Vilken forskning ligger bakom forskningssatsningen?

”Lägg jantelagen åt sidan och satsa på elitforskarna” skriver utbildningsminister Jan Björklund på DN Debatt.

Björklund konstaterar att ”det är inget fel på bredden i svensk forskning”. Det verkar ju glädjande. Han fortsätter: ”Det forskas i mängder av olika ämnen, på många olika lärosäten, i många forskargrupper.” Här blir man genast lite osäker på grund av den oklara terminologin: ”Många” verkar betyda för många för Björklund. Jantelagen verkar i det här sammanhanget betyda att alla akademiska lärare även ska forska som en del av sitt yrkesliv, vilket förefaller vara något som enligt utbildningsministern står i vägen för de allra bästa forskarna. Genom att koncentrera forskningen till ett fåtal särskilt begåvade och redan framgångsrika individer skulle Sverige få bättre valuta för investerade forskningspengar.

Låt oss pröva dessa antaganden mot forskning på området. Jag är själv religionshistoriker. Religionshistoria är ett synnerligen brett ämne. Det omfattar all världens religioner i historia och nutid. I vårt ämne skulle det alltså vara önskvärt att det fanns en sådan bredd i forskningen i landet. Så är dock inte fallet. Jag håller just på att avsluta en undersökning om religionshistorisk forskning i Sverige och den visar tvärtom att de senaste decenniernas decentraliseringsreformer på högskoleområdet riskerar att leda till en långtgående likriktning inom forskningen.

En mycket stor del av den forskning av som bedrivs vid svenska lärosäten görs av doktorander som en del av deras forskarutbildning. Forskarutbildningen i Sverige idag är verkligen en sådan elitsatsning som Jan Björklund eftersträvar. 1998 genomfördes en reform som innebar att ingen kunde antas till forskarutbildning som inte hade någon form av försörjning för de fyra år som utbildningen får ta. Det har inneburit en stor förbättring i doktorandernas arbetsvillkor, en snabbare genomströmning, men även en radikal minskning i antalet doktorander varje lärosäte har kunnat anta. Det innebär alltså en hård konkurrens om platserna. Vilka doktorander har då antagits inom det religionshistoriska fältet sedan 1998? Min undersökning visar en tydlig övervikt för vissa ämnen: islam, alternativandlighet, nya religiösa rörelser och en genomgående tyngdpunkt på samtidsinriktade ämnen. Vissa stora områden: till exempel afrikanska religioner och religioner i Kina är nästan helt frånvarande. Även när det gäller vissa av de stora världsreligionerna, t ex hinduism, buddhism och judendom är återväxten mycket svag. Detsamma gäller områden som kräver omfattande språkstudier.

Men kanske lämpar sig den här typen av elitsatsningar framför allt på redan etablerade forskare, såsom Björklund vill göra i den nya satsningen? Då kanske man kan få till den där självständiga spetsforskningen? Delegationen för jämställdhet i högskolan presenterade 2010 rapporten Hans excellens. Om miljardsatsningarna på starka forskarmiljöer (Ulf Sandström mfl). Den visar bland annat på två intressanta resultat av ett decennium av satsning på elitforskning:

-         Dessa satsningar har i huvudsak blivit en manlig angelägenhet. Färre kvinnor än män har ansökt om dessa stora medel, och av de som har ansökt har en lägre andel kvinnor beviljats medel. Rapportförfattarna skriver: ” I flera fall har kvinnor helt sållats bort, trots att de varit toppkvalificerade. Man kan inte undgå misstanken att fördomar spelat in vid bedömningen, som ofta gjorts av övervägande manliga internationella experter.” Det innebär att omkring en miljard kronor har förts över från kvinnliga forskare till manliga, jämfört med om dessa excellenssatsningar inte hade gjorts.

-         En av tankarna med satsningen är att dessa excellenta forskare skulle befrias från att skriva ansökningar om forskningsmedel under en längre period, för att istället kunna forska, helt i linje med det Björklund nu vill uppnå med det han kallar ”mindre byråkrati för forskare”. Undersökningen visar dock att forskningsproduktiviteten tvärtom går ner efter att dessa stora anslag tilldelats. Rapportförfattarna skriver: ”Att de flesta som söker excellenssatsningar har sjunkande produktivitet antyder att det rör sig om grupper som tidigare varit mycket framgångsrika, men nu passerat sin höjdpunkt. Det är mycket tveksamt om satsningen på sådana grupper ger det resultat som önskats – innovation och ökad konkurrenskraft för svensk forskning.”

Det är alltså ett problem att på något objektivt sätt sortera fram dessa elitforskare. Och det tar tid. Agneta Stark, professor i företagsekonomi räknade redan 2004 ut att för en enda ansökningsomgång till Vetenskapsrådet, en av de största forskningsfinansiärerna i landet, så gick det åt 417 ÅR i sammanlagt arbetstid för att skriva ansökningar, hantera ansökningar och bedöma ansökningar (Tvärsnitt 3/2004). Betänk då att bara en bråkdel av dessa ansökningar beviljades medel och ledde till någon forskning. Lägg till detta all tid som går åt i alla andra utlysningar från olika forskningsfinansiärer. För att inte tala om all tid som forskare redan lägger på att i olika sammanhang redovisa hur mycket vi forskar, hur mycket vi har publicerat, hur stort genomslag vår forskning har fått: allt för att vi ska få stämpeln EXCELLENT och därmed få pengar för att forska. Man kan leka med tanken: vad skulle hända om vi struntade i allt detta och helt enkelt lät akademiska lärare få forska istället för att skriva ansökningar om att få forska? Hur mycket excellent forskning skulle vi då producera?

Lena Roos, docent i religionshistoria, Lunds och Uppsala universitet.