Geert Wilders besök i Malmö

Idag tar jag del av Sydsvenskans 10:e artikel, rapport, bildreportage, krönika på fem dagar om Geert Wilders Malmöbesök. Den holländske partiledaren för Frihetspartiet (PVV) är på Sverige-besök inbjuden av Tryckfrihetssällskapets ordförande Ingrid Carlqvist.

Den ena sidan av rapporteringen som inleddes den 28 oktober var väntad: flåsigheten och den journalistiska upphetsningen över hur delar av Malmö blir en ”mer eller mindre belägrad zon”, delad mellan en islamkritisk och en antirasistisk falang – med en väldig massa poliser och samhällsresurser däremellan.

Den andra sidan har slagit mig som aningen mer överraskande – och intressant. Redan den första artikeln slog an tonen i sin rubrik: ”Stukad ledare till Malmö.” Bilden av Wilders är bilden av en rabiat, oseriös populist och islamhetsare, dessutom på fallrepet i opinionen. En tredjedel av stödet försvann i det holländska nyvalet i september. Rapporteringen lyfter fram Wilders explicita islamhat, motståndet mot moskéer och invandring generellt, kampanjen för ett förbud mot koranen, avvisandet av själva begreppet ”moderat islam” och beskrivningen av begreppet islamofobi som ”vår tids mest missbrukade ord”.

I sin krönika den 27 oktober avfärdar kulturskribenten Per Svensson Wilders budskap om islams farlighet som antingen trivialt eller meningslöst: ”Om han med ”islam” avser terrorister och fanatiker är det ett trivialt påstående. Om han med ”islam” verkligen menar islam, en världsreligion med oräkneliga schatteringar är det ett meningslöst påstående.”

De enda positiva rösterna som framkommer i artiklarna kommer från deltagare vid Wilders offentliga anförande på söndagen den 28 oktober – och så naturligtvis entusiasmen från arrangören Ingrid Carlqvist själv. Hon gör sig gladeligt till talrör för flera av Wilders lika slentrianmässiga som huvudlösa kategoriseringar: ”Islam är inte bara en religion, det är en totalitär ideologi som har världsherravälde på dagordningen.” Är inte detta ett islamofobiskt uttalande, frågar Sydsvenskans journalist? Nej då, förklarar Carlqvist, och levererar en Sverigedemokratisk klassiker:

”Om man inte får lov att kritisera islamismen för att det finns muslimer som blir ledsna, då skulle man ju inte kunna kritisera nazismen heller, för det fanns ju snälla nazister också.”

Sammantaget får konstateras att de islamofobiska tendenserna i svensk parlamentarism står sig tämligen släta – ja framstår som rent sofistikerade – i förhållande till den holländska rappakaljan som den företräds av Wilders. Och just därför, för att återknyta till logiken i Per Svenssons krönika, är svensk islamofobi så mycket mindre trivial eller meningslös.

Fokus i svensk ”islamkritik” har gradvis flyttats från monolitiska påståenden, där ”islam” som helhet avfärdas eller muslimer i allmänhet misstänkliggörs, till vad som presenteras som en ”befogad kritik av islamismen”.

Problemet med en sådan kritik är att ”islamismen” gärna behandlas som precis lika monolitiskt som tidigare ”islam”. Problemet är det bryter mot det grundläggande kravet, att befogad kritik måste vila på korrekta och sakliga fakta. Problemet är att Sverigedemokraterna och partiet närstående hemsidor som Avpixlat i grund och botten är kapitalt ointresserade av att förstå de sammansatta fenomen som samlas under beteckningen islamism. Problemet är, kort sagt, att begreppet islamism och de föreställningar som knyts till begreppet, förblir en tacksam samlingspunkt för en oreflekterad, generaliserande och populistisk plakat- och missnöjespolitik.

Vad kan man väl mobilisera i motståndet mot ett sådant rent marknadsmässig framgångsrecept? Ja, det är väl det gamla vanliga. Långsam noggrann nyfikenhet. Värderandet av saklighet och mångsidighet. Och envishet, envishet, envishet.

Torsten Janson, Islamolog, Centrum för Mellanösternstudier

Länkar till samtliga artiklar om Geert Wilders besök i Sydsvenskan, webbupplagan, 25 – 29/10 2012: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10