Swedish Defence League om islam och demokrati

I en intervju med Svenska dagbladet säger Isak Nygren, talesperson för islamkritiska Swedish Defence League som skall demonstrera i Stockholm på lördag, att majoriteten av unga muslimer i Europa inte vill ha demokrati. Han bygger detta påstående på att islamistiska rörelser vuxit sig starka sedan 1980-talet och att utvecklingen gått bakåt i Iran och Afghanistan. Hur situationen i dessa länder ska kopplas till unga muslimers attityder i Europa är oklart.

Att muslimer i mindre grad än andra skulle efterlängta demokrati kan upplevas som ett märkligt uttalande i en tid då vi dagligen på TV kan se muslimer kämpa och dö i kampen för demokratiska val i ett flertal länder i Mellanöstern och Nordafrika. En rad undersökningar utförda av exempelvis World Value Surveys, och amerikanske PEW Research Center (den senaste publicerad för tre veckor sedan) visar också att en överväldigande majoritet av befolkningen i så gott som alla länder med muslimsk majoritetsbefolkning är positiva till demokrati. I några av de länder inblandade i vad som kallas den arabiska våren är den positiva bilden av demokrati till och med större än i länder som Sverige, USA och England.

Vad olika människor menar med demokrati, och hur de föreställer sig denna varierar naturligtvis – och dessa siffror säger inget om vilka demokratiska system de svarande vill ha. Men även i exempelvis Sverige varierar idealen, och få svenskar delar nog Isak Nygren och SDL:s föreställning om en demokrati som gör skillnad på individer beroende av religiös tillhörighet.

Nygrens påstående om att det inte finns några demokratiska länder tillbakavisas effektivt av SvD:s journalist. Vid sidan av Kosovo som har hållit flera demokratiska val och som framställs som ett land dominerat av muslimer skulle journalisten också kunna peka på flera länder i som Turkiet, Malaysia, Indonesien, eller Bangladesh.

Utöver detta faktafel är det på plats att fråga sig vad Nygren egentligen avser med ett muslimskt land. Hur definieras ett sådant land och hur mäter man graden av muslimskhet? Om vi tar ett annat exempel – är Sverige ett kristet land? Kanske om vi med kristendom avser att cirka 75 procent av befolkningen fortfarande är medlemmar i Svenska kyrkan. Men detta faktum innebär inte att majoriteten är aktiva och går i kyrkan regelbundet eller läser bibeln dagligen. Det innebär heller inte att det politiska styret eller lagstiftande myndigheter är religiöst legitimerat eller utövar ett så kallat kristet styre. 

Inom den kontrajihadistiska miljö som Swedish Defence League tillhör är det vanligt att peka ut islam som en religion som inte är förenlig med demokrati. Som vi har påpekat ett flertal gånger i våra texter här på bloggen är religioner inte några egna storheter som agerar eller tänker på egen hand – det är människor som tänker, handlar och agerar i namn av något som de kallar religion.

Lika lite som kristendomen kan ha en syn på demokrati kan till exempel islam eller hinduism ha en motsvarande syn. Det är kristna, muslimer och hinduer som formulerar åsikter om exempelvis demokrati och statsskick. Ur ett religionshistoriskt och samhällsvetenskapligt perspektiv är det tydligt att religiösa människor kan använda sina tolkningar för att stödja eller förkasta demokrati. I ett tidigare inlägg kunde vi till exempel läsa om hur en pastor i USA vägrade att viga ett afroamerikanskt par eftersom de var svarta och det finns otaliga exempel där kristendom inte har används för att motverka fascism och totalitära system, snarare tvärtom! Men detta faktum gör vare sig Europa, européer eller kristna till fascister per automatik.

På ett motsvarande sätt kan givetvis muslimer ge stöd till anti-demokratiska åsikter (tänk till exempel på rörelsen Hizb ut-Tahrir i Danmark som är motståndare till demokratiska val) ett faktum som inte någon seriös religionsvetare skulle kunna förneka. Men på samma sätt så ser vi också en mängd såväl kristna som muslimska och hinduiska teologer och människorättsaktivister runt om i världen som kämpar för demokrati och alla människors lika rättigheter.

När sympatisörer för den kontrajihadistiska rörelsens åsikter uttalar sig om vad islam ”egentligen” är och att muslimer som inte delar denna beskrivning ”egentligen inte är riktiga muslimer” – att vara liberal eller moderat muslimer är en motsägelse som inte existerar enligt denna retorik – gör de själva konfessionella uttalanden liknande dem muslimer själva kan ge uttryck för.

Enligt detta resonemang måste människorna som kämpar för mänskliga rättigheter och demokrati i Mellanöstern och Nordafrika antingen ljuga eller så är de inte ”riktiga” muslimer eftersom inga ”riktiga” muslimer kan vara demokrater enligt den logik röster inom rörelsen företräder. Denna essentialistiska och svart-vita syn snubblar på sin egen orimlighet och istället för att framstå som en klarsynt och nykter analys som ser hur det ”egentligen” ligger till blir den faktiskt inte något annat än en teologiskt motiverad analys. Genom att på detta sätt ge slå fast vad islam ”egentligen” konkurrerar företrädare för denna form av islamkritik på ett märkligt sätt med muslimska teologiska uppfattningar. Men till skillnad från representanter för den kontrajihadistiska rörelsen menar dessa röster ofta att islam ”egentligen” står för fred, harmoni och det goda samhället. Som religionsvetare är det vår uppgift att problematisera och se bakom all sådan normativ och konfessionell retorik.

Men vem skall avgöra vem som är muslim? Är det muslimerna själva eller är det icke-muslimer som har tagit till sig en islamkritisk retorik som har tolkningsföreträdet?

På detta sätta har vi kommit tillbaks till ruta ett. Det som återstår att göra är att observera, studera och analysera vad människor säger och gör i namn av något som de kallar för religion – vare sig de är positiva eller negativa till denna religion.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Simon Sorgenfrei, doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet