Gadgeten innehöll ett fel

onsdag 22 augusti 2012

När blir musik religiös?


Vid läsningen av kommentarerna på min text om de kristna missionärerna som avvisades från den tyska Wacken-festivalen kom jag att tänka på en diskussion som återfinns i antologin Religion och medier som jag var med och redigerade tillsammans med Mia Lövheim och Alf Linderman från Uppsala universitet. I ett av bidragen diskuterades frågan om när musik övergår från att vara ”vanlig” till att bli ”religiös”. Men hur kan detta vara krångligt tänker kanske ni - psalmer är väl religiösa medan till exempel U2 är väl helt ”vanlig” musik eller hur? Men är det verkligen så enkelt?

Utan att fördjupa diskussionen allt för mycket så kan vi till exempel tänka på följande utgångspunkter. Är det artistens intention som är avgörande eller är det något annat som vi kanske bör ta hänsyn till när vi kategoriserar musik? Om till exempel Bob Dylan berättar att han ser sig bekännande kristen och ger ut en skiva – något som han bland annat gjorde med albumen Slow Train Coming och Saved – så måste väl musiken vara religiös eller hur? Eller är det snarare lyssnaren (eller läsaren om det handlar om en bok) som skall avgöra huruvida han eller hon upplever musik eller texten som ett uttryck för något religiöst?

Kanske vi till och med kan tala om att viss musik skapar en religiös eller spirituell upplevelse. Ibland kan vi till och med använda uttryck som att någon spelar som en gud!

En tredje möjlighet är att relatera musiken till den situation eller till det rum där den framförs. Om till exempel Elvis Presley-sånger används i samband med en begravning eller ett bröllop i en kyrka så är det sammanhanget som avgör om musiken skall ses som religiös. Men om samma sånger används i ett annat sammanhang så behöver de nödvändigtvis inte uppfattas som religiösa.
Denna korta redogörelse visar att det finns en mängd olika sätt att avgöra och förhålla sig till huruvida en viss musik är religiös eller inte och återigen är det tydligt att olika människor lägger in olika värderingar och betydelse i musik – ett faktum som också gäller för hårdrock som till exempel framförs på festivaler som Wacken. Med andra ord så tycks vi människor ha en fallenhet för att lägga in olika värderingar i musiken och tillskriva en betydelser som kanske inte ursprungligen var avsedda av artisten.

Två klassiska exempel från hårdrockens värld kan användas för att ytterligare illustrera mitt resonemang. När den brittiske sångaren Rob Hallford i Judas Priest kom ut och berättade att han var homosexuell och att han hade anspelat på detta i ett flertal av sina sångtexter var det många manliga hårdrockare som satte ölen i fel strupe. Hur var det möjligt att man hade missat dessa anspelningar i låtar som till exempel Living after Midnight? En rimlig förklaring är att de flesta lyssnare inte associerade eller tänkte på att Rob Hallford ens skulle kunna vara homosexuell. Detta trots att han klädde sig och anspelade på sexuell frigörelse, nitar och läder á la San Fransiscos bögscen.

På samma sätt blev många hårdrockare upprörda när det amerikanska bandet Slayers sångare Tom Araya kom ut som kristen. Hur var det möjligt att en artist som hade varit med och gett ut album som Hell Awaits, Reign in Blood och God Hates Us All kunde vara kristen? Men precis av samma anledning som i fallet med Rob Hallford ovan så tycks det inte ens ha funnits på kartan att Araya skulle kunna vara kristen. Förmodligen chockades även många kristna i USA av det faktum att ett av deras främsta hatobjekt kom ut som kristen. Men gör dessa ”bekännelser” Judas Priest och Slayer till mindre ”sataniska” band? För att parafrasera ett känt uttryck - kanske svaret på denna fråga återfinns i lyssnarens öra. Eller vad tror ni?

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

2 kommentarer:

  1. John Lennons 'Imagine' måste väl vara en av de mer andliga poplåtarna som gjorts - och detta trots att budskapet egentligen är tvärtom mot ordinär religiös musik. Ingen gud, men mänskligheten!

    'God hates us all' låter väl ungefär som vad knäppisarna i Westboros baptistkyrka häver ur sig, så det borde inte chocka så mycket. I alla fall inte i USA.

    Vad sägs om Dan Anderssons 'Tiggarn från Loussa' - trevlig allsångslåt eller något betydligen djupare?

    Någon sorts slutsats: det är inte trallandet om gud som avgör, utan tankedjupet i text och melodi, och hur det fungerar på lyssnaren. Lyssnaren i sin tur måste vara beredd att tänka i vissa banor för att djupet skall noteras (vilket de där obetänksamma hårdrockslyssnarna inte gjorde - de kanske hade head-bangat för mycket och var risiga i skallen!).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej

      Tack för din kommentar, men jag tror att även bedömningen av djup i texter är något subjektivt. Generaliseringar om musikstilar bör undvikas enligt mig. Huruvida Lennons texter är djupare än Arayas texter är med andra ord en öppen fråga. Något säger mig att vi kommer att återvända till eventuella kopplingar mellan religion och musik här på bloggen. Fortsätt att kommentera!

      /Göran

      Radera