Gadgeten innehöll ett fel

tisdag 16 oktober 2012

Konst och religion, igen

Som berörts i tidigare inlägg om Lars Vilks pågående konstprojekt kring islam och islamkritik menar konstnären att inte bara allt han gör – från rondellhundsteckningen till deltagande i islamofobiska konferenser – ska förstås som konst, utan att även andras reaktioner är en del av konstverket.

På senare år har vi sett flera projekt som problematiserat begreppet konst, samtidigt som de utmanat sociala konventioner och svensk lagstiftning. Som exempel kan nämnas Anna OdellsOkänd, kvinna 2009-349701” från 2009 eller Karl Fredrik Mattsons falska mynt med texten ”Vår horkarl till kung” från tidigare i år. Att på detta sätt samtidigt experimentera med konstbegreppet och lagen medför naturligtvis risker. De egna verken kan användas på sätt som konstnärerna själva kanske inte hade föreställt sig. Det har Lars Vilks nu fått erfara då ett konstnärkollektiv monterat en högtalare som förmedlar det muslimska böneutropet på hans installation Nimis i naturreservatet Kullavik i Halland. Detta kan förstås som en kommentar till Vilks upplevda islamkritik, och som ett bidrag till debatten om rätten att förmedla böneutrop i svenska moskéer.

Konst, religion, yttrandefrihetslagstiftning och rätten till det offentliga rummet i (o)salig blandning alltså. Igen.

Medan Vilks kritiker menar att han gömmer sig bakom begreppet konst för att kunna bedriva en fördomsfull religionskritik eller för att ta sig friheter i relation till svensk lagstiftning, menar religionskritiker att religiösa gömmer sig bakom begreppet religion för att göra samma sak. Böneutrop betraktas som ett intrång i det gemensamma offentliga rummet, manlig omskärelse som ett brott mot barnkonventionen.

Varför, frågar sig religionskritiker, ska något som kallas ”religion” värderas högre och få kringgå viss lagstiftning än annat?

I vad som förståtts som ett experiment – eller kanske som konst? – i linje med dessa tankebanor bildade filosofistudenten och piratpartisten Isak Gerson år 2010 det missionerande kopimismsamfundet som menar att kopimism är en religion vars trossats är att kopiering och spridande av information ska betraktas som ett sakrament. I december 2011 gav kammarkollegiet kopimisterna rätt att registrera sig som trossamfund och alltså få någon sorts juridisk status som religion. På Svenska Dagbladets ledarblogg avfärdade man kopimismen som en ploj och menade att de härigenom endast eftersträvade att få fildela i skydd av religionsfrihetslagstiftningen.

Alla dessa uttryck kan förstås som bidrag i en pågående diskussion om rätten att definiera gemensamma och mångtydiga begrepp och fenomen som ”konst” och ”religion” och vilken plats eller eventuell särställning dessa ska ha i samhället och inför gemensamma lagar. I en ledare i dagens DN, som Susanne Olsson kommenterar här nedan, skriver Erik Helmerson om religions närvaro i samhället och hur denna aktualiserar diskussioner om religionsfrihetslagstiftningen.

Såväl Vilks konst som kopimisternas religion är exempel på detta.

Till grund för dessa diskussioner ligger viktiga frågor om hur vi ska dela på det gemensamma, och samtidigt förhålla oss till enskilda gruppers särintressen i samhället. En sådan diskussion är alltid nödvändig. Inte minst då många känner osäkerhet inför pågående samhällsförändringar.

Kanske kan just konst och litteratur – som gränsöverskridande reflexiva verksamheter – visa sig vara effektiva arenor för sådana diskussioner?

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar