är det tydligt att det också kommer att finnas ett stort behov av att erbjuda palliativ vård även för personer som inte är kristna eller som inte har en kristen kulturellbakgrund. Detta faktum kan ställa till exempel nya krav på mat, smärtlindring, relationen till familj och anhöriga, språkliga kompetenser och en ökad känslighet för andra kulturella och religiösa krav. Dessa förändringar gäller inte endast invandrare med en bakgrund utanför Europa utan även för en åldrande befolkningen som till exempel den finska. Att kunna erbjuda vård och omsorg på finska kan idag vara en stor utmaning för många sjukhus och vårdinstanser i Sverige. Detta blir allt viktigare frågor att belysa eftersom personer som har levt och arbetat större delen av sitt liv i Sverige ofta kan gå tillbaks till sitt ursprungsspråk när de blir gamla; ett faktum som inte minst gäller för personer som blir dementa eller drabbas av alzheimer. Kunskap om religion och religiositet kommer därför att öka inom den palliativa vården.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet