Gadgeten innehöll ett fel

onsdag 15 augusti 2012

Att göra Gud


I en krönika i Dagens Nyheter berättar Malin Ullgren hur hon under semestern råkade hamna i en kyrka. Där tände hon ett ljus för en vän - trots att hon inte längre tror på Gud.
Händerna får hänga löst knäppta i nonchalant livmoderhöjd och jag kisar in i lågan – att knäppa händerna hårt och sluta ögonen helt hade blivit för mycket – men jag försöker ändå gå in i känslan av det jag önskar för min kompis, så att bönen faktiskt ska bli hörd.
Ullgren berättar att hon hade någon sorts barnatro – på en Gud som huserade som en sträng gubbe i himlen – men att denna tro aldrig fick utvecklas. ”Trots att jag inte längre tror på Gud har det hänt att jag knäppt händerna och bett om något viktigt. Och jag tycker att det har gett resultat.”

Hur kan vi förstå att det faktum att Ullgren, som inte tror på Gud, ändå utför tydligt ritualiserade handlingar i hopp om bönhörelse – och dessutom upplever att dessa handlingar ger resultat?
Det är vanligt bland protestanter att tänka på religion som en fråga om tro. Inte minst bland sekulariserade protestanter. Är det något arv Martin Luther lämnat efter sig är det nog det om ”tron allena” – snarare än en exceptionell arbetsmoral. Som jag skrivit tidigare här på bloggen bidrar ibland denna religionsförståelse till en religionsblindhet i förhållande till religiöst laddad arkitektur, symbolik eller ritual. Religion är något man tror, inte något man gör.

Inom andra religiösa traditioner är det inte nödvändigtvis trossatser och dogmer som får definiera religion. Ritualiserade handlingar och sociala relationer kan vara minst lika viktiga. Bland exempelvis sekulariserade judar är det vanligt att man deltar i gudstjänster eller firandet av religiösa högtider utan att man definierar sig som ”troende”. Religion är någonting man gör, snarare än något man tror.

Inom vissa judiska traditioner har man också talat om Gud som ett verb. Liknande föreställningar finner vi också inom nyandliga traditioner. Istället för att föreställa sig Gud som en gubbe i himlen som betraktar världen som sin privata marionetteater, blir Gud namn på en drivande positiv kraft i skapelsen. Gud blir något människor deltar i.

Utifrån denna gudsbild behöver akten att tända ett ljus för en vän i en kyrka inte föregås av någon tro på en personifierad och interventionistisk Gud, snarare är det ett sätt att göra Gud.

Malin Ullgren skriver att hon upplever att hennes sporadiska böner ger resultat. Detta resultat – om det så är en varm känsla i bröstet, eller att saker och ting går bra för hennes vän – skulle enligt en sådan förståelse vara det Guds verk som Malin Ullgren själv var delaktig i. Mer än om himmel, helvete och mirakel kommer religion att handla om att må bra och känna sig harmonisk. Att ta hand om varandra.

Många svenskar känner nog igen sig i Malin Ullgrens krönika. Många har tänt ett ljus i en kyrka (inte minst under semestern, då vi tenderar att besöka religiösa platser när vi turistar men inte annars), eller bett en tyst bön inför en tenta eller löneförhandling. Detta utan att tänka på sig själva som religiösa. Ullgrens semesterminne är ett bra exempel på hur svårt det är att definiera religion eller vem som är religiös.

Kanske är vi svenskar inte så sekulariserade som vi gärna vill tro?

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

4 kommentarer:

  1. Jag har just publicerat en egen blogg kring Malin Ullgrens krönika. Rubriken är "Kyrkorum, ljusbärare och livets allvar" och finns på "Gustafs videoblogg". Den är personlig och utan några försök till någon religionsvetenskaplig analys. Men relevant i sammanhanget.
    Carl Gustaf Olofsson

    SvaraRadera
  2. Men är det verkligen så svårt att definiera religion? Det finns ju massa definitioner. Krånglet verkar snarare börja när man utgår från att en definition ska fånga in en massa olika fenomen som på förhand förutsätts tillhöra kategorin. Eller?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Jimmy

      Ja, du har rätt. Det är inte så stipulera en definition som passar en specifik studie etc. Här ovan menar jag nog snarare en allmänt accepterad förståelse.

      Simon

      Radera
  3. Det kanske skulle kunna vara en framkomlig väg att klargöra när man menar att ett begrepp, t.ex. religion, används för att analysera och förstå andra, respektive när det används av den eller de studerade. Det jag menar är att vi, inte minst i diskussioner om religiösa frågor, ser en mängd projektioner, varav det sannolikt skulle kunna vara fruktbringande at ådagalägga dessa.

    SvaraRadera