För helvete!

Man hör inte talas om helvetet så ofta nu för tiden. Jag tänker på det när jag läser Aris Fioretos recension av Dante Alighieris Om vältalighet på folkspråket i dagens DN. Dantes Divina Commedia är de kristna helvetesskildringarnas magnum opus. Men var finner man samtida, litterära helvetesskildringar?

En snabb sökning leder mig till en lista med tretton (!) hårdrockslåtar om helvetet. Hur föreställer man sig då helvetet inom samtida metal? Efter en genomläsning av texterna kan man ana några tendenser.

Kristendom, grekisk mytologi och synkretism

De flesta texterna bygger på traditionella kristna narrativ och föreställningar – här finns helveteselden, mörkret, de svarta klipporna och naturligtvis Satan som helvetets härskare och chefstorterare. Men det är också vanligt att den grekiska mytologin fått bidra med inspiration. Exempel på detta finner vi exempelvis i bandet Hades text till låten Hecate (Queen of Hell). Den nordiska mytologins Hel är inte representerat bland dessa tretton texter.

I flera av texterna kan vi se tydliga synkretistiska inslag. Föreställningar från olika religiösa eller mytologiska traditioner blandas, som i exempelvis Slayers låt Hell Awaits där vi finner såväl kristna traditioner, som grekiska föreställningar och referenser till zombies. I Sepulturas Empire of the Damned finner vi också en referens till Nosferatu.

Föreställningar om zombies har sina rötter i karibiska voodoo-traditioner (även om liknande föreställningar kan spåras inom andra kulturkretsar) och Nosferatu förknippas vanligen med mytologiska föreställningar kring vampyrism. Att dessa sådana inslag blandas med mer traditionella kristna helvetesföreställningar kan kanske spåras till skräckfilmsgenrens inflytande på textförfattarna. Detta är exempel på en nyskapande och kreativ tendens inom samtida helvetesskildringar som kunde vara intressant att se närmare på.

Go Hell!

Flera av texterna ger uttryck för en relativt konventionell kristen syn på helvetet som en skrämmande plats, regerad av Satan, där människor lider de mest fruktansvärda kval i evigheters evighet. Men det finns också undantag som ansluter sig till satanistiska föreställningar om helvetet som en plats för blasfemiska utlevelser och njutning – eller hyllningar av det onda, och ondskan i människan. Ett exempel finner vi i ovan nämnda Sepulturas Empire of the Damned:

There is an empire in the boundaries of HellWhere only the dead can reach and only the demons reignPlace of lust, blasphemy and eternal darknessWhere the ritual sacrifices are offered to the master

Här kan troligtvis se en påverkan från den nyreligiösa satanism som kan spåras tillbaka till Aleister Crowley och Anton LaVeys Sataniska Bibel. Helvetet blir snarare en frizon - en tillflyktort undan vad som upplevs som en hycklande kristen moral snarare än ett fruktat straff för dem som inte efterlever en sådan moral. Satan blir snarare en symbol för upproriskhet och befrielse, än en bestraffande gestalt (mer eller mindre i Guds tjänst).

Ambivalens

Det finns också texter, som exempelvis Morbid Angels Damnation eller svenska Entombeds Full of Hell, vilka samtidig ansluter sig till bilden av helvetet och helvetesstraffet som ont, och uttrycker en längtan efter helveteselden och en positiv uppskrivning av det onda. Kanske kan man spåra denna ambivalenta bild tillbaka till John Miltons melankoliske Satan i Paradise Lost (som nyligen kom i ny svensk översättning)? Ett exempel finner vi i Lamb of Gods Walk with me in Hell:

Pray for bloodPray for the cleansingPray for the floodPray for the end of this nightmareThis lie of a life can as quickly as it came dissolve
We seek only reprieveAnd welcome the darknessThe myth of a meaning, so lost and forgotten
Take hold of my handFor you are no longer aloneWalk with me in hell

Mer troligt är kanske att dessa texter är menade som samhällskritiska, och att de syftar till en chockverkan genom att hylla det mörka och skrämmande. Härigenom anknyter man till en mångårig tradition att flirta med satanism och mörka krafter inom så kallad skräckrock. Jag har tidigare berört sådana traditioner här på bloggen. 

Helveteselden

En sista spaning – den kanske mest förvånande – är att man i dessa tretton texter inte finner några elaborerade skildringar av helvetesstraffen. Dantes komedi är ju full av fantasifulla och sadistiska beskrivningar av de straff syndarna får lida i helvetet. För mer köttiga beskrivningar av helvetets plågor får vi kanske röra oss mot den mörkare Black Metal-scenen?

Har ni några tips på sådana texter, eller på andra samtida helvetesskildringar?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsveteskap, Göteborgs universitet