Religionsfrihetsfrågan igen...

I dagens DN (18/10) skriver Erik Helmerson under rubriken Religionsfrihet: tron står inte över kritik, där han konstaterar att de gamla sekulariseringsteorierna där religion antogs successivt försvinna i  takt med att vi blev mer moderna inte stämmer överens med verkligheten. Snarare är religion fortfarande en central del av mångas liv och i många samhällen och även konflikter uppstår som relaterar till religion, som ofta utspelas på en yta där yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter kontrasteras mot religionsfrihet. Ofta är det synliga och ”exotiska” aspekter av religion som ofta ses som problematiska; t.ex. slöja, ritualslakt och omskärelse, vilket också är det som motståndare ofta angriper. Dessa är samtidigt ofta en viktig del av individers religiösa identitet, och i flera fall faller de också under andra rättigheter, såsom djurens och barnens.

Människor världen över blir utsatta på grund av sin religiösa tillhörighet och statistik finns som beläger detta. FN:s deklaration, artikel 18, omnämner rätten att praktisera religion, men det är många länder som ratificerat deklarationen som ignorerar detta och monopoliserar en viss tolkning av religion och ha kontroll på oppositionen.  Helmerson lyfter i sin artikel fram att vi måste kritisera religion i en civiliserad samtalston å ena sidan men också kräva att länder ska leva upp till de fördrag de undertecknat, och även att mänskliga rättigheter är viktigare än religionsfrihet, i de fall det blir konflikter.  Helmerson avslutar sin artikel med att konstatera att även t.ex. sekulära makter kan anse att demokrati och yttrandefrihet är icke förhandlingsbara storheter. Tolerans, dialog och respekt framhålls som viktiga redskap för att lösa konflikter.

Det är enkelt att säga att vi behöver tolerans, dialog och respekt, men desto svårare är det att omsätta det i praktiken och att försöka nysta ut vad de där olika fina begreppen betyder. Även här finns olika hållningar. Till exempel kan toleransbegreppet ses som en form av maktutövning, som kräver en medveten självkritik. Det är inte alla som har en sådan position att de kan bestämma vad som ska/inte ska tolereras. Därmed kan också tolerans bli förtryckande, då vi skapar ett ”vi” och ”dom” och bestämmer vilka av ”dom andra” som skall få fortsätta vara/praktisera som de vill. I en tidigare artikel i Ordfront har jag och Simon Sorgenfrei skrivit om detta i samband med frågan om religionsfrihetslagstiftningen i Sverige och hur vissa är kritiska mot den, där vi menar att religionsfrihetslagarna är viktiga och bör bevaras, inte minst blir det tydligt i vår tid med hatbrott och högerextremism och en historia av förintelse och förföljelse av minoriteter, där de kan fungera som en garant och en trygghet för de som inte omfattar majoritetens religiösa tradition.

 

Susanne Olsson, Södertörns högskola