Om kroppslighet, löpning och hälsoförståelser

Under helgen har vi i Svenska Dagbladet (19-20/10) kunnat läsa om den relativt lätta, lågintensiva, träningens hälsosamma effekter. ”Vinn sex år på att lunka lätt” lyder rubriken på söndagens artikel som fortsätter det tema som inleddes i lördagens artikel som något mer utförligt förklarade hälsovinsterna. Artiklarna är utifrån ett religionsvetenskapligt perspektiv intressanta då de bland annat kan ses som exempel på vår tids föreställningar om kroppslighet, hälsa och medicinens roll och möjligheter.

Jag ska här kort reflektera något kring den första delen, kroppslighet. Tonvikten i artiklarna är på hälsa som ett biomedicinskt och biostatistiskt fenomen. I fokus står den objektiva kroppen och hälsa och sjukdom handlar om förhållandet mellan en statistisk norm och de enskilda kropparnas förhållande till denna; om de är i linje med den eller om deras funktionskapacitet underskrider det, i en statistisk mening, normala. Som en tydlig illustration till synsättet ser vi i lördagens artikel en stor tecknad bild av en korpulent manskropp som öppnats så att vi kan se in mot de inre organen. Levern och det lite mer rosa tarmpaketet syns tydligt genom det utsnitt som också visar något gult – fettet – kring de inre organen.

Bilden är knappast uppseendeväckande, utan kan ses som ett exempel på ganska vanliga sätt att avbilda, framställa, den mänskliga kroppen. Kroppen är med synsättet en ansamlig muskler, tarmar, fett, senor etc. som döljs under ett hudlager och som hålls upp av ett skelett. Bilden kan ses som ett exempel på hur en medicinsk anatomisk människosyn och kroppskonception uttrycks och framställs som självklar – det är ingen som behöver argumentera för att reproducera bilder likt dessa. Med de perspektiv på kropp och hälsa som ges genom artikeln fokuseras hur människan behöver och kan hantera kroppen för att hålla sig frisk och i form. Utifrån artikeln handlar det menar jag framförallt om att ”hantera” den egna kroppen, det egna livet, med syftet att nå hälsa och leva länge. Kroppen blir i det närmaste ett problem som följer människan som hon ständigt måste vaka över, trimma och underhålla

Jag betvivlar inte att forskning likt den som i artikeln refereras är viktig – vem vill väl inte få så effektiv vård som möjligt. Vad jag vill göra är att lyfta några av de aspekter av kroppsligheten som förloras då ett utifrånperspektiv dominerar och som i SvD:s fall gör fysisk aktivitet till medel att tillgripa för att stärka kroppen. Jag ska därför med en, vad man kan kalla, autofenomenologisk ansats försöka beskriva aspekter av upplevelsen av löpning. Fokus kommer att vara på upplevelsen av kroppen för att, trevande, närma mig löpningens kroppsligt existentiella aspekter jag menar alltför sällan framkommer inom ramen för religionsvetenskapliga undersökningar.

Jag gillar att springa, gör det några gånger i veckan och jag tränar dessutom på gym. Jag har genom detta träningsvana och fysisk träning utgör en viktig del i mitt vardagliga liv. Jag springer, jobbar med hantlar och skivstänger för att jag på olika sätt mår bra av det. Dessutom tycker jag att det är påfallande roligt.

Under gårdagens löptur genom ett lerigt Ängårdsbergen i Göteborg tänkte jag på mina upplevelser av löpningen, av hur kroppen framträder på olika sätt för mig, men också hur den vid inte så få tillfällen helt glider tillbaka och in i bakgrunden. Hur den höstvåta skogen med alla sin dofter och färger är i förgrunden och det jag riktar mig till och som jag verkligen uppskattar. Kroppens försvinnande handlar också om hur jag riktar min uppmärksamhet mot, det för dagen leriga, underlaget, hur fötterna så att säga träder tillbaka till förmån för de stenar, rötter och lera jag gör mig uppmärksam om. Man kan med fenomenologen Drew Leder tala om ett ”bakgrundförsvinnande” och ett ”fokalt” försvinnande, där exemplen ovan handlar om det fokala – hur det jag varseblir genom inte gör sig påmint.

Under gårdagens löptur utgjorde också bakgrundfösvinnandet en viktig del. Ett exempel är när jag för att det är så roligt att hoppa, hoppade tresteg mellan vattenpölarna. Fötterna och förmågan till ett direkt frånskjut när foten landar var här i mitt tydliga fokus medan exempelvis armarna som jag – får man anta – använde ganska kraftigt för att balansera och hålla kroppen upprätt var mig fjärran.

Utifrån en fenomenlogisk synvinkel kan löpturen beskrivas som en utdragen händelse där kroppen pendlar mellan olika typer av närvaro och frånvaro. Sett till närvaron kan den i hög utsträckning beskrivas som behaglig, som eustatisk. Jag var medveten om kroppen, riktade mig till den, som något som var härligt att vara. En anledning till den eustatiska upplevelsen kan nog ha kommit av att jag inte hade några ambitioner att på något vis press mig, eller ens öva på tekniken; jag ville bara ut ”å kuta”. Även om detta var min ambition bar det sig inte bättre än att när jag kom till en av alla de backar skogsområdet erbjuder kände en stark lust till att göra ”grodhopp”. Sagt och gjort, jag stannar upp, hämtar andan och kör igång med mina hopp; sjunker ned, sträcker på ryggen, samlar kraft, balanserar med armarna och skjuter iväg fem-tio gånger i en följd tills kroppen inte riktigt lyder mig. Proceduren upprepas några gånger och mot slutet känner jag hur det bränner ordentligt i benen, fötterna känns lite slappa och andningen är ganska ansträngd.

Under hoppandets gång har jag varit klart medveten om kroppen, jag har känt hur den svarat mot mina intentioner, men också hur den inte gjort det. Spänsten som allt snabbare avtog för varje gång hoppandet upprepades, timing och andning som blev allt svårare att kontrollera och hur interaktionen med underlaget blev allt mer problematisk. I de sista hoppen var kroppen generellt ganska besvärlig, men samtidigt härlig i sin besvärlighet. Jag ville känna känslan av att hoppa och anstränga mig, hur jag utmanade mig själv i en stunds lek som inte hade något tydligt syfte utan för sig själv.

Med ett medicinskt utifrånperspektiv, likt det som tillämpades i SvD, skulle springandet och hoppandet säkerligen kunna beskrivas som en riktig hälsokur. Hjärtat och andningen får jobba, muskler och leder stärks genom ansträngningen och på sikt kan aktiviteten bidra till förbättrad insulinkänslighet och många andra ”hälsovinster”.

Men, nu var det ju faktiskt inte primärt därför jag var ute och sprang – och jag säger ”primärt” eftersom vetskap hälsovinsterna och att man bör röra på sig för mig, liksom för de flesta andra som inte är immuna mot vår tids starka hälsodiskurs, rimligtvis bör ses som en motivator. Jag sprang för att komma ut i skogen, känna känslan av rörelse och av att på ett tydligt sätt befinna mig i min egen kropp. Känna hur den funkar, hur foten fjädrar till i trestegshoppet mellan vattenpölarna, hur jag pressar min egen tyngd uppåt och framåt i grodhoppet, hur jag tar emot och balanserar mig själv i landningen. Jag sprang till skogen för att uppleva och leva aspekter av min kroppslighet jag annars har svårt att uppleva. Att befinna sig i kroppen på ett sådant sätt jag upplever att jag gör i löpningen handlar för mig om en känsla av lugn och om hur jag finner en del av mig själv. Hur tiden stannar där ute i skogen, hur jag är närvarande i mig själv på mina egna premisser. I delar kan det beskrivas som att jag skapar mig ett eget rum som bärs upp av de repetitiva rörelserna. De ger sätt att släppa det man gör i vanliga fall och i stället rikta uppmärksamheten mot kroppen. Träningen blir på detta vis ett sätt att upptäcka och uppleva den egen kropp – aspekter av vem jag som kroppslig är.

Det är i detta jag menar att vi finner löpningens – men också många andra kroppsövningstekniker – existentiella dimensioner. Det handlar om sätt att upptäcka sig själv, hur kroppen känns i olika situationer och hur man med den interagerar, känner och befinner sig i en omgivning man med kroppen svarar an mot. Löpningen är med detta synsätt ett tillstånd att befinna sig, inte ”bara” en aktivitet att genomför, utan en stämning och sätt att vara på där man blir varse sig själv på sätt som väcker både nyfikenhet på den egna kroppen och en glädje i att vara den.   

Wilhelm Kardemark

Doktorand i religionsvetenskap, disputerar 18/1 2013 på avhandlingen När livet tar rätt form. Om människosyn i svenska hälsotidskrifter 1910-13 och 2009.

För den som vill läsa vidare rekommenderas

Boorse, Christopher. "Health as a theoretical concept." Source: Philosophy of science 44, no. 4 (1977): 542-573.

Leder, Drew. The absent body. Chicago: University of Chicago Press, 1990.

Zeiler, Kristin. "A phenomenological analysis of bodily self-awarness in the experiance of pain and pleasure: On dys-appearance and eu-apperance." Medicine, health care and philosophy 13, no. 4 (2010): 333-342.