Musiken tystnar i Mali?

Jag har flera gånger tidigare skrivit om situationen i Mali, bland annat här på bloggen. Nu rapporterar flera medier att jihadi-salafitiska grupper vill förbjuda västerländsk musik i landets radiosändningar. För säkerhets skull ska även icke västerländsk musik omfattas av förbudet. Endast koranrecitation ska få sändas, enligt Oussama Ould Abdel Kader, talesman för en grupp som kallar sig Rörelsen för enhet och jihad i västra Afrika.

Muslimska teologer har haft, och har, skilda åsikter om musik. Vissa har menat att all musik, utom eventuellt rytmiska slag på en form av tamburin eller trumma, är förbjuden. Andra anser att det är musiktexternas innehåll i kombination med lyssnarnas intention som avgör om musiken är lämplig eller inte. Musik som kan leda till exempelvis sex utanför äktenskapet eller annat omoraliskt beteende, menar man då, är olämplig eller förbjuden att lyssna på. Det finns även muslimer som använder musik i sin religionsutövning – även dessa kan vända sig emot ”omoralisk musik”. Den stora majoriteten muslimer, slutligen, reflekterar troligtvis inte så mycket över detta, utan gillar musik ungefär som andra.

I en känd berättelse i ämnet berättas att den sufiske poeten Rumi (d. 1273), vars efterföljare använder sig av både musik och dans i sina ritualer, i en diskussion ska ha liknat musik vid ljudet av paradisets portar. En muslim av motsatt mening ska då ha sagt att han inte tyckte om ljudet av gnisslande dörrar. Rumi svarade då att ”det beror på att du hör ljudet av portarna när de stängs, men jag hör hur de öppnas.”

Det mesta tyder på att Oussama Ould Abdel Kader och Rörelsen för enhet och jihad i västra Afrika tillhör den första kategorin ovan, och att de menar att musik är förbjudet enligt islam.

Att som de jihadistiska grupperna i Mali förstöra älskade moskéer och gravar, och förbjuda musik är inte det smidigaste sättet att vinna folkets kärlek. Jag har tidigare skrivit att ett alternativt sätt att förstå förstörelsen av helgongravar i Timbuktu kan vara att se på det som en sorts PR-verksamhet. Skulle man även kunna förstå detta utspel (som ju fort kablats ut i världens media) på detta sätt? Eller ska vi helt enkelt tro att dessa grupper handlar i enlighet med en fast religiös övertygelse?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet