Om judehatet - intervju med Niklas Orrenius

Vi har i flera inlägg här på bloggen berört judiska gruppers ökade utsatthet i Sverige, och då också konstaterat att det tyvärr finns stora brister och behov vad rör forskningen på detta område. Den kunskap vi har kommer huvudsakligen från journalister. Idag skriver exempelvis Dilsa Demirbag-Sten i ämnet i Dagens Nyheter, bland annat Sydsvenskan har följt upp det senaste attentatet mot synagogan i Malmö och i helgen hade Svenska dagbladet ett reportage om judar i Malmö. En av dem som skrivit mest i frågan under de senaste åren är journalisten Niklas Orrenius. Vi har därför bett honom försöka räta ut några frågetecken kring denna viktiga och aktuella fråga.

Jag vill samtidigt tipsa om Niklas Orrenius reportageböcker, som på ett välskrivet men ofta skrämmande sätt speglar dagens samhälle: Här är allt så perfekt: 23 politiska samhällsreportage (2009), Jag är inte rabiat. Jag äter pizza, En bok om Sverigedemokraterna (2010) och Sverige forever in my heart: reportage om rädsla, tolerans och migration (2012).

Niklas Orrenius

1. Du har under många år rapporterat om främlingsfientlighet och olika religiösa och etniska gruppers utsatthet främst i Skåne och Malmö-området. Kan du se att det skett en ökning vad gäller antisemitiska brott och attityder i regionen? När, i så fall, kan man ana att en sådan ökning skett?

Jag tycker att det är vanskligt att tala om ökningar eller minskningar av sådana här brott, åtminstone i ett kort perspektiv. Ibland ser man rubriker som "Kraftig ökning av antisemitiska brott" och då är artiklarna baserade på polisens anmälningsstatistik. Det är inte ett särskilt bra mått eftersom felkällorna är så många. Ibland uppmanar ledare i judiska församlingen medlemmarna att anmäla allt de drabbas av - då ser det i statistiken ut som om hatbrotten mot judar ökat, medan det snarare är benägenheten att anmäla som ökat. Man ska också komma ihåg att det är enskilda poliser som ska sortera in hatbrott i hatbrottskategorin - men polisernas utbildning och kunskap om vad som är hatbrott varierar väldigt, så vissa brott med rasistiska motiv blir aldrig bokförda som hatbrott. Så var exempelvis fallet med den muslimska kvinnan i Tomelilla som fick stenar och kastanjer kastade på sig - det sorterades inte in som hatbrott av Ystadpolisen.

Vad jag kan konstatera är att Malmö har stora problem med antisemitism hos befolkningen. Det räcker för att jag ska tycka att det är värt att undersöka, rapportera och diskutera. Efter att under framför allt våren ha talat med ett stort antal judar i Malmö så inser jag att utsattheten kan vara stor om man är jude och har kontakt med många Malmöbor. Flera judar jag talat med vågar inte berätta att de är judar, av rädsla för trakasserier. Det är fullständigt oacceptabelt.

Om jag ändå skulle säga något om en tendens, så gissar jag att antisemitismen har ökat under de senaste 10-20 åren. Det är den bild jag får när jag talar med judar. De är räddare idag än vad de var på 80- och 90-talet. Som Henryk Grynfeld, som flydde antisemitismen i Polen 1970, sa: "I Polen var jag jävla jude. När jag kom till Sverige blev jag jävla polack. Nu är det tillbaka till jävla jude igen."

2. Många menar att antisemitiska attityder ökat bland muslimer, i Sverige och globalt. Kan även du se sådana tendenser? Har du i så fall någon idé om vad detta kan bero på? En annan grupp som nämns är naturligtvis den heterogena extremhögern, hur tongivande är denna i dag? Och hur ser attityderna ut hos "vanligt folk"?

Visst finns det muslimer som är antisemiter i Malmö. Men jag är också lite skeptisk till dem som vill förklara antisemitismen i Malmö med att "muslimer ligger bakom". Visst, många av de unga män som exempelvis trakasserar rabbinen Shneur Kesselman har familjebakgrund i Mellanöstern. Sannolikt identifierar de flesta sig som muslimer. Men jag undrar ändå hur mycket religionen spelar roll här. Mycket av det judehat som visar sig i Malmö idag är sammanvävt med hat mot Israels politik mot palestinierna. Det ser man hela tiden, hur en demonstration mot Israels bombningar av Gaza 2009 urartade med att flaskor och ägg kastades mot judar på Stortorget, och hur rop som "jävla judar" hördes, eller i kedje-SMS:et som skickades runt "Personalen på McDonald's har bestämt att allt säljande på lördag ska gå till Israel, försök att inte äta hos de förbannade judarna". Det är inte så att Israels politik orsakar antisemitismen - den fanns där sedan innan - men när Israel uppfattas som aggressivt kommer den här antisemitismen i öppen dager. Och då tänker jag att det som gör att man ropar "jävla jude" inte handlar så mycket om att man är muslim, som att man fått med sig judehat från sin uppväxt och från arabisk antijudisk propaganda och att man dessutom är förbannad på Israel. Judehataren kan lika gärna vara sekulär ateist. Jag har svårt att se religionens stora roll i judehatet.

Extremhögerns judehat finns förstås, jag ser det på nätet på nazistsajter som för fram teorier om judisk makt hela tiden. Men extremhögern är inte ett så närvarande hot för Malmös judar, upplever jag. Däremot finns ju spår av den gamla svenska köksbordsantisemitismen kvar. Jag tycker fortfarande att det talats för lite om det judiska barnlägret i Höllviken - i Vellinge kommun, söder om Malmö - som två kvällar i oktober 2010 attackerades av ett stort ungdomsgäng som ropade saker som "Ni ska gasas!" och "Judejävlar förstör Höllviken!". Därinne satt judiska barn mellan sju och tretton år och var livrädda. Det handlade om över tjugo Höllvikenungdomar som kastade ägg och trampade sönder kursgårdens staket. De var ungdomar från familjer som varit svenska i flera generationer, de hade inte sin bakgrund i Mellanöstern. Så den svenska antisemitismen är långtifrån utdöd.

3. Jag upplever det som att dessa frågor i allt högre grad fokuserats i media senaste åren, och inte minst sedan Hannah Rosentahls besök i Malmö tidigare i år. Hur tänker och arbetar du kring dessa frågor?

Självklart satte Hannah Rosenthals besök strålkastarljuset på Malmö och på judehatet. Ett officiellt sändebud från USA:s president som skickas till en svensk stad för att undersöka rasism, och som dessutom riktar skarp kritik mot ett svenskt kommunalråd! Jag har aldrig hört talas om något liknande tidigare, att USA officiellt lägger sig i hur en svensk kommun sköts.

Tyvärr tror jag att det har funnits ett motstånd från vissa journalister att verkligen börja undersöka hur judehatet i Malmö ser ut. Det finns en ovana vid att hantera det faktum att individer från en utsatt grupp - folk med arabiskt ursprung - på samma gång kan vara offer för rasism och själva stå för rasism mot en annan grupp. Det är svårt för nyhetsjournalistiken, som ofta gillar tydliga "bad guys" och "good guys". Själv känner jag: det vore väl konstigt om bara folk med svenskt ursprung kunde vara rasister? Det är en väldigt underlig utgångspunkt. Rasism finns förstås hos judar, muslimer, kristna, ateister. Att inte orka se det är i sig diskriminerande, tycker jag.

Nu när det skrivs mycket om judehat, så tycker jag också att det är viktigt att påminna om andra gruppers utsatthet. Inte minst är rasismen mot romer väldigt underbevakad, tycker jag.

Hatet mot muslimer är också väldigt starkt. I Sverige och i andra västländer. Jag är just nu på reportageresa i USA, och märker hur djupt antimuslimska föreställningar om Barack Obama fått fäste. Obama är kristen, men väldigt många vanliga amerikaner - frisörer, restaurangägare, surfare, pensionärer - som jag träffar är övertygade om att han "egentligen" är muslim. Och att detta är något mycket dåligt och oamerikanskt. Även högt uppsatta konservativa politiker underblåser de här föreställningarna om "muslimske Obama".

Simon Sorgenfrei,

doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet