”En ond räv” – svartsjuka och andebesvärjande i dagens Japan

Mot bakgrund av Aftonbladets mycket korta notis om att Japan har låtit avrätta två personer - däribland 65-åriga Sachiko Eto som miste livet för att hon deltog i morden på sex människor i mitten av 1990-talet i samband med så kallad djävulsutdrivningar - bad vi vår expert på Japan, Dan Öberg från Försvarshögskolan i Stockholm, att ge en fördjupande kommentar till avrättningarna i Japan.

Det japanska justitiedepartementet tillkännagav den 27 september att två brottslingar, en kultledare och en rånare, har avrättats. Meddelandet är mycket kort men implicerar ändå en del saker. Först det självklara – Japan är ett av ett fåtal land som fortfarande praktiserar dödsstraff. Frågan är partipolitiskt relativt okomplicerad eftersom en stor majoritet av befolkningen är positiv till den här typen av bestraffning. Visserligen var 2011 det första året på mycket länge som ingen avrättats i Japan, något som kan kopplas samman med maktskiftet till Demokratiska partiet (Minshutou). Men i och med att flera dödsstraff utförts 2012 så verkar det inte vara någon hållbar trend. En ytterligare sak är att det är en beskrivning av något som har hänt snarare än något som ska hända. När avrättningar sker så meddelar myndigheterna detta till allmänheten (inklusive brottsoffer och anhöriga) efter att det skett inte innan som i exempelvis USA.

Nyheten väckte en del minnen för mig då jag bott länge i Japan. Jag minns hur, när jag för tio år sedan bodde på Odaiba en liten ö i Tokyo-bukten, via medias exponering dagligen under några veckor stiftade bekantskap med en karavan av vita minibussar som åkte runt på landsbygden. Medlemmarna, ledda av en Yuko Chino, klädde sig i helt vitt och bland annat svepte de in de rastplatser de slog läger i vita lakan. De tillhörde sekten Pana Wave Kenyuushou (ordagrant Pana Wave Forskningsinstitut) och de tilldrog sig en hel del uppmärksamhet. Sekten följdes intensivt av media som rapporterade den ena märkligare historian efter den andra. Till exempel hävdades det att sekten var på väg för att frita en säl som förirrat sig till en flod i Japan för att ”undvika apokalypsen”. Läser man på Pana Wave’s egen hemsida så menar gruppen att de är ett slags forskningsinstitut för ”dåliga magnetvågor” och de vita lakanen skulle tydligen hjälpa mot dessa.

Det var underhållande att följa medias intensiva rapportering av sekten där journalismens krav på transparens och spektakel hela tiden krockade med sektmedlemmarnas slutna (och något udda) världsbild och självupplevda utvaldhet. Den här incidenten, liksom alla andra incidenter i Japan efter 1995 tenderar att ses strikt av myndigheterna samt tilldra sig en hel del uppmärksamhet. Detta då 1995 var året då domedagssekten Aum Shinri Kyo genomförde gasattacker med sarin riktade mot de tunnelbanelinjer som passerade hjärtat av den japanska maktcentrat i Tokyo i ett slags försök att skynda på ”apokalypsen”. Något som senare ledde till att den så kallade ”anti-Aum lagen” kom till i början på 2000-talet. En respons som är strikt och som alltid, för mig personligen, står i skarp kontrast med hur Aum fortfarande efter gasattacken brukade stå vid Shinjukus gigantiska södra station och värva medlemmar. För mig var det på något vis märkligt att de fick stå där och orera. Och det hela blev ironiskt på ett morbit sätt eftersom de försökte värva pendlare – samma slags pendlare som de själva dödat i tunnelbaneattacken.

När det japanska justitiedepartementet den 27 september således tillkännager att två brottslingar, en kultledare och en rånare har avrättats så är detta en händelse som lätt går att se utifrån Japans historia av sekter och kulter samt en allt hårdare lagstiftning för att kontrollera dessa. Vad innebär egentligen ”kultledare” i det här fallet? Ordet ger sociologiska och religiösa konnotationer. Kult används ofta i Japan som benämning på mindre grupper ledda av en karismatisk person som del av någon shintoistisk eller buddhistisk sekt. Det mest uppenbara exemplet är naturligtvis den karismatiske Shoko Asahara som ledde sekten Aum Shinri Kyou och även han avrättades efter att ha dömts som ansvarig för bland annat. Det är överhuvudtaget lätt att se själva avrättningen via de ”sekt” linser som sarin-attackerna erbjuder. I det här fallet är det dock tveksamt om det ens rör sig om samma slags fenomen. Kultledaren Sachiko Eto har inget samröre med Aum, Pana Wave eller någon annan större kult. Tvärtom var Sachiko Eto ledare för en liten grupp personer och utförde ”reningar” från sitt hus.

Sachiko Eto hade flyttat till huset sex år innan morden och försörjde sig som make-up försäljare. Hon hade gift sig tidigt med en klasskamrat och maken var målare men hade på grund av ryggproblem fått sluta med jobbet och spelade om pengar. Bland annat till den grad att paret förlorat sitt tidigare hem. Sachiko Eto gick med en religiös grupp i Gifu som så kallade ”Ogamiyasan” (en slags ”andebesvärjare”). Men eftersom de använde gruppens lokaler för egna syften utan att förankra det i organisationen så uteslöts de efter två år.

Sachiko’s make försvann ungefär 1992 och i samband med det så blev hon mycket bättre på att dra till sig ”troende”. Hon inriktade sin verksamhet på unga människor och på helgerna var det ofta mycket folk där. Vittnen menar på att det var svårt att parkera i området och att många kom långväga ifrån. I området talas det om att man dag och natt hörde trummande och böner. Vissa talar om hur de skrämts av ”reningsceremonierna” då de låtit sig undersökas av Eto. Runt 1994 bodde en flera familjer av ”troende” i huset och det var under den perioden de mord som Eto dömdes för skedde. Dessa mord har beskrivit som ”svartsjuke och penga-relaterade”. Eto hade enligt utsago fattat tycke för en yngre man men denne verkade intresserad av en annan flicka. Visserligen skedde de under utdrivningar av ”akuma” (onda andar) men samtidigt verkar de varit riktade mot personer som Eto velat bli av med. Vad som dock är intressant är att ”reningarna” spelar på en shintodiskurs. Till exempel är ju ”rening” ett starkt begrepp inom Shinto. Dessutom, när Eto menade att kvinnan vilket hon var svartsjuk på behövde renas hävdade hon att denne blivit ”besatt av en ond räv” och att denna behövde drivas ut. Räven förknippas bland annat med shinto och folktro (exempelvis Inari). Personligen tror jag att dåd av den här typen motiveras via religiösa diskurser men knappast kan förklaras enbart genom religion.  

Avslutningsvis, vid ett tillfälle när jag scannade igenom sidor för den här bloggposten så såg jag dock att det numera fanns möjlighet till ”rening” även över internet. Så kallad ”virtuell rening”. Det kanske kan vara något för den hugade?

Dan Öberg, lektor i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan, Stockholm