Vad betyder religiösa folkhögskolor?

 I DN debatt den 9/10 skriver ett antal representanter för religiösa minoriteter ett intressant inlägg om folkbildning. De påpekar att det finns ett behov av vad de kallar religiös bildning, dvs konfessionellt orienterad utbildning i religion till skillnad från undervisning om religion som den föreligger i allmänna skolväsendet. Det har länge funnits folkhögskolor med huvudmän från olika samfund och frågan är i vad mån inlägget tillför något nytt i förhållande till vad som redan finns. Att man efterlyser hög kvalitet är säkert motiverat även om man inte preciserar närmare vad det bör betyda. Det som är problematiskt i artikeln är att man verkar snäva in begreppet folkbildning till att bli en fråga om att stärka och utveckla den egna identiteten. Folkbildning i sin klassiska form handlar i hög grad om tankefrihet och tas det på allvar ser jag förslaget som enbart fruktbart, särskilt om man menar allvar med att tillgodogöra sig sådana kritiska perspektiv som högskolornas forskning och utbildning kan bidra med.

Det är ingen tvekan om att det behövs folkbildning i frågor som berör vad vi brukar kalla religion. Religionsfrågor har ofta ignorerats eftersom de uppfattats som uttryck för särintressen. Det gäller inte minst hos akademiskt utbildade humanister och samhällsvetare. Men man kan inte som i förslaget endast lägga fokus vid minoriteternas behov av att stärka sina positioner. Folkbildning behöver stärkas på bred front.

Björn Skogar, docent i tros- och livsåskådningsvetenskap, styrelseledamot i Religionsvetenskapliga sällskapet i Stockholm, som i mer än ett sekel har arbetat för folkbildning.