Denna blogg har legat lite i dvala. Jag har fått lite skyll för det sedan jag satte punkt för en pågående debatt om humanioras kulturrelevans. Som en botgöring vill jag ta upp den tråden igen, i ljuset av de senaste dagarnas händelser på världsarenan.
Attacken mot Charlie Hebdos redaktion i Paris har kommenterats, analyserats och kommenterats igen i media. Experterna har avlöst varandra, särskilt experter på terrorism och extremism. Humanister, och religionsvetare, har också deltagit, men i långt mindre utsträckning. Det saknas sannerligen inte områden där vår expertkunskap skulle behövas: en ordentlig, kritisk begreppsanalys av beteckningar som flyger runt i det offentliga skulle onekligen vara av värde. Vad menar terrorismexperterna när de använder sig av ord som ”extrema muslimer”, ”radikala muslimer”, ”radikaliserade muslimer” eller den senaste nyskapelsen ”extremistiska islamister”? Vari ligger den där skillnaden som alla nu lyfter fram mellan ”vanliga muslimer” och ”extremister”. Föreställs de vara två helt olika grupper, eller ändar i ett spektrum? Andra områden som behöver belysas är hur händelserna får återverkningar på en islamkritisk diskurs i Europa och Sverige. Vad är betydelsen och implikationerna av att Sveriges andre vice talman Björn Söder på facebook skriver att ”Fredens religion har visat sitt rätta ansikte”. Vad menar han? Hur tänker han? Mer direkt relevant för själva händelseförloppet är naturligtvis frågan hur religionsvetare och andra humanister kan bringa klarhet i det som nu allt som oftast beskrivs som ”obegripligt”, ”overkligt”, ”ondskefullt”, ”oförklarligt”, ”främmande”, ”ofattbart”. Har vi verktygen? Jag menar att så är fallet. Det som nu skett i Paris saknar inte motsvarigheter på andra håll i världen eller i andra tider. Det vet vi, och det kan vi visa.
Det som följer här är ett modest humanistiskt bidrag i form av en religionsvetenskaplig kommentar till liten del av det som nu diskuteras i offentligheten, den återkommande frågan om varför troende muslimer reagerar så starkt på vissa framställningar av Muhammed. Jag utgår från vad jag anser vara tre rimliga uppgifter för en humanist: att beskriva, att förstå och att förklara människors tänkande och handlande i historia och nutid, och detta med utgångspunkt just i det faktum att de var och är människor. Den romerske författaren Terentius ord kan kanske fungera som en rimlig devis: ”Jag är människa, inget mänskligt är mig främmande”.
Det är inte så svårt att på en generaliserande nivå beskriva en dominerande bild av Muhammed bland troende muslimer. Han är något långt mer än bara en historisk person, en förmedlare av ett gudomligt budskap. Han är ett föredöme, ett ideal att följa i vardagen, men han är också ett föremål för beundran och inte minst kärlek. Han var och är, och kommer alltid att vara den bästa människa som levt, någon som inte kunde göra något fel; ”ren”, såväl moraliskt som kroppsligt. Han är en person som i detta avseende avviker från alla andra människor i världshistorien. När han associeras med något ”smutsigt” (sex, våld, hundar etc) reagerar många muslimer med illamående, ilska och moralisk indignation.
Så där, en nykter beskrivning av föreställningar och känslor. Men något saknas. En beskrivning leder inte automatiskt till förståelse. Här kan krävas något mer, något som humanister är duktiga på. En jämförelse.
Det är inte nog inte lätt för en sekulariserad svensk att verkligen, i grunden, förstå muslimska reaktioner på vad man uppfattar som kränkningar av Muhammed, eller för den delen vissa kristnas reaktioner på Elisabeth Olssons utställning Ecce Homo eller Andre Serranos konstverk Piss Christ. Artefakter, personer och idéer inom religionens område har mist något i sekulariserade sammanhang. De upplevs inte heliga i betydelsen av ”okränkbara”, ”fridlysta”, ”som ej får skadas”. Om man som humanist ska förmedla en förståelse för negativa upplevelser av när något heligt kränks måste man leta utanför det strikt religiösa fältet. Benägenheten att tillskriva objekt, personer och idéer helighet har nämligen inte i sig försvunnit, inte heller att benägenheten att reagera känslomässigt negativt på våld, övergrepp och metaforisk eller fysisk ”nedsmutsning” av det heliga. För det mesta är nog heligheten i Sverige idag något högst privat: individens övertygelser eller objekt som man tillskriver någon form av personligt värde. I mitt eget fall handlar det till exempel om barnens favoritgosedjur från när de var små, eller min relativt nyavlidne fars gamla kofta. Sådant duger mindre bra vid en jämförelse med en kulturellt delad upplevelse av kränkning av det heliga. Något annat behövs. Efter en stunds letande på nätet hittade jag följande.
Råpunkbandet Massgravs musikstil (www.massgrav.com) beskrivs på en hemsida som ”fuck off-punk med hat och humor som paroll”. På deras hemsida finns en länk till bandets digitala ”begravningsplats”. Här lägger man ut information sådant som aldrig blev av. Ett projekt var att trycka upp följande bild på en t-shirt
Massgrav hade till och med skrivit några rader på en lämplig låttext som kunde ackompanjera bilden
”ni som snackar nobelpris kan gå och dö/gräv upp kärringen och ge henne spö/Astrid Lindgren - jävla hora!”
Den provokativa potentialen kan föreställas vara ganska stor i en nutida svensk kontext. Man kan till och med tänka sig ett litet experiment för att testa den. Man kan låta någon bära en t-shirt med detta tryck, och gå runt en varm sommardag på Vimmerbys största turistattraktion, gärna i närheten av unga pappor med några öl innanför västen. Ett mindre vågat experiment skulle kanske vara att skicka bilden till någon av våra dagstidningar som en satiriskt bildinsändare och se om den blir publicerad. Bilden kan väl dock knappast klassas som satir (den är ungefär lika satirisk som en rondellhund med Muhammeds ansikte). Men man kan ju tänka sig varianter. Inför detta blogginlägg förberedde jag själv en pastisch på collagemästaren Jan Stenmarks brillianta bilder, en i mitt tycke ganska bra kommentar till pågående diskussioner om censur i Pippiböckerna. Min fru kastade en blick på den, och bad mig inte ta med den i detta inlägg. Folk kunde bli ledsna. Detta är ett i mitt tycke rimligt argument som har en alltför undanskymd roll i debatten dessa dagar. Jag väljer härmed, med utgångspunkt i ett moraliskt övervägande, att inte utnyttja min yttrandefrihet/konstnärliga frihet.
Jag tror att Massgravs skrotade projekt kan användas för att hos en del sekulariserade svenska mobilisera något som liknar de känslor som många troende muslimer världen över upplever i mötet med nidbilder av profeten Muhammed, och kanske början till en förståelse.
Då återstår sista delen i triaden: förklaringen. En sådan bör, om den ska vara bra, kunna täcka in både troende muslimers negativa känslor inför attacker på Muhammed, och (antagna) negativa känslor hos en del sekulariserade svenskar i mötet med Massgravs Astrid Lindgren-bild. Det finns sådana förklaringar, med utgångspunkt i teorier om helighet och dess roll för moraliska ställningstaganden. Jag sparar dock dessa i mitt tycke ytterst intressanta teorier till ett senare inlägg.
Jonas Svensson, Linnéuniversitetet
