Gadgeten innehöll ett fel

tisdag 30 oktober 2012

Kraftig nedläggning av frikyrkor


Frikyrkorna i Sverige för idag en hård kamp och många kämpar för sin överlevnad enligt ett reportage som publicerats på SVT:s hemsida. I snitt läggs en församling ner i veckan och den negativa trenden har varit bestående i snart ett decennium enligt en sammanställning som genomförts av Öyvind Tholvsen från Evangeliska Frikyrkan. Samtidigt som nedläggningen av församlingar har ökat kraftigt har medlemstalet inte minskat lika kraftigt enligt Tholvsen som intervjuas i tidningen Dagen. Han konstaterar till exempel att "Vi har 10 procent färre församlingar, men bara 3,2 procent färre medlemmar" i tidningen Dagen. 

Oberoende hur siffrorna tolkas tycks sammanslagningar och försäljning av kyrkor bli allt vanligare och i många fall är det till exempel muslimska församlingar som köper de gamla kyrkorna. Trots att det finns blandade känslor för dessa försäljningar är det många som tycks resonera att det är bättre att sälja till personer som vill använda lokalen till bön och gudstjänst och inte till festlokal eller diskotek säger Martin Björnler som är pastor i pingstförsamlingen i Flen, som just har sålt sin lokal till en muslimsk församling.

Även på ett mer övergripande plan är det tydligt att frikyrkor som Metodister, baptister och pingstvänner är tvungna att samarbeta och samordna sig för att kunna överleva. Idag tycks församlingsgränser spela en allt mindre roll för hur medlemmar väljer sin tillhörighet och lojaliteten är mer flytande och flyktig. Därför samordnas flera av frikyrkorna i nationella organisationer som till exempel Sveriges Frikyrkosamråd och Sveriges kristna råd. Metodister, baptister och pingstvänner är dock inte ensamma om att arbeta i motvind. Frälsningsarmén står till och med inför större utmaningar än dessa kyrkor och vissa menar till och med att rörelsen inte kommer att finns kvar om tio år om inte en snabb förändring kommer tillstånd. Trots att behovet av socialtarbete och hjälp till hemlösa (en verksamhet som har varit utmärkande för bland annat Frälsningsarmén) blir det allt svårare att rekrytera nya medlemmar. Som exempel kan man nämna församlingen i Falun som fick sitt senaste medlemstillskott för 17 år sedan och idag är det ännu svårare att rekrytera nya medlemmar. Frikyrkornas kamp för att överleva bör också ses i ljuset av det faktum att Svenska kyrkan förlorar medlemmar och att många församlingar inom detta samfund också tvingas till att se över sitt behov av kyrkor och möjligheten att slå samman församlingar i större enheter. Ur ett sociologiskt perspektiv kan ovan nämnda exempel ses som tydliga indikationer på att den religiösa kartan håller på att ritas om i en mycket snabb takt. Huruvida trenden kommer att brytas och nya församlingar kommer att uppstå eller om de så kallade invandrarsamfunden kommer att ta över frikyrkornas roll och betydelse i Sverige återstår att se.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Kungahuset och den Augsburgska bekännelsen


I grundlagen säger successionsordningen från 1809 att medlemmar av kungahuset måste tillhöra den ”rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är”. Annars är man ”från all successionsrätt utesluten”.

Det kan ju vara intressant att titta på vad denna Augsburgska bekännelse innehåller och vad man i så fall skall vara förpliktigad till. Det gäller att alla i tronföljden "alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är". Artikel 1, som handlar om gudsbilden, säger bland annat "att det finns ett enda gudomligt väsende, som både kallas och är Gud". Samtidigt skall man erkänna treenighetens Fader, Son och den Helig Ande som självständiga och likvärdiga. Efter detta ställs krav på att man tar avstånd från alla irrläror till de vilka upphålls av manikéer, arianer och muhammedaner räknas.

Onekligen förefaller detta inslag att vara högst otidsenligt i en tid som hyllar religionsfrihet och i ett samhälle med många muslimska invandrare. Man menar dock från statsvetenskapligt håll att frågan har mindre betydelse. Under 1800-talet fortsatte två medlemmar av kungahuset - drottningarna Desideria och Josefina – att tillhöra den katolska kyrkan. Sverige fick religionsfrihet 1951, som dock inte tycks gälla för arvsberättigade medlemmar av kungahuset som i det avseendet måste följa successionsordningens bestämmelser från 1809. Frågan tycks dock vara av en ringa betydelse i en tid när nästan ingen vet vad den Augsburgska bekännelsen går ut på.

Britt-Mari Näsström, professor emerita i religionshistoria, Göteborgs universitet

måndag 29 oktober 2012

Geert Wilders besök i Malmö


Idag tar jag del av Sydsvenskans 10:e artikel, rapport, bildreportage, krönika på fem dagar om Geert Wilders Malmöbesök. Den holländske partiledaren för Frihetspartiet (PVV) är på Sverige-besök inbjuden av Tryckfrihetssällskapets ordförande Ingrid Carlqvist.

Den ena sidan av rapporteringen som inleddes den 28 oktober var väntad: flåsigheten och den journalistiska upphetsningen över hur delar av Malmö blir en ”mer eller mindre belägrad zon”, delad mellan en islamkritisk och en antirasistisk falang – med en väldig massa poliser och samhällsresurser däremellan.

Den andra sidan har slagit mig som aningen mer överraskande – och intressant. Redan den första artikeln slog an tonen i sin rubrik: ”Stukad ledare till Malmö.” Bilden av Wilders är bilden av en rabiat, oseriös populist och islamhetsare, dessutom på fallrepet i opinionen. En tredjedel av stödet försvann i det holländska nyvalet i september. Rapporteringen lyfter fram Wilders explicita islamhat, motståndet mot moskéer och invandring generellt, kampanjen för ett förbud mot koranen, avvisandet av själva begreppet ”moderat islam” och beskrivningen av begreppet islamofobi som ”vår tids mest missbrukade ord”.

I sin krönika den 27 oktober avfärdar kulturskribenten Per Svensson Wilders budskap om islams farlighet som antingen trivialt eller meningslöst: ”Om han med ”islam” avser terrorister och fanatiker är det ett trivialt påstående. Om han med ”islam” verkligen menar islam, en världsreligion med oräkneliga schatteringar är det ett meningslöst påstående.”

De enda positiva rösterna som framkommer i artiklarna kommer från deltagare vid Wilders offentliga anförande på söndagen den 28 oktober – och så naturligtvis entusiasmen från arrangören Ingrid Carlqvist själv. Hon gör sig gladeligt till talrör för flera av Wilders lika slentrianmässiga som huvudlösa kategoriseringar: ”Islam är inte bara en religion, det är en totalitär ideologi som har världsherravälde på dagordningen.” Är inte detta ett islamofobiskt uttalande, frågar Sydsvenskans journalist? Nej då, förklarar Carlqvist, och levererar en Sverigedemokratisk klassiker:

”Om man inte får lov att kritisera islamismen för att det finns muslimer som blir ledsna, då skulle man ju inte kunna kritisera nazismen heller, för det fanns ju snälla nazister också.”

Sammantaget får konstateras att de islamofobiska tendenserna i svensk parlamentarism står sig tämligen släta – ja framstår som rent sofistikerade – i förhållande till den holländska rappakaljan som den företräds av Wilders. Och just därför, för att återknyta till logiken i Per Svenssons krönika, är svensk islamofobi så mycket mindre trivial eller meningslös.

Fokus i svensk ”islamkritik” har gradvis flyttats från monolitiska påståenden, där ”islam” som helhet avfärdas eller muslimer i allmänhet misstänkliggörs, till vad som presenteras som en ”befogad kritik av islamismen”.

Problemet med en sådan kritik är att ”islamismen” gärna behandlas som precis lika monolitiskt som tidigare ”islam”. Problemet är det bryter mot det grundläggande kravet, att befogad kritik måste vila på korrekta och sakliga fakta. Problemet är att Sverigedemokraterna och partiet närstående hemsidor som Avpixlat i grund och botten är kapitalt ointresserade av att förstå de sammansatta fenomen som samlas under beteckningen islamism. Problemet är, kort sagt, att begreppet islamism och de föreställningar som knyts till begreppet, förblir en tacksam samlingspunkt för en oreflekterad, generaliserande och populistisk plakat- och missnöjespolitik.

Vad kan man väl mobilisera i motståndet mot ett sådant rent marknadsmässig framgångsrecept? Ja, det är väl det gamla vanliga. Långsam noggrann nyfikenhet. Värderandet av saklighet och mångsidighet. Och envishet, envishet, envishet.

Torsten Janson, Islamolog, Centrum för Mellanösternstudier

Länkar till samtliga artiklar om Geert Wilders besök i Sydsvenskan, webbupplagan, 25 – 29/10 2012: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10

Hatbrott – från tro till vetande


Vi har flera gånger här på bloggen skrivit om hatbrott mot religiösa samt om antisemitiska tendenser i samhället. Som vi konstaterat i dessa inlägg vet vi relativt lite om de faktiska orsakerna till eller gärningsmännen bakom sådana brott. Däremot är det många som tror sig veta precis vad som försiggår, och varför. I kommentarer kan man ana att denna starka tro ofta bottnar i stereotypt negativa föreställningar om etniska eller religiösa grupper och därför riskerar att förstärka snarare än att lösa dessa problem.

Om några år kommer vi förhoppningsvis veta med om bakgrunden till några av dessa hatbrott, detta genom ett forskningsprojekt vid Malmö högskola som syftar till att undersöka hatbrott riktade mot judar, muslimer, romer och hbtq-personer i Skåne. Om detta kan vi läsa i Världen idag.

Forskningsprojektet "Hatbrott i Skåne – orsaker, konsekvenser och stödinsatser" ska 2015 förhoppningsvis ge en bättre bild av situationen i Skåne, och varför Malmö sticker ut jämfört med Stockholm och Göteborg. Det säger fil. Dr Jenny Kiiskinen som driver projektet tillsammans med docent Anders S Wigerfelt, som är projektansvarig, fil dr Berit Wigerfelt och professor Pieter Bevelander.

Detta kommer vi att få anledning att återkomma till.

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

söndag 28 oktober 2012

Religion, tjuvjakt och elfenben


Senaste numret (nr 10) av svenska National Geographics innehåller en mycket intressant artikel (26 s.) som delvis handlar om religion. Temat är den illegala jakten på och försäljningen av elfenben. Artikeln beskriver att en väsentlig del av det elfenben som kommer ut på marknaden är resultat av illegal slakt av savann- och skogselefanter i Afrika och till del av asiatiska elefanter.

Artikeln berättar även om elfenbenets fortsatta symbolvärde i religiösa kretsar. Artikelförfattaren Bryan Christy undersöker hur handeln ser ut i Sydostasien, Kina och Japan men konstaterar att även turister från t.ex. USA handlar elfenbensföremål i området. Inom sydostasiatisk katolicismen används elfenben sedan länge i helgonikoner i statyform och Vatikanen har vägrat att skriva på CITES, ett avtal som innebär ett förbud (med vissa undantag) mot elfenbenshandeln. Även inom t.ex. thailändsk buddhism och i Kina ses elfenben som ett heligt material som kan skydda mot onda andar.

Elfenben används i amuletter, för helgonikonstatyetter (inte minst av Santo Niño de Cubo – ett filippinskt helgon), krucifix, rökelsekar, statyetter av Jesus som barn, buddhastatyetter, men även i mindre uppenbart religiösa föremål som kan uppfattas som lyckobringande som ringar och armband.

En sämre del av artikeln är när Christy skriver om den katolsk-muslimska kopplingen. Denna koppling är mellan katoliker i egenskap av en religiös grupp och muslimer i egenskap av etnisk grupp. Som på många håll i världen benämns etniska grupper med deras religiösa tillhörighet. När Christy lyssnar till katoliker som berättar om hur heligt elfenben är för dem och sedan berättar att det säljs till tillverkarna av muslimska smugglare borde Christy sett att här kan uppstå en begreppsförvirring. De berörda muslimerna smugglar knappast elfenben i egenskap av religiösa eller av religiösa skäl.

Det är dock ett mindre skönhetsfel. Artikel är läsvärd och sätter fokus på hur problematiskt det är att tänka om gamla traditioner även när många är medvetna om problematiken kring den tjuvjakt (som även inkluderar mord på parkvakter), smuggling och internationell kriminalitet som omgärdar elfenbenet. Men det är klart – det onda görs ogjort när det framställs ett heligt föremål av elfenben.

Jonas Otterbeck, docent i islamologi, Lunds universitet

lördag 27 oktober 2012

Islamist hotar norska journalister


I slutet av förra veckan fylldes norska media av nyheten att en ung islamist vid namn Arslan Maroof Hussain, mer känd som Ubaydullah Hussain, arresterats efter att han hotat journalister på grund av deras rapportering om islam och muslimer i Norge. Hussain är knuten till gruppen Profetens Ummah, en grupp som bland annat demonstrerat utanför den amerikanska ambassaden i samband med filmen The Innocencs of Muslims. Hotet som skickades via e-post var dock inte menat som hot utan som ironi enligt Hussain. Syftet var snarare att starta en dialog med de journalister som skriver om islam och speciellt gruppen Profetens Ummah. Ironin var dock inte tydlig för journalisten Nina Johnsrud som mottog följande e-post:

"Artikkelen er mottatt av kjente og ukjente brødre, og den er IKKE godt mottatt.
At du har snoket i folks privatliv har satt sinnene i kok og du må ikke bli overrasket dersom noe eller noen dukker opp i privatlivet ditt også. 
Med ord eller handlinger, det vet ikke jeg!
Dette er ikke en trussel, kun nyttig informasjon til ditt eget beste.
Ubaydullah Hussain
Profetens ummah"

Utdraget från e-posten har bland annat publicerats av NRK och bakgrunden till brevet vara att Johnsrud bland annat hade skrivit en artikel om att islamister försökte att få tillgång till lagliga vapen genom att skaffa jaktlicens. Johnsrud har tidigare fått sin bostad beskjuten, men ingen person har ännu kunnat knytas till detta brott. För henne är e-posten och skotten endast exempel på att någon försöker att skrämma journalister till tysthet.

Den norska polisen ser mycket allvarligt på hoten och Hussain är för närvarande anhållen två veckor, men fallet skall utredas vidare.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

fredag 26 oktober 2012

Eid al-Adha i Sverige


Idag firar merparten av världens muslimer eid al-adha - offerfesten - och för att ge en bakgrund till denna högtid skriver Güney Dogan en kort text om högtidens religiösa betydelse. 

Den muslimska offerhögtiden Eid al-Adha (Kurban Bayrami på turkiska) som markerar slutet på den muslimska välfärden hajj infaller den 25 eller 26 oktober i år, beroende på vilken mätmetod man väljer att följa. De två mätmetoderna som vanligen används är den astronomiska mätmetod en mer traditionell mätmetod som innebär att man siktar nymånens tunna skära. Eid al-Adha firas i minne av Abrahams tillit och hängivenhet till Gud. Enligt muslimsk tro ombads Abraham av Gud att offra sin son Ismael som en del av en prövning för att visa prov på sin hängivenhet och tillit till Gud. När Abraham visat sig villig att verkställa Guds bud, valde Gud att skona Ismael och uppmanade Abraham att offra ett lamm som lösen för Ismael (Koranen 37:102-107). I ett led att minnas Abraham och Ismail hängivenhet och tillit så är det är brukligt att offra ett djur (vanligtvis ett lamm) som en handling av tacksägelse för Guds nåd. Det är brukligt att en del av köttet doneras till välgörande ändamål.  Det är dock vanligt att många muslimer väljer att köpa en offerdjursgåva via någon hjälporganisation som sedan distribuerar köttet till fattiga och behövande.

Muslimer brukar ofta beskriva Eid al-Adha som en högtid som omges av en atmosfär som kännetecknas av frid, respekt och givmildhet såväl som ett tillfälle för omtanke och generositet. Eid al-Adha följer, som nämnt ovan, den årliga pilgrimsfärden till Mecka i Saudiarabien. Denna pilgrimsfärd är en fundamental del av Islam och det anses var en skyldighet för muslimer att utföra hajj åtminstone en gång i sitt liv, det vill säga om man är frisk samt har finansiella möjligheter. För de muslimer som inte utför hajj börjar dagen för många av dem med en rituell tvagning (ghusl) för att sedan förenas i bön i moskéer eller i andra lämpliga lokaler. Vägen till moskén och framtill påbörjandet av eid-bönen är det sedvanligt att recitera Allaahu akbar, Allaahu akbar, laa ilaaha ill-Allaah, wa Allaahu akbar, Allaah akbar, wa Lillaah il-hamd (Gud är störst, Gud är störst, det finns ingen gudom utan Allah, Gud är störst, Gud är störst, och lovpris tillfaller Gud). Efter bönen är det i regel vanligt att möta individer som samlar in donationer till fattiga och nödställda. Många beger sig sedan hemåt för att umgås med familj och vänner och utbyta gåvor med varandra. Det är även en högtid då telefonen ringer varmt där familjemedlemmar och vänner runtom i världen tar sig tid för att önska varandra en trevlig eid.

Güney Dogan, doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

torsdag 25 oktober 2012

Prinsessbröllop med teologiska detaljer


Dagens medier (se till exempel SvD, Aftonbladet, Expressen) har varit fyllda med nyheten om att prinsessan Madeleine skall gifta sig med sin sambo Christopher O´Neill. Bröllopet har välsignats och godkänts av både kungahuset och statsministern, men tidningen Dagen pekar på en intressant detalj: O'Neill är katolik och Madeleine är lutheran. Brudparet ställs nu inför det faktum att de måste välja om de skall vigas av en luthersk eller katolsk präst. Om inte O'Neill begär dispens från den katolske biskopen i Sverige kan bröllopet ses som ett avsteg från den katolska läran och förklaras ogiltigt enligt katolska kyrkan, menar Magnus Nyman, katolsk präst, som intervjuas i tidningen Dagen. Brudparet måste alltså välja vilken tradition som de skall följa och situation är ny för hovet. Vilka val som kommer att göras återstår att se - men det är nog många som undrar hur hovet hade förhållit sig frågan om Madeleine eller Carl Philip hade önskat att ingå äktenskap med någon person som var bekännande men som inte tillhörde någon kristentradion? När det gäller Sveriges regent så finns det mig veterligen ingen valfrihet när det gäller religionstillhörighet - en förutsättning för att vara regent enligt successionsordningen att man är lutheran och tillhör Svenska kyrkan. Om monarken och regeringen ger sin tillåtelse tycks det finnas möjlighet att kring gå successionsordningens bestämmelser. Men huruvida giftermålet mellan Madeleine och O'Neill är ett trendbrott som pekar mot en ny öppenhet och en ökad pluralism i det svenska kungahuset återstår att se.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet    

onsdag 24 oktober 2012

Skolplikt och religionsfrihet i konflikt


Enligt den nya skollagen skall filosofisk grundsyn eller religiös övertygelse inte längre vara skäl till att undanta barn från skolgång. Tidigare har vissa elever fått dispens på grund av sin religiösa tillhörighet och istället erbjudits hemundervisning. Exempelvis har fyra syskon som tillhör en judisk minoritet i Göteborg tidigare haft rätt till hemundervisning eftersom den kommunala skolan inte har kunnat tillmötesgå föräldrarnas krav och önskemål om "bön upp till 30 gånger per dag, lov på judiska högtider, koshermat och fullgod säkerhet mot antisemitism i Göteborg" enligt SvD. I och med den nya skollagen ville stadsdelsnämnden i Göteborg riva upp detta beslut och placera de fyra syskonen i den "vanliga" skolan.

För att kringgå den nya skollagen krävs synnerliga skäl och religion är inte ett tillräckligt starkt skäl enligt lokala myndigheter i Göteborg. Men trots denna markering valde kammarkollegiet att tillmötesgått föräldrarnas önskemål eftersom barnen i det nämnda fallet tillhör en mycket liten judisk minoritet som på grund av sin livsstil, klädsel och utseende löper stor risk att utsättas för kränkningar i en kommunal- eller privatskola. Tills barnens säkerhet och behov kan garanteras har föräldrarna fått tillåtelse att placera de fyra syskonen som är i åldrarna 6, 9, 11 och 14 år i en judisk online-skola. Kammarkollegiets beslut innebär att statsdelen Majorna-Linnés beslut rivs upp och barnen får återigen rätt till hemundervisning.

Den juridiska tvisten i Göteborg är ett tydligt exempel på att flera olika juridiska principer och regler kan kopplas till frågan om barn, religion och undervisning. I de mänskliga rättigheterna betonas till exempel föräldrars rätt att kunna föra vidare sina religiösa och filosofiska övertygelser till sina barn, men i barnkonventionen är det istället barnens rätt att fritt få välja utan föräldrars påverkan som betonas. Frågan om hemundervisning kan även knytas till diskussionen om skolans socialiserande, fostrande och demokratiserande funktion. I den allmänna skolan är tanken att alla elever skall delta och att man skall träffa individer som har olika synsätt på livet. Denna funktion blir enligt kritikerna mycket svår att uppfylla om elever endast erbjuds hemundervisning. Samtidigt är det tydligt att konfessionella friskolor och andra former av friskolor också kan ses som en kritik av den kommunala skolans och idén om en skola för alla.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Näsström svarar


Beträffande papyrusfragmentet i sig hoppas jag att läsarna tar del i Jörgen Magnussons inlägg i denna blogg liksom understreckaren i SvD 27 sept.

När det gäller kanoniseringsprocessen så delar jag min påstådda okunskap med Ehrman 2004, Pearson 2007 och Freedman 2002 och anser mig därmed befinna mig i gott sällskap,

Sedan undrar jag om det har blivit en missuppfattning när det gäller tideräkningen. Den åberopade Ireneus verkade som biskop i Lyon 177, vilket kan skrivas som 200-talets senare del (liksom vi befinner oss i 2100-talet).

Religionsstiftares kärleksliv har möjligen spelat roll i historien, men är ointressant i detta sammanhang. Däremot borde texten på papytusfragmentet nog ha gjort skillnad i kristendomens historia om den ingått i de kanoniska texterna, inte minst vad beträffar den apostoliska successionen som då hade kunnat uttryckas med orden:
  Jesus sade till dem: ”Min fru /.../ hon har vad som krävs för att bli min lärjunge.”

Britt-Mari Näsström
Professor i Religionshistoria

tisdag 23 oktober 2012

Moderna myter om mindfulness

I en artikel i Läkartidningen diskuterar jag tre påståenden som ofta dyker upp när mindfulness presenteras i terapeutiska och kommersiella sammanhang:

1) att mindfulness likställs med att vara medvetet närvarande
2) att mindfulness ses som något universellt som finns i alla kulturer
3) att vem som helst kan lära sig mindfulness.

Jag menar att detta är tre moderna mytbildningar som uppstått kring mindfulness, som behöver diskuteras och problematiseras eftersom begreppsgörandet av mindfulness påverkar vad som tränas i mindfulness och i förlängningen även hur buddhism (miss)förstås.

Välkommen att läsa den längre artikeln Moderna myter om mindfulness!

Katarina Plank
FD, religionshistoriker verksam vid Göteborgs universitet

Är fragmentet om Jesus fru en fejk?

 
Omedelbart när fragmentet om Jesus fru presenterades den 18 september framfördes tvivelgällande fragmentets äkthet. Många olika argument mot dess äkthet har presenterats vilket gör att man lätt får intrycket av att det är en nästan enig forskarvärld som kommit till samma slutsats med ett antal argument som stödjer varandra. Enligt vad jag förstått undersöks fragmentet som bäst vid Harvard och när de kemiska testerna blir klara får vi ju ett bättre underlag för utvärdering. Men det är ju ändå intressant att reflektera över de argument som framförs. Det som förbryllar mig något är den tvärsäkerhet som ofta uttrycks i ämnet. Läget är nog sådant att om de kemiska texterna visar på att fragmentet är en förfalskning kommer många att säga, givetvis var det så. Om det visar sig vara äkta kommer man att höra samma sak. Jag menar att det i nuläget finns goda skäl att vara försiktig då det finns saker som väcker misstänksamhet gällande fragmentets äkthet men också argument för dess autenticitet. Mitt ställningstagande är att vi främst bör lita på de erfarna papyrologer som granskat fragmentet i verkligheten. Att alla de som gjort det kommit till slutsatsen att det är äkta är något som man inte lättvindigt kan förbigå. Men vi har också att göra med risken att de som kommit in i ”den innersta kretsen” tenderar att vilja se det material som de har tillgång till som äkta. Å andra sidan kan vi i debatten skönja liknande tendens som gällde diskussionen då Judasevangeliet presenterades 2006. De forskare som inte inbjöds då tar gärna chansen att kritisera dem som låg bakom publiceringen av Judasevangeliet och som ofta samarbetat med dem som nu är knutna till undersökningen om Jesusfrufragmentet. Låt mig som hastigast ta upp en del av argumentationen. 
Ett argument som framfördes tidigt var att handstilen var dålig. Kunde verkligen en antik avskrivare ha skrivit så dåligt? Professor Roger S. Bagnall har granskat tiotusentals fragment under sin långa karriär. Det som kanske är mest intressant är att han också arbetat mycket med dokumentärt material, dvs. ickelitterära texter. Privata brev, kontrakt och andra texter uppvisar stor variation när det gäller handstilskvalitet. Därtill verkar det som om koptiskan i hög utsträckning blev ett skriftspråk som var mer tillgängligt även för mindre drivna skribenter. Antalet brev som författades av människor med lägre utbildning är klart högre i det koptiska materialet än i motsvarande grekiskt från Egypten. Kanske var det av konventioner mindre tyngda koptiska språket mindre riskabelt att uttrycka sig på? Man riskerade inte att göra bort sig på samma sätt som om man visade sin obildning i ett grekiskt brev. Exempelvis kan vi konstatera att antalet kvinnor som författar brev är cirka 1 promille i materialet på grekiska från 500 fvt. Till 500 vt i Egypten. I Kellis där manikéer skrivit texter av såväl dokumentär som litterär art står kvinnorna för 20 % av breven. Även om det är ett alltför litet material för att göra väldigt mycket statistiskt av är det ändå en indikation på det jag nämnde ovan. Handstilskvaliteten varierar starkt och jag har svårt att tro att papyrologerna skulle ”gått på” en enkel förfalskning som lätt kunnat avslöjas genom en stilanalys. Tvärtom menade granskarna av fragmentet att stilen var typisk för 300-talet. Här är jag helt i beroende av papyrologerna, dels för att min kompetens är begränsad och dels för att jag är blind och inte själv kan säga något om handstilen. Stilargumentet har dock kommit något i skymundan och det tyder möjligen på att det inte är ett så solklart fall som man först ville göra gällande bland kritikerna. 
Sedan kom argument gällande textens innehåll. Kunde ett fragment säga så mycket på så få rader? Verkar det inte för ”smaskigt” för att inte vara ett falsarium? Ja, om man delat upp ett dokument i mindre delar för att sälja det styckvis och på så sätt tjäna mer på det är det ju naturligt att man först presenterar ett riktigt ”smaskigt” ställe. Här har vi ett argument som folk kommer säga, ”självklart var det för bra för att vara sant” om testerna visar på ett falsarium och om det visar på motsatsen kommer man att säga, ”Så måste det ju vara när man ska få upp priset”. 
Så har vi ett argument gällande fragmentets ägare. Att det inte går att veta vem som äger det har använts som ett argument mot fragmentets äkthet. Det är ett mycket besynnerligt argument. Kodex Tchacos där Judasevangeliet ingår vandrade in i och ur händer på många svartabörshandlare under 20-30 år innan det slutligen kunde publiceras. Kodex I, eller som den också kallas, Kodex Jung i Nag Hammadi köptes också loss från svartabörsen utan att detta använts som argument för att boken ska vara ett falsarium. Detsamma gäller sannolikt för Maria Magdalenas Evangelium i Kodex Berolinensis osv. Att ett sådant argument framförs av seriösa forskare tyder snarare på ilska än på saklig analys.
Så har vi ett knippe argument som alla rör sambandet med Tomasevangeliet. Tidigt hävdades det att Jesusfrufragmentet var ett kompilat av Logion 30, 101 och 114 i Tomasevangeliet. Tanken var att någon helt enkelt knyckt formuleringar från dessa logier. Om fragmentet visar sig vara en fejk kommer detta spår givetvis att vara intressant då man följer upp hur man gått tillväga. Om det visar sig vara ett äkta fragment kommer man istället att enligt samma resonemang se hur man omformat en tradition vilket ju knappast är ovanligt. Dessutom har vi när det gäller sådana argument rätt stor osäkerhet eftersom marginalerna såväl till höger som vänster är brutna. Vi har alltså text utanför båda ändar av texten och vi vet inte heller hur långa raderna har varit. Detta gör det svårt att rekonstruera texten. När det gäller liknande fenomen har vi exempelvis snarast en förkortad version av Sanningens Evangelium i de fragment som bevarats i Kodex XII från Nag Hammadi om vi jämför med den välbevarade versionen i Kodex I. Här har vi dock också att göra med små stycken av text i Kodex XII vilket gör analysen svår. Jag nämner detta för att visa på hur man med facit i hand kan se liknande fenomen från antiken eller se det ”självklara” falsariet.
Andra argument som också relateras till Tomasevangeliet är att man nu tänker sig att fragmentet satts samman från den interlinjära version av Tomasevangeliet som ligger på nätet. Man har exempelvis noterat att det saknas ett streck över ordet ”liv” i fragmentet. Detsamma gäller för samma ord i ett av Tomaslogierna. Man talar då om att det är ett skrivfel som är gemensamt. Emellertid måste man konstatera att sådana skrivfel är mycket vanliga. I detta sammanhang bör nämnas att fragmentet inte gjorts utifrån en nätversion av Tomasevangeliet. Texten nämns nämligen av professor Gerhard Fecht som var professor i egyptologi vid Freie Universität i Berlin. Det här är inte helt säkert, men om hans brev där han nämner fragmentet är från 1982 så gjordes fragmentet snarast under 70-talet. Då är det från tryckta källor i bokform som falsariet konstruerats och inte från internet. Detta förutsätter att brevet från professor Fecht inte också är en förfalskning. Noteras bör att vi också har en del skillnader mellan fragmentet och tomastexten. Ordet för kvinna stavas på olika sätt i de två texterna.
Man har också hävdat att koptiskan är för dålig i fragmentet. Det motverkar nog styrkan i kompileringsargumenten ovan. Själv slås jag inte av att koptiskan skulle vara särskilt problematisk. Flera framstående koptologer har granskat texten och funnit att den är helt okej ur filologisk synvinkel. Åter har vi ett läge där argumentets styrka helt kommer bero på den kemiska undersökningen. 
Det vi emellertid har lärt oss redan nu är något som redan var visste. Intresset för antika kristna texter är stort och väcker ofta upp stormiga känslor. Det ska bli verkligt intressant att se vad de mer handfasta testerna säger. Dessutom har vi fått fler exempel på de olika källkritiska problem som hör till religionshistoriens charm!
Jörgen Magnusson
Teol dr i religionshistoria och lektor vid Mittuniversitetet

Om kroppslighet, löpning och hälsoförståelser


Under helgen har vi i Svenska Dagbladet (19-20/10) kunnat läsa om den relativt lätta, lågintensiva, träningens hälsosamma effekter. ”Vinn sex år på att lunka lätt” lyder rubriken på söndagens artikel som fortsätter det tema som inleddes i lördagens artikel som något mer utförligt förklarade hälsovinsterna. Artiklarna är utifrån ett religionsvetenskapligt perspektiv intressanta då de bland annat kan ses som exempel på vår tids föreställningar om kroppslighet, hälsa och medicinens roll och möjligheter.

Jag ska här kort reflektera något kring den första delen, kroppslighet. Tonvikten i artiklarna är på hälsa som ett biomedicinskt och biostatistiskt fenomen. I fokus står den objektiva kroppen och hälsa och sjukdom handlar om förhållandet mellan en statistisk norm och de enskilda kropparnas förhållande till denna; om de är i linje med den eller om deras funktionskapacitet underskrider det, i en statistisk mening, normala. Som en tydlig illustration till synsättet ser vi i lördagens artikel en stor tecknad bild av en korpulent manskropp som öppnats så att vi kan se in mot de inre organen. Levern och det lite mer rosa tarmpaketet syns tydligt genom det utsnitt som också visar något gult – fettet – kring de inre organen.

Bilden är knappast uppseendeväckande, utan kan ses som ett exempel på ganska vanliga sätt att avbilda, framställa, den mänskliga kroppen. Kroppen är med synsättet en ansamlig muskler, tarmar, fett, senor etc. som döljs under ett hudlager och som hålls upp av ett skelett. Bilden kan ses som ett exempel på hur en medicinsk anatomisk människosyn och kroppskonception uttrycks och framställs som självklar – det är ingen som behöver argumentera för att reproducera bilder likt dessa. Med de perspektiv på kropp och hälsa som ges genom artikeln fokuseras hur människan behöver och kan hantera kroppen för att hålla sig frisk och i form. Utifrån artikeln handlar det menar jag framförallt om att ”hantera” den egna kroppen, det egna livet, med syftet att nå hälsa och leva länge. Kroppen blir i det närmaste ett problem som följer människan som hon ständigt måste vaka över, trimma och underhålla

Jag betvivlar inte att forskning likt den som i artikeln refereras är viktig – vem vill väl inte få så effektiv vård som möjligt. Vad jag vill göra är att lyfta några av de aspekter av kroppsligheten som förloras då ett utifrånperspektiv dominerar och som i SvD:s fall gör fysisk aktivitet till medel att tillgripa för att stärka kroppen. Jag ska därför med en, vad man kan kalla, autofenomenologisk ansats försöka beskriva aspekter av upplevelsen av löpning. Fokus kommer att vara på upplevelsen av kroppen för att, trevande, närma mig löpningens kroppsligt existentiella aspekter jag menar alltför sällan framkommer inom ramen för religionsvetenskapliga undersökningar.

Jag gillar att springa, gör det några gånger i veckan och jag tränar dessutom på gym. Jag har genom detta träningsvana och fysisk träning utgör en viktig del i mitt vardagliga liv. Jag springer, jobbar med hantlar och skivstänger för att jag på olika sätt mår bra av det. Dessutom tycker jag att det är påfallande roligt.

Under gårdagens löptur genom ett lerigt Ängårdsbergen i Göteborg tänkte jag på mina upplevelser av löpningen, av hur kroppen framträder på olika sätt för mig, men också hur den vid inte så få tillfällen helt glider tillbaka och in i bakgrunden. Hur den höstvåta skogen med alla sin dofter och färger är i förgrunden och det jag riktar mig till och som jag verkligen uppskattar. Kroppens försvinnande handlar också om hur jag riktar min uppmärksamhet mot, det för dagen leriga, underlaget, hur fötterna så att säga träder tillbaka till förmån för de stenar, rötter och lera jag gör mig uppmärksam om. Man kan med fenomenologen Drew Leder tala om ett ”bakgrundförsvinnande” och ett ”fokalt” försvinnande, där exemplen ovan handlar om det fokala – hur det jag varseblir genom inte gör sig påmint.

Under gårdagens löptur utgjorde också bakgrundfösvinnandet en viktig del. Ett exempel är när jag för att det är så roligt att hoppa, hoppade tresteg mellan vattenpölarna. Fötterna och förmågan till ett direkt frånskjut när foten landar var här i mitt tydliga fokus medan exempelvis armarna som jag – får man anta – använde ganska kraftigt för att balansera och hålla kroppen upprätt var mig fjärran.

Utifrån en fenomenlogisk synvinkel kan löpturen beskrivas som en utdragen händelse där kroppen pendlar mellan olika typer av närvaro och frånvaro. Sett till närvaron kan den i hög utsträckning beskrivas som behaglig, som eustatisk. Jag var medveten om kroppen, riktade mig till den, som något som var härligt att vara. En anledning till den eustatiska upplevelsen kan nog ha kommit av att jag inte hade några ambitioner att på något vis press mig, eller ens öva på tekniken; jag ville bara ut ”å kuta”. Även om detta var min ambition bar det sig inte bättre än att när jag kom till en av alla de backar skogsområdet erbjuder kände en stark lust till att göra ”grodhopp”. Sagt och gjort, jag stannar upp, hämtar andan och kör igång med mina hopp; sjunker ned, sträcker på ryggen, samlar kraft, balanserar med armarna och skjuter iväg fem-tio gånger i en följd tills kroppen inte riktigt lyder mig. Proceduren upprepas några gånger och mot slutet känner jag hur det bränner ordentligt i benen, fötterna känns lite slappa och andningen är ganska ansträngd.

Under hoppandets gång har jag varit klart medveten om kroppen, jag har känt hur den svarat mot mina intentioner, men också hur den inte gjort det. Spänsten som allt snabbare avtog för varje gång hoppandet upprepades, timing och andning som blev allt svårare att kontrollera och hur interaktionen med underlaget blev allt mer problematisk. I de sista hoppen var kroppen generellt ganska besvärlig, men samtidigt härlig i sin besvärlighet. Jag ville känna känslan av att hoppa och anstränga mig, hur jag utmanade mig själv i en stunds lek som inte hade något tydligt syfte utan för sig själv.

Med ett medicinskt utifrånperspektiv, likt det som tillämpades i SvD, skulle springandet och hoppandet säkerligen kunna beskrivas som en riktig hälsokur. Hjärtat och andningen får jobba, muskler och leder stärks genom ansträngningen och på sikt kan aktiviteten bidra till förbättrad insulinkänslighet och många andra ”hälsovinster”.

Men, nu var det ju faktiskt inte primärt därför jag var ute och sprang – och jag säger ”primärt” eftersom vetskap hälsovinsterna och att man bör röra på sig för mig, liksom för de flesta andra som inte är immuna mot vår tids starka hälsodiskurs, rimligtvis bör ses som en motivator. Jag sprang för att komma ut i skogen, känna känslan av rörelse och av att på ett tydligt sätt befinna mig i min egen kropp. Känna hur den funkar, hur foten fjädrar till i trestegshoppet mellan vattenpölarna, hur jag pressar min egen tyngd uppåt och framåt i grodhoppet, hur jag tar emot och balanserar mig själv i landningen. Jag sprang till skogen för att uppleva och leva aspekter av min kroppslighet jag annars har svårt att uppleva. Att befinna sig i kroppen på ett sådant sätt jag upplever att jag gör i löpningen handlar för mig om en känsla av lugn och om hur jag finner en del av mig själv. Hur tiden stannar där ute i skogen, hur jag är närvarande i mig själv på mina egna premisser. I delar kan det beskrivas som att jag skapar mig ett eget rum som bärs upp av de repetitiva rörelserna. De ger sätt att släppa det man gör i vanliga fall och i stället rikta uppmärksamheten mot kroppen. Träningen blir på detta vis ett sätt att upptäcka och uppleva den egen kropp – aspekter av vem jag som kroppslig är.

Det är i detta jag menar att vi finner löpningens – men också många andra kroppsövningstekniker – existentiella dimensioner. Det handlar om sätt att upptäcka sig själv, hur kroppen känns i olika situationer och hur man med den interagerar, känner och befinner sig i en omgivning man med kroppen svarar an mot. Löpningen är med detta synsätt ett tillstånd att befinna sig, inte ”bara” en aktivitet att genomför, utan en stämning och sätt att vara på där man blir varse sig själv på sätt som väcker både nyfikenhet på den egna kroppen och en glädje i att vara den.   

Wilhelm Kardemark
Doktorand i religionsvetenskap, disputerar 18/1 2013 på avhandlingen När livet tar rätt form. Om människosyn i svenska hälsotidskrifter 1910-13 och 2009.

För den som vill läsa vidare rekommenderas
Boorse, Christopher. "Health as a theoretical concept." Source: Philosophy of science 44, no. 4 (1977): 542-573.
Leder, Drew. The absent body. Chicago: University of Chicago Press, 1990.
Zeiler, Kristin. "A phenomenological analysis of bodily self-awarness in the experiance of pain and pleasure: On dys-appearance and eu-apperance." Medicine, health care and philosophy 13, no. 4 (2010): 333-342.

måndag 22 oktober 2012

Främlingsfientlighet som pedagogisk utmaning


Sedan en tid har antisemitism och hot mot judar uppmärksammats i media. Vi har också berört detta på bloggen, senast genom en intervju med journalisten Niklas Orrenius. Många menar att negativa attityder mot judar i dagens Sverige dels kommer till uttryck hos etniska svenskar och främst då bland grupper och individer på den yttersta högerkanten, och dels bland individer och grupper med rötter i Mellanöstern. ”Mycket av det judehat som visar sig i Malmö idag är sammanvävt med hat mot Israels politik mot palestinierna” säger Orrenius.

I en artikel i SVD skriver läraren Helena Mechlaoui om antisemitism som pedagogisk utmaning och menar att svenska skolor och politiker tar sig an problemet på fel sätt. Arbetet mot antisemitism i svenska skolor är i hög grad kopplat till Förintelsen och tycks bygga på föreställningar om en kollektiv Europeisk skuld gentemot judar. Det är alltså främst gruppen etniska svenskars eventuellt negativa attityder gentemot judar man fokuserar på i undervisningen. Kunskap om Förintelsen är naturligtvis viktig, men elever med rötter i andra delar av världen, som själva flytt från krig, förföljelse och förtryck, delar inte nödvändigtvis dessa skuldkänslor, skriver Mechlaoui. Hon pekar också på skillnader mellan kristna antijudiska föreställningar, och muslimska sådana. Utan att gå in på dessa historiska frågor som kan behöva nyanseras, tror jag att Mechaloui pekar på någonting viktigt.

Om antijudiska föreställningar bland elever med muslimsk bakgrund är kopplade till Israelisk politik, måste det få påverka skolans arbete mot antisemitism och främlingsfientlighet. Att detta är en pågående och ständigt aktuell konflikt som har direkt påverkan på många svenskars liv, och i vissa fall är orsaken till att unga flyktingar idag sitter i svenska klassrum, är en stor utmaning för en redan hårt prövad lärarkår.

Genom en ökad medvetenhet om problemens olika orsaker kan vi förhoppningsvis, på bred front, finna olika vägar framåt. Orrenius liksom Mechlaouis vittnesmål tyder på att samtida negativa attityder mot judar, liksom mot muslimer, är en utmaning vars olika aspekter behöver speglas inom samtliga humanistiska och samhällsorienterade ämnen i skolan.

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

söndag 21 oktober 2012

Medlemskap stoppat på grund av homosexualitet


Smyrnakyrkan i Göteborg som är en del av pingströrelsen har hamnat i blåsväder efter att en person som har sökt om återinträde i församlingen har nekats medlemskap på grund av att han är homosexuell och för att han önskar att gifta sig som homosexuell. Pastor Urban Ringbäck förklarar församlingens och styrelsens ställning i frågan på följande sätt när han talar med GT/Expressen:

"Världen är komplex. Vi har ingen självklar syn på det. Vi nöjer oss med att säga att grundtanken i skapelse­ordningen är att sexualiteten har en huvudsaklig plats mellan man och kvinna."

Media har framför allt fokuserat två aspekter i sin bevakning. För det första sitter ett flertal framgångsrika affärsmän och tjänstemän som till exempel mediejätten Stampens vd Tomas Brunegård i styrelsen för Smyrnakyrkan. Förutom pastor Ringbäck och Brunegård har ingen av de övriga styrelsemedlemmarna valt att yttra sig i frågan när GT/Expressen har försökt att få en kommentar. För det andra uppmärksammas att Pingsrörelsen och Smyrnakyrkan tar emot statsbidrag från SST.

Samtliga personer som söker medlemskap i församlingen får tydligen acceptera att bli utfrågade om sin syn på bland annat sexualitet. I det ovan nämnda fallet var problemet, enligt pastor Ringbäck, att den person som sökte återinträde dels var homosexuell och dels önskade att gifta sig. Att gifta sig som homosexuell tycks vara en omöjlighet enligt Ringbäck och enda lösningen för  homosexuella är att leva i celibat. På samma sätt accepterar inte kyrkan sex utanför äktenskapet eller sex innan man är gift enligt uppgifter som återges av GT/Expressen.

Även om fallet har anmälts till DO tycks det inte vara möjligt att stoppa församlingen från att ta emot statsbidrag eftersom diskrimineringslagarna inte gäller ideella föreningars attityder till medlemsfrågor. DO anser därför inte att det finns någon grund för anmälan och församlingen kommer inte att fällas enligt de uppgifter som har lämnats i media. Trots denna juridiska utgångspunkt är det en omstridd fråga huruvida teologiska tolkningar de facto skall få ligga till grund för medlemskap och det är rimligt att anta att frågan kommer att väcka en fortsatt debatt och att vi har all anledning att återkomma i fallet här bloggen.

Smyrnakyrkans uppfattningar om sexualitet är dock inte nya. GT/Expressen rapporterar bland annat att församlingens förre pastorn, Jack-Tommy Ardenfors, också har uttalat sig negativt om homosexuella. Han skall bland annat ha jämfört homosexualitet med den livsstil som fanns i Sodom och Gomorra och att homosexualitet "aldrig varit och kommer heller aldrig att vara naturligt" enligt GT/Expressen.

Enligt civil- och bostadsminister Stefan Attefall (KD) är rådande lagstiftningen bra och staten skall inte pröva församlingars teologiska grund utan endast ta ställning till huruvida de bidrar till det demokratiska samhället. Mot denna bakgrund har staten bland annat hindrat Jehovas Vittnen att få statsbidrag eftersom dessa uppmanar sina medlemmar att inte rösta i allmänna val och att dra sig undan samhället. Enligt Attefall resonemang strider inte Smyrnakyrkans teologiska grund för medlemskap mot rådande lagstiftning och församlingen har därför möjlighet att fortsätta att få statsbidrag.

församlingens hemsida kommenteras händelsen och medias rapportering framställs som ett stort misstag och man betonar rätten att få ha "en teologiskt grundad syn på äktenskap och sexualitet" och att den i vissa "enstaka fall fått konsekvenser för medlemskapsfrågan". Vad som avses med en teologiskt grundad syn framkommer inte på hemsidan och det är uppenbart att flera kristna inte kommer fram till samma teologiskt grundade slutsats när de läser Bibeln - ur ett religionsvetenskapligt perspektiv är detta ett tydligt exempel på att teologiska urkunder kan läsas och tolkas på flera olika sätt. 

Fallet i Göteborg är inte första gången församlingar och föreningar kritiseras för att de har en negativ syn på homosexualitet samtidigt som de tar emot pengar från staten. I april 2011 fick bland annat den muslimska ungdomsföreningen, TUFF, skarp kritik för att de hade bjudit in Bilal Philips som bland annat hade uttalat sig mycket negativt om homosexualla. TUFF hade bland annat fått pengar av ungdomsstyrelsen för att motverka rasism och en del av dessa pengar gick till inbjudan av Philips. Ungdomsstyrelsen som stödjer och delar ut pengar till föreningar och organisationer som inte "strider mot demokratins idéer, det vill säga tanken om alla människors lika värde" hade tidigare gett stöd till TUFF. När Philips predikan och inbjudan till en konferens i Göteborg uppmärksammades (bland annat av SvD:s Per Gudmundsson och i flera andra medier) beslutade Ungdomsstyrelsen att TUFF fick betala tillbaks de pengar som hade används för att bjuda in Philips och för att arrangera konferensen i Göteborg. Enligt Ungdomsstyrelsens ordförande Per Nilsson är det viktigt att markera att alla former av intolerans och rasism är oacceptabla. Nilsson betonar detta i sitt uttalande på Ungdomsstyrelsens hemsida när han säger:

"Islamafobin och andra former av negativa attityder mot och föreställningar om olika grupper av människor är ett problem både i Sverige och i vår omvärld, därför är stödet för att förebygga och motverka alla former av rasism ett viktigt statsbidrag som inte får missbrukas..."

Ungdomsstyrelsens beslut visar på ett tydligt sätt att församlingar och föreningar som använder statsstöd för en verksamhet som understödjer intolerans och rasism kan få sina statsbidrag ifrågasatta och att man kan bli återbetalningsskyldig. Huruvida Smyrnakyrkans agerande kan föranleda en granskning eller en förändrad attityd från staten när det gäller bidrag till församlingen är en öppen fråga, men av de rapporter som har återgets i media tycks så inte vara fallet.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet