Sociala medier och revolution

Fredagen 28/9 anordnade ”Brännpunkt Europa” tillsammans med Sensus demokratiprojekt ”Den arabiska våren – ungas röster för demokrati och rättvisa” en lunchföreläsning på statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet. Aktivisterna Doha Samir, Mostafa Abdelgawad, Mohamed Ismael Mahmoud från Egypten och Kacem Jlidi från Tunisien medverkade med presentationer.

De höll varsin tiominuters presentation där de skisserade lite av vad som hänt och händer i Egypten och Tunisien, vilka frågor som idag är på agendan och på vilket sätt dessa diskuteras.

I sin beskrivning av Tunisiens situation idag berörde Jlidi hur kvinnofrågan fått en framskjuten roll i formationen av ett nytt parlament och i valen där samtliga listor haft en helt jämn fördelning mellan kvinnliga och manliga kandidater, även om det inte resulterat i en jämn fördelning av platser i parlamentet. Han visade även bilder på gatukonstnärers tankeväckande grafiska tryck och affischer som blivit en del av gatubilden. Dessa affischer belyste bland annat olika genusfrågor, men även HBTQ-frågor genom att olika motiv målades upp med regnbågsflaggan som fond.

De egyptiska aktivisterna täckte in olika delar av Egyptens situation med sina presentationer, vilket gjorde att dessa gav en något mer heltäckande bild av Egypten, som tog med den egyptiska historien i beräkning och hur olika rörelser varit med och bidragit att ”fylla bägaren” som slutligen lett till revolution.

En viktig aspekt lyftes fram var det faktum att militären kontrollerar ungefär 45 % av den egyptiska ekonomin. Det vill säga, oberoende av hur man ställer sig till statsskicket så är frågan om militärens roll inte bara en om vilken sida de stöder, utan även en fråga som kan ses som en fråga om arbete, offentlig sektor som har bäring på det egyptiska samhället.

I Europa har det diskuterats huruvida sociala medier varit en viktig del av den arabiska våren. Den har till och med stundom kallats en digital revolution. Motståndare brukar i gengäld påpeka att endast en procent av Egyptens befolkning har tillgång till internet och att internet dessutom var avstängt under de dagarna revolutionen var å färde i Egypten. En som ställt sig frågande till internets roll och istället lyft fram fackföreningarnas arbete som centralt i det som lett fram till revolutionen i Egypten är den svenska journalisten Per Björklund. I sin bok ”Arvet efter Mubarak” målar han upp en tämligen dyster bild av det Muslimska Brödraskapet och hur dess engagemang vilar på religiösa grundvalar som riskerar att kunna omsättas i en förtryckande praktik.

De egyptiska aktivisterna berörde å sin sida revolutionen som något som snarare bäst kan förstås som en sammansatt process. På frågor om vem som var viktig och hur det skulle uppfattas att en del nätverk eller organisationer stod utanför eller inte anslöt sig till revolutionen på flera dagar så tycktes aktivisterna själva inte särskilt intresserade av att ”kora vinnare” eller att försöka mäta vilken organisation som haft störst impact, eller vilka organisationer som borde agerat annorlunda. Istället lyftes det fram hur allt ifrån muslimska brödraskapet, fotbollsfans, olika små kristna sammanslutningar, internetaktivister, ”sekulära elitister”, till arbetarrörelsen anslutit sig vid olika tillfällen och därmed spelat en roll i revolutionen.

Samtliga ungdomar tog också upp hur valen sedermera handskats med en motsättning mellan sekulära krafter och religiösa krafter, i Egypten i form av Muslimska brödraskapet. Förklaringen till att exempelvis brödraskapet varit framgångsrika såg de som ett tecken på att sekulära krafter använt sig av en typ av elitistisk, ofta Européisk-inspirerad, diskurs medan muslimska brödraskapet använt sig av idéer och språkbruk som befolkningen i stort haft lättare att känna igen sig i.

Det intressanta i sammanhanget är att de unga aktivisterna själva – även om de inte explicit kallade sig själva för vare sig sekulära eller elitister – i någon mån kan klassificeras tillhörande en tämligen liten och förhållandevis priviligerad skara, som pratar engelska, har tillgång till internet och är väl insatta i den typen av teoribildning som de menar haft ett väldigt begränsat genomslag. Detta är i min mening intressant eftersom det anlägger ett självkritiskt perspektiv som påvisar att det kan finnas en skillnad inte bara i vilka idéer som läggs fram, utan att det centrala för att den här typen av krafter ska kunna spela någon tongivande roll är att de slipar på sin förmåga att kunna översätta insikter från sina högre utbildningar till ett språkbruk som blir lika slagfärdigt och bekant som det som används av andra politiska krafter: En utmaning som knappast är unik för Egypten eller Tunisien.

Jonatan Bäckelie,

Doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet

Följ Jonatan på Twitter: @jonatanbackelie