Gadgeten innehöll ett fel

söndag 12 augusti 2012

Är löpning en ny religion?


Precis som många människor i vårt avlånga land har jag ägnat en del av sommarens sköna dagar åt löpning och träning. Men istället för att ge sig ut i skogen och den friska luften har jag en fallenhet för att träna på löpband och i svettiga citygym. Men nu är det inte min träning som vi skall tala om – den är allt för obefintlig och ointressant för det här sammanhanget. Istället vill jag säga ett par ord om Kenneth Gysings intressanta och underhållande bok, Ett år av magiskt löpande (Pocketförlaget, 2012). Vid sidan av otaliga diskussioner om löpningens vedermödor, misslyckanden och njutningar uppehåller sig Gysing, som är redaktör på tidningen Runner's World, vid att likna löpning med religion. I inledningen av boken kan vi till exempel läsa följande utdrag:

”Det var för ett par år sen när jag såg ljuset. Himlen öppnade sig, ner steg en ängel iklädd löparshorts och ett par löparskor av odefinierbart märke. Löp och allt skall vara dig givet, dundrade ängeln. Sen vankande jag. Men tog ängeln på allvar.” (s. 11)

För Gysing är upptäckten av löpning närmast att likställa med en religiös upplevelse. Efter ängelns inträde ser världen inte längre likadan ut och löparens rutiner måste följa vissa givna riter och ritualer. Tidig träning måste kombineras med intervallträning, rätt mat måste ätas, speciella kläder för löpning måste införskaffas, och personbästa måste diskuteras och debatteras med likasinnade. Löpningens högtidsstunder är maror, enmilslopp, Göteborgsvarvet och söndagen är långlöparens heliga dag enligt Gysing. En ritualisering av vardagen och året som kanske inte ligger så långt ifrån det religiösa livets inordning av vardagen.

Trots att Gysing inte erbjuder någon djupare religionsvetenskaplig analys är hans iakttagelser intressant och på många sätt träffsäkra. Allt fler människor tycks faktiskt se löpningens ensamma slit som avkopplande och meningsskapande och som ett desperat försök att förlänga vårt liv här och nu. Döden och åldrandet är ständigt – medvetet eller omedvetet närvarande i Gysings krönikor. Men är det verkligen möjligt att se löpning som en form av religion? Spontant skulle de flesta förmodligen svara nej på denna fråga eftersom löpning inte på något sätt kräver en föreställning om någon transcendent verklighet eller några uppfattningar om något som vi kan kalla för gud eller något liknande. Som religionsvetare kan frågan dock bli mer komplicerad om vi istället väljer att betona religioners funktion och betydelse för många människor. Återigen blir det avgörande hur vi väljer att definiera vad som avses med religion – väljer vi att betona vad religion är för något eller vill vi istället se vilken funktion den fyller i människor liv. Ur det senare perspektiv är identitet och meningsskapande av central betydelse och här tycks löpning faktiskt kunna uppfylla vissa av de krav som ställs på ”religioner” om vi väljer att betona deras funktion för människor. Det är också viktigt att påpeka att löpningen faktiskt har sina egna högtidsstunder och ritualer som samlar stora mängder funktionärer och observatörer. Dessa passiva observatörer är alla potentiella löpare i en snar framtid. Kan man till och med se dessa som potentiella konvertiter och loppen som stora missionerande tältmöten för en ny livsstil?

Men innan vi drar för stora växlar på Gysings observationer är det viktigt att påpeka att han inte är ensam om att jämföra idrott, naturupplevelser och stora fysiska och psykiska vedermödor med de erfarenheter som många troende anser att de får av religiösa upplevelser (se till exempel Sorgenfreis inlägg här på bloggen om fotboll och religion). Att känna att man står utanför sin egen kropp, att uppleva en obeskrivbar gemenskap och samhörighet med något som är större än jaget tycks vara typiska drag för både religiösa upplevelser och stora påfrestningar i samband med träning och idrott. Kanske dessa upplevelser är den moderna människans sökande efter religion och mening i livet? Är det till och med möjligt att se löpning som en ny religion? Vad tror ni?

Göran Larsson, Professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

5 kommentarer:

  1. Tack Göran intressant diskussion, oklart vad som är hönan eller ägget. Själv tror jag det motsatta: kanske är de religiösa upplevelserna den medeltida människans sökande efter högtidsstunder och fysiskt välbefinnande? De levde i en sådan fattigdom och armod att dagdrömmande och vidskepelse var den enda möjligheten som erbjöds? Är det till och med möjligt att se religionen under sån extrem nöd kunde ersätta det välbefinnande som hälsa och träning erbjuder?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej

      HÅller med om att det är svårt att veta vad som är hönan eller ägget - men ämnet är spännande! Tack för synpunkt och kommentar.

      /Göran

      Radera
    2. Hej!
      Kastar bara mig kort in i diskussionen...från ett ritualperspektiv. Kan vi anse vissa handlingar vara religiösa och vissa profana? Och hur ska då gränserna dras?? Där har bl.a. Ronald Grimes diskuterat om vad som ska ses som ritual: är t.ex. kanotfärder eller cykling riter som ger starka andliga upplevelser? Vissa cyklister eller kanotister menar att så är fallet. Medan några ritualteoretiker i sina definitioner försvårar synen på att även cykling skulle kunna vara en ritual, så har Grimes har försökt lösa detta med att diskutera olika former av ritualisering.
      Fotboll har t.ex. diskuterats utifrån ett ritualperspektiv av ritualteoretiker (tas bl.a. upp av Rappaport, jag tror att han hämtat inspiration från performanceteoretiskern Schechner). Resonemanget är följande: det finns mycket ritualkvaliteter i handlingarna som utspelas i fotboll. Matchen utspelats på en speciell plats, under en viss tid, visselpipan står för "framing" (anger klart när matchen ska börja och avslutas), det finns speciella kläder, speciella funktionärer, ledare, tilldelade roller (ytter, center, forward), sånger( från supportrar), aktiviteten är mycket regelstyrd. Men det finns en viktig skillnad: medan den "religiösa" riten är till för att under hela resan säkra den iförväg bestämda utgången:att bli gift, upptas i kristen gemenskap etc. är det i fotbolls"riten" tvärtom: utgången (vem vinner) måste vara helt osäker under hela resan tills visselpipan signalerar slutet - en uppgjord match straffas!
      hälsar Anne-Christine Hornborg

      Radera
  2. Hej

    Tack för bra synpunkter och intressanta kommentarer - detta måste jag titta mer på! Avslutningsvis - om man skall bli lite teologisk - så vet man ju inte alltid utgången i religiösa riter. Självklart vem man om någon blir gift, men man kan ju inte veta huruvida resultaten och hur dessa mottages av en "gud" eller liknande. Kanske även detta är annorlunda, men jag förstår ditt resonemang. Tack för bra synpunkt.

    /Göran

    SvaraRadera
  3. Jag tror att det finns inslag av religion i löpning. Själv hade jag en religiös upplevelse i somaras då jag sprang 8 mil i alperna. Man lämnar sin kropp och blir ett med något större än sig själv, känns det som. Jag är inte teolog men det kändes lite religiöst.

    SvaraRadera