Gadgeten innehöll ett fel

fredag 10 augusti 2012

Bot och bättring i politiken?


Vi har tidigare här och här på bloggen skrivit om hur religiösa krafter tycks få ta allt större socialt ansvar när staten brister i det samma. Nu öppnar Marcus Birro för att starta ett nytt politiskt parti på religiös grund, där bland annat dessa frågor ska få större utrymme. I Dagen skriver Birro att det måste finnasrum för ett parti i Sverige som tar livets viktigaste frågor på allvar.”

Politik borde handla om Gud, skuld, synd, bot, frälsning, bättring. Det borde finnas rum för ett parti som till skillnad från en vilsegången socialdemokrati och extremt fördomsfull vänster verkligen och på allvar, med tron som botten, räcker ut en hand åt samhällets utsatta, som vågar vara en knarkares, ett fyllos, en prostituerades röst. Som vågar slåss för de hemlösa, för tiggarna.
Ett kristet parti som älskar att smutsa ner sig. Som är ute på nätterna och serverar uteliggarna kaffe och en ostmacka.
Det finns ingen sådan vänster i dag. Den starkaste solidariska kraften i dagens Sverige kommer från de verkligt solidariska, Frälsningsarmen, Svenska kyrkan, andra samfund, Livets ords sociala arbete i Uppsala. Det är där vi har den pratiska vänstern 2012. 

Personligen håller jag med Birro om att det är viktigt att de politiska partierna och regeringen tar sitt sociala ansvar, men jag är inte lika säker på att politiken ska handla om Gud, bättring och frälsning. Det vore intressant att veta mer om hur Birro tänker sig att politiken ska ta sig an dessa frågor i ett mångreligiöst samhälle.

Vad tycker ni? Har vi behov av mer religion i politiken – eller mer politik i religionen?

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs Universitet

14 kommentarer:

  1. Birro är en framåt och initiativrik person som, så att säga, tänker högt. Inget fel i det men det innebär också att han släpper ifrån sig rätt mycket ogenomtänkt vilket jag tror detta är en yttring för. Riksdagens enda parti som har någon religiös relevans går det mycket dåligt för - efter intern ledarstrid kan de vara påväg under 4%-spärren. Att denna nisch skulle rymma "ett kristet parti som älskar att smutsa ner sig" är föga sannolikt.
    Oklart om Birro verkligen vill bilda nytt parti - man får nog se det mer som ett utspel för att väcka debatt i en viktig fråga. En fråga som blir allt mer aktuell - vi såg så sent som igår på TV hur arbetssökande europeer har blivit nya svenska uteliggare. Den andra punkten har träffar rätt på är att många av oss kanske börjar tröttna på den "stats-materialism" som härskat sedan 80-talet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej

      Tack för en bra kommentar. Men vad menar du med statsmaterialism i sammanhanget? Är det inte materiella ting, som bostad och mat för dagen, staten kan/ska hjälpa utsatta människor med, snarare än visioner om synd och frälsning?

      Mvh
      Simon

      Radera
    2. Tack för frågan Simon,
      Jovisst ska staten hjälpa till med det men jag syftade på något annat: den utbredda bristen på idealism, typ "den som har flest prylar när han dör vinner"-attityden. Birro verkar vilja komma bort från den - vilket jag respekterar honom för (även om vi har helt olika åsikt var gäller trosfrågor i övrigt).

      Radera
  2. Jag tror också att Birro mer är en intressant debattör och uttrycker hur han önskar att samhället borde se ut, mer än att allvarligt fundera på ett nytt parti. Det är skillnad på att uttrycka visioner och att utarbeta den i verkligheten. Är det inte redan så att kyrkan ses mer som en alternativ socialtjänst än som förkunnare av synd/nåd etc, i en tid då samhällets socialtjänst inte kan tillgodose alla behov som finns?

    SvaraRadera
  3. Det finns undersökningar över tid som visar ett (förvånansvärt) starkt stöd för den svenska välfärdsstaten. Det gäller ungefär tre fjärdedelar av folket. Märkligt nog slår inte det igenom i praktisk politik numera, annat än sporadiskt hos några mindre partier som ännu har lite gräsrotskänning kvar. Min hypotes är att om det stora partiet moderniserade folkhemsvisionen och omsatte den i praktiken skulle en stor del av de problem som Birro pekar på kunna lösas. Och detta utan ett parti som delar ut smörgåsar och välsignelser (till större delen finansierat av partistödet, antar jag). Samtidigt skulle en upprustad socialpolitik kunna innebära att religiösa samfund som Frälsningsarmén slipper fungera som vikarierande socialbyråer för folk som skulle kunna leva normalt bara de hade arbete.

    SvaraRadera
  4. Tanken är ju fin, men vi har väl ännu inte sett någon stat som styrts teologiskt lyckas. Religionen kristendom har haft 2000 år på sig att bevisa vad de går för när de haft makten. Det är först när de religiösa bojorna klippts av som samhällena utvecklats - i takt med avklippandet.
    Nu är ju religionen inte skyldig i sig, det är utövarna som är problemet ser jag det mer som. De är alltför beroende och styrda av "högre makter" om man säger så, vare sig den högre makten är gud själv eller präster o dess motsvarigheter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej

      Som religionsvetare måste jag bara ställa några gnälliga motfrågor till din kommentar.

      Vad menar du med "lyckas" i sammanhanget? Hur lyckas en stat? Vilka sekulära stater har lyckats? Och var och när har religionen Kristendomen haft makten?

      Detta är all komplexa frågor, och där är svårt/omöjligt att skilja mellan politik och religion. Inte desto mindre viktigt därför att vrida och vända på dem!

      Allt gott
      Simon

      Radera
  5. Jag är nog ganska ökänd i kommentarsfälten för att vara otydlig ;) så jag lägger in denna brasklapp för säkerhets skull:

    Med meningen:
    "De är alltför beroende och styrda av "högre makter" om man säger så..."

    - menar jag religiösa sett ur ett gruppsykologiskt perspektiv, som massa om du vill, inte nödvändigtvis individen.

    SvaraRadera
  6. Som jag ser det blir det ofta trubbigt när man pratar om religion och politik (eller religion och kultur, religion och etik, religion och sociala relationer, osv.). Sådana resonemang förutsätter ofta religion som självständig kraft, som befinner sig i någon politiskt och/eller socialt självständig zon; något som påverkar andra "zoner" eller "sfärer". Bättre då att prata om religion i svensk politik (exempelvis) eller religion i kultur.

    (Detta är för övrigt utgångspunkten för Equinox fantastiska bokserie "Religion in culture" med Russell McCutcheon som redaktör, som kan rekommenderas för alla religionsintresserade: http://www.equinoxpub.com/equinox/books/browse.asp?serid=18)

    SvaraRadera
  7. Man glömmer ofta att vårt skattesystem har sina rötter i GT med tiondet, där så mycket som 90 % gick till att försörja den som inte kunde försörja sig själv. (faderlösa, änkor och främlingar). Vi har trots allt ett mycket omfattande socialt system med försörjningsstöd, eftersom de flesta i landet inte vill att någon skall lida nöd. Sedan räcker ju inte detta till förstås av olika skäl. Människan har också ett eget val, att använda droger, försätta sig i skulder, inte vilja arbeta, störa grannar så att man blir vräkt, inte vilja betala räkningar etc. Det finns en balans mellan samhällets erbjudande av stöd, och det egna ansvaret. Därför kommer det alltid att finnas problem i samhället.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Mimmi

      Jag håller med dig i att det måste finnas en balans mellan statlig intervention och individuellt ansvar. Men jag tror heller inte vi kan bortse från strukturella problem. Få om några individer väljer destruktivt missbruk, hemlöshe etc

      Mvh
      Simon

      Radera
    2. Jag läste för några år sedan en intervju med ett par personer som arbetade med de svåra fallen på gatunivå i Stockholm. En av dem sa ungefär att "det här är människor som fått tusen chanser, och får de en chans till kommer de att bränna den också". Med andra ord personer som mentalt inte klarar av att hålla näsan ovanför vattenytan om ingen håller dem i kragen hela tiden. Vad som är verkligt oroväckande är om det sker ändringar i samhället så att alltfler individer som normalt skulle klara sig börjar hamna på gatorna. Ju glesare maskor i de sociala skyddsnäten, desto större risker för att fler faller igenom. Etiskt är det ett frågetecken om vi skall ha det så, och om vi är ekonomer och bortser från etiken så undrar jag om det ens kan vara samhällsekonomiskt lönsamt. Man kan ju undra vad som händer när/om den privata skuld- och bostadsbubblan i Sverige spricker!

      Radera
    3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    4. Självklart är det inte någon som väljer ett destruktivt liv. Och visst kan man inte bortse från strukturella problem. Man måste alltid se ett helhetsperspektiv där det ena inte utesluter det andra. Frågan är hur mycket krav på eget ansvar man kan ställa på en person. Jag har uppfattning att vi i Sverige har en mycket låga krav på ansvar inom socialtjänsten i förhållanden till de flesta andra länder. Om en människa inte "vill" betala in sin hyra, eller "vill" städa etc. betraktar man ofta människan som (psykiskt) sjuk och därmed inte ansvarig. Man sträcker sig i det yttersta för att få en människa att göra det den själv kan, t.ex. betala in sin hyra etc. Eller göra andra nödvändiga åtgärder för att undvika att hamna i hemlöshet eller missbruk. Men ibland kan det vara omöjligt att hjälpa alla eftersom det även krävs visst egenansvar från den enskilde. Om man anser att samhället har 100 % ansvar och den enskilde 0 %, så sjunker skeppet så småningom för alla. Håller också med Björn om att det är fara med lånekarusellen i Sverige.

      Radera