Polissjalen, igen

I ett inlägg nedan skriver Göran Larsson om polisens planer på att designa sjal, kippa och turban som ska kunna ingå i polisens uniform, och om reaktioner på detta. Jag tror man kan förstå både polisens idé, och de negativa reaktionerna på olika sätt.

Religiösa klädattribut och artefakter har funktioner gemensamma med uniform klädsel. Sjal såväl som uniformen kan användas för att andra ska kunna identifiera bäraren som hörande till en viss grupp – i detta fall ”muslim” eller ”polis” - liksom för att kommunicera grupptillhörighet till omgivningen. Det finns alltså både avsändare och mottagare att ta ställning till i en diskussion om vad dessa attribut kan betyda. En viktig skillnad mellan sjal och polisuniform ligger emellertid i att sjalen kan ha en mängd olika betydelser för såväl bärare som andra, medan polisuniformen följer med en rad, av avsändaren, juridiskt specificerade plikter och befogenheter.

Genom att iklä sig symboliskt laddade kläder eller attribut tänks den identitet attributen signalerar förstärkas – både på grund av att bäraren/avsändaren identifierar sig genom kläderna, och genom att bäraren identifieras av andra/mottagare genom kläderna. Härigenom är rituella klädattribut liksom uniform klädsel avsedda att stärka en identitet på bekostnad av andra tänkbara identiteter.

Idealiskt sett ska det att ikläda sig sjalen hjälpa i strävan mot de ideal bäraren tillskriver den, liksom den som iklär sig polisuniformen samtidigt förväntas avklä sig personliga sympatier och antipatier och aktualisera polisidentiteten.

Uniform klädsel innehåller vad sociologen Ruth Rubinstein kallar clothing tie-signs, symboler som laddas med för gruppen gemensamma värderingar. Genom att förse sjalen med sådana tie-signs – att ge den samma färg som den övriga uniformsklädseln eller dekorera den med polisens emblem – vill man skriva in sjalen i uniformens meningssystem. Sjalen signalerar fortfarande muslimsk identitet, men ambitionen är att denna (oavsett vad den innebär för avsändaren) ska integreras och underordnas polisidentiteten. Fokus ligger alltså på avsändaren och de betydelser polismyndigheten tillskriver uniformen.

Sverigedemokraten Richard Jomshof, som Göran citerar i sitt inlägg, fokuserar istället på mottagaren och dennes tolkning av uniformens och sjalens värde och betydelse. Han ger sig själv, som mottagare, rätten att definiera vad ”muslim” står för. Dessutom ger han uttryck för misstanken att den muslimska identiteten kan vara överlägsen polisidentiteten.

Jomshofs stereotypt negativa bild av islam och muslimer lämnar jag därhän. Däremot är frågan om bruket av mångtydiga symboler i uniformen intressant. En grundtanke med uniformen är att kommunicera ett tydligt budskap. Om inte de så kallade tie-signs som arbetas in i de religiöst laddade tilläggen inte är starka nog att överskugga individuella mottagares/betraktares negativa föreställningar om islam, judendom och sikhism, och därmed försvårar polisens arbete, kan man kanske ifrågasätta att de används? Samtidigt kanske polisen, som statlig myndighet, inte ska låta sig påverkas av individers stereotypa och negativa föreställningar om religiösa minoriteter?

Min gissning är emellertid att det ligger pragmatiska, snarare än ideologiska, hänsyn bakom ambitionerna med att ta fram uniforma religiösa attribut. Troligtvis tänker man att en polis i sjal, kipa eller turban har en viktig roll att spela i ett mångkulturellt samhälle, där vissa kanske tillskriver sjalen mer positiva värden än polisuniformen.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet