Lost in translation – bönens försvinnande

Med följande text har vi det stora nöjet att presentera vår första gästbloggare, Dan Öberg från Försvarshögskolan i Stockholm, som skriver om den religionsvetenskapligt intressanta och problematiska frågan om svårigheten att översätta ”religiöst språkbruk” från japanska till svenska. 

När jag jobbat med min och Niklas Zetterlings bok Kampen om Stilla havet har en av utmaningarna varit att förstå den kontext i vilket människorna som upplevde kriget i den japanska flottan levde. Det vill säga i vad bestod de japanska sjömännens vardag, vad kände och tänkte de och hur förstod de sig själva och sin omvärld? En av de svårigheter som man stöter på i förståelsen av ”den andre” är trubbigheten i (det svenska) språket som verktyg. När jag översatt brev, dagböcker, veteranrapporter och intervjuer från japanska till svenska som en del av arbetet, har jag ovillkorligen gjort våld på ”den andres” sätt att förstå verkligheten. Detta då något alltid tenderar att ”förloras i översättningen” – såsom titeln på Sofia Coppolas film Lost in Translation (från 2003 med bl.a. Bill Murray och Scarlett Johansson) indikerade. Som exempel på hur kontexten förloras i översättningen men även på hur förståelsen ramas in av språket tänkte jag mycket kort diskutera svårigheten jag stött på i översättandet av verbet ”inoru” som lexikalt brukar översättas som ”bedja” eller ”önska”.

Martin Heidegger beskrev en gång språket som något som saknar grund, som grundas i sig själv. När vi söker en definition för inoru så öppnas en avgrund som täcks över av alla de ”sanningar” som exempelvis lexikon erbjuder. Inoru är naturligtvis översättbart som ”bön” eller som ”önskan” men dess specifika konnotation varierar utifrån vår förståelse av kulturella kontexter. Särskilt i hur vi förstår den religiositet eller icke-religiositet som verbet tillskriver handlingen.

I de flesta fall då jag stött på inoru i texter har det varit i relation till ”stridslycka”. Den svenska översättningen som i mitt tycke ligger närmast har varit ”be för god stridslycka” eller att ”önska god stridslycka”. Ett annat tillfälle där det förekommer i texterna är i relation till de fem moralprinciper som kadetterna under officersutbildningen fick recitera varje morgon. Där ligger konnotationen nära ”morgonbön”. Särskilt då principerna tillskänktes den japanska flottan av kejsaren som under den tidsepoken sades ”dyrkas som en levande gud”, något som indikerar en slags religiositet kopplat till shinto.

Att översätta inoru i dessa meningar blir därför mer eller mindre automatiskt en fråga om att ”be till gud/gudarna för god stridslycka” (exempelvis stridsguden Hachiman som flera sjömän refererar till) samt att ”be morgonbön”. Frågan är dock i vilken mån detta är ett slags inskrivning av ett visst perspektiv på religion när det i själva verket kanske handlar om något annat (en önskan eller en förhoppning till exempel). En inskrivning av religion som indikerar en (eurocentrisk och monoteistisk) handling (bönen till Gud) utan att den japanska kontexten egentligen relaterar till det perspektivet. Vad är då alternativen? Att översätta inoru som ”förhoppning”? Som ”morgonmeditation”? Frågan då blir om detta inte bara är att via översättning sekularisera en handling när den inte nödvändigtvis relaterar till en bortomreligiös diskurs heller.

Problemet är att det specifika som impliceras i handlingen såsom reciterandet av buddhistiskt mantras, den framåtböjda posen, händernas sammanslagning, det nedböjda huvudet, den konfusianska vördnaden inför inte bara en övermakt utan förfäder och moralens kodex, invokerandet av shintoguden Hachiman och andra konkreta handlingar till del försvinner i ”bönen”. Vi konfronteras således i översättningen av inoru inte med ett problem av religiös och icke-religiös karaktär – utan av det svenska språkets potentiella tänjbarhet (och kanske även den implicita omöjligheten) vad det gäller att nå en förståelse för den andres handlande.

Det på svenska monoteistiskt betingade ”bedja” är svårt att tänka bortom en kontext till förmån för en bön som är något radikalt annorlunda. Vidare kan ”önska” framstå som värdeneutralt medan det i själva verket verkar sekulariserande. Frågan är således, kan vi få den andres handlande att framträda – inte mot bakgrund av en kontext i vilket den reduceras till ett resultat av ett språk som är format i en kultur i vilket bönen leder till det religiösa eller det sekulariserade – utan att framträda som en del av något vi saknar ord för? Den franske filosofen Henri Bergson menade att vi till vardags går omkring med ett språk som är oprecist: ”som dåligt sydda kläder” och att filosofens roll är att precisera språket – att så att säga ”sy in orden” så att de passar tingen bättre.

I så fall räcker inte ”han bad en morgonbön” eller ”han hoppades på god stridslycka” (som jag faktiskt använde i min översättning i boken). Jag erkänner dock utan omsvep att jag i boken inte lyckades precisera språket bättre än så. Men själva försöket att fånga den andre har åtminstone lett till en del intressanta funderingar. Är författarens uppgift del av en strävan inte bara att precisera språket utan att tänja dess gränser, att uppfinna det på nytt? Ett språk som fångar den andres religiositet inte utifrån ”jaget” utan utifrån den andre – trots vetskapen om att den uppgiften kanske är övermäktig.

Dan Öberg, lektor i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan, Stockholm.