Gadget

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

tisdag 25 februari 2014

Debatt: Den humanistiska religionsforskningens kulturrelevans


Vad kan och bör en religionshistoriker bidra med? Till vilka arenor bör hen vända sig? Vilket slags kunskap efterfrågar folk i gemen? Det var några av de vidlyftiga spörsmålen som avhandlades på religionshistorikernas ämneskonferens i slutet av förra veckan. Diskussion runt dessa frågor frustrerad mig emellertid – i efterhand, som tyvärr ofta är fallet.

De två islamologerna Susanne Olsson och Leif Stenberg inledde med en exposé om akademikerns förhållande till samhällsdebatten, men sedan övergick framställningen till en plädering för att ”skattebetalarna” har rätt att kräva att vi religionshistoriker i egenskap av ”statstjänstemän” förser dem med kunskap om aktuella frågor. Mottagarna av religionshistoriska rön tycktes begränsade till journalister och andra representanter för stat och media. Alternativt till att gå ut och tala med journalister och andra framställdes som att stanna kvar i ”elfenbenstornet”. Olsson och Stenberg fick medhåll från flera håll, en religionshistoriker menade till exempel att alternativet till att producera vad han kallade ”relevant” kunskap var att likt strutsen begrava huvudet i sanden och därmed förtvina. Som exempel på forskningens nytta dök inblandning i polisutbildningen upp. Några röster uttryckte ett vagt obehag för denna inblandning (speciellt om det handlade om kontakter med säkerhetspolisen). Stenberg förklarade att han anser det vara bättre att han utbildar poliserna än att mindre kompetenta personer gör det. Enligt mitt förmenande är dessa åsikter är inte direkt felaktiga, men uppvisar en olyckligt ensidig och historielös förståelse av det religionshistoriska ämnet.

Statsmakterna efterfrågar ofta att humanistisk forskning ska vara ”samhällsnyttig” och producera samhällsrelevant kunskap. Men det humanistiska uppdraget gäller inte i första hand att vara samhällsrelevant, menar jag, utan det ska vara kulturrelevant. Begreppen ”samhälle” och ”kultur” ligger förstås semantisk nära varandra, men de är inte helt överlappande, vilket är ett instruktivt fakta för humanister. Det finns sålunda en rad fenomen som är kulturella men som inte är sociala i den betydelsen att de bidrar till att upprätthålla och smörja det samhälleliga maskineriet. Dessa fenomen – till exempel vansinne, masturbation, självmord, sport och fritid, konst och litteratur och naturupplevelser – är visserligen bestämda och formade av sociala villkor såsom arbetssituation, genusordning och rasifiering, men överskrider dessa och de får näppeligen reduceras till deras sociala funktion. En promenad med hunden kan visserligen tjäna till att förbereda lönearbetaren för nästa dags slit och ett besök på galleriet höja en medborgares status, men upplevelserna av skogen och konsten, känslorna runt dem och drömmarna om ett annat liv som kanske springer ur dem, måste beskrivas och förklaras i egen rätt. ”Kultur” är så till vida ett bättre begrepp för humanister än ”samhälle” eftersom det innefattar fler aspekter av mänskligt liv, men också för att ”kultur” leder oss till att fråga oss om betydelsen och meningen med en handling eller symbol.

Stenberg håller för tillfället på att studera fotboll i Mellanöstern. Jag är säker på att han intresserar sig för angelägna frågor såsom fotbollens förmåga att skapa social band och identiteter, hur den griper in i det politiska livet och spelet. Men jag är lika säker på att han också förstår vikten av att beakta den estetiska njutningen av och i spelet, att han grubblar över sambandet mellan kroppsarbete och ”muskelstarka” fritidsaktiviteter, att han noterar publikens extatiska drömmar om sann Gemeinschaft och att han är medveten om glädjen över att kunna använda sin hjärna till att göra analyser av matcher och att ha kunskap om en begränsad och lustfylld sektor i en annars obegriplig och osammanhängande värld. Det är att ha en humanistisk blick.

Som humanist studerar religionshistoriker alltså inte enbart människan som social varelse, utan även som kulturvarelse – och vi studerar människan som kulturvarelse faktiskt för att bidra till kulturdebatt och kulturskapande. Det humanistiska uppdraget är att kritiskt och konstruktivt bidraga till det mänskliga skapandet av kultur – och detta har varit dess uppdrag sedan renässanshumanisternas dagar och jag tror nog det lär vara det ett tag till, dagens krav på samhällsrelevans till trots. Detta uppdrag lotsar den humanistiska forskningen inte bara nära journalisternas, diplomaternas, polisernas och politikernas domäner. Det för oss också nära folk som professionellt eller amatörmässigt sysslar med konst och litteratur, med gammaldags filosoferande, med idrott och hobbyverksamhet, med ideologer – ja till och med nära präster och teologer, Gud bevars! Men vi bidrar så klart med andra medel än de (vetenskapligt grundad, kritisk kunskap), och enbart indirekt. Vi ska inte delta i att producera vare sig konst, normer eller ideologier, men på liknande sätt som vi ger material åt den borgerliga statsapparatens ingenjörskonst, åt diplomaternas kalkyler, åt polisiära scenarier och journalistisk rapportering, bör vi – och har i själva verket alltid gjort det, tänk bara på Max Müllers, Söderbloms, Frazers och Eliades inflytandet på kulturlivet – bidra med material till filosofiska grubblerier, konstnärliga framställningar, litterära essäer, nya världsåskådningar och palliativa meditationer.

Jag tror att jag till och med skulle vilja gå så långt som att hävda att religionshistoriker i vissa situationer – och jag tror vårt nuvarande klaustrofobiskt postpolitiska landskap är en sådan situation – bör sträva efter att också producera samhällsonyttig kunskap eftersom sådan forskning just därför att den är samhällsonyttig har större chans att bli kulturnyttig. Kunskaper om medeltida teologers fördömande av ränta, aztekiska syn på offer, avsaknaden av begrepp för ondska hos bushmän, kinesisk antropologi och muslimsk poesi kan vara väl så vitaliserande för folks förmåga att – i kontrastverkans blixtklara sken — få syn på vår egen tid och dess egenhet, som direkt kunskap om nuet. Och kanske kan därmed mottagarna få nya idéer om hur man kan skapa och omforma det som är samhällets själ, kulturen? Är det inte för att vi tror på denna möjlighet som vi har utbildat oss till historiker? Inte ska vi bara skapa kritisk information om samtiden, utan också teckna bilden av historiska kulturformer, kulturformer som kanske i sin helhet eller i dess detaljer kan uppmuntra oss till att se och tänka alternativt.

För mig är det väsentligt – och här måste jag bli ännu mer naiv, högtravande eller idealistisk – att inte svika det löfte som det innebär att vara humanist: löftet om att producera kunskap som inte bara smörjer den nuvarande ordningens tentakler — må vi ha tillgång till smörjmedel av högre kvalité än ledarskribenter, äventyrare och internettyckare – utan som kan bidra till att skapa en bättre kultur. Ja, alltså till och med till att bidra till att skapa en viss slags kultur, nämligen en humanistisk kultur vilket är detsamma som en kultur där människor känner sig hemma på jorden under deras korta vandring här. Vittnar kanske det obehag som en del av religionshistorikerna gav uttryck för vad gällde delaktighet i polisutbildning, om att det humanistiska uppdraget ännu inte är glömt? Självklart vill alla att poliserna hellre ska ha korrekt än felaktig kunskap, men polismaktens själva existens är ju kanske det tydligaste exemplet på den humanistiska världsbildens tillkortakommande.

Många islamologer gör dagligen och stundligen en storartad insats för att sprida relevant, neutral, saklig och allsidig kunskap om samtida islam. Även om väl ingen av oss tror att man med information utrotar islamofobi och dehumaniserade ideologier är jag som medborgare och forskare dem mycket tacksam för dessa insatser. Att propsa på att detta är forskningens enda väg är emellertid en återvändsgränd. Är egentligen inte det förment ödmjuka talet om att vi ”statstjänstemän” måste ge skattebetalarna tillbaka vad de har betalt för, att kraftigt reducera? Reducera oss? Ja, det hoppas jag redan ha visat, men än värre att reducera vanligt folk till personer enbart intresserade av att få livspusslet att gå ihop – och ja, då mer information för att förstå nyheterna, vilket ju är en utmärkt sak. Men inte lyssnar ”skattebetalarna” på islamologernas förklararingar till händelser i Egypten eller Turkiet, därför att de får samhällsrelevant information? Vad har de för nytta av denna kunskap? Få är de som verkligen kan använda kunskap om islam i Egypten till något vettigt. ”Skattebetalarna” är nyfikna därför att de vill veta mer för egen skull, de vill bilda sig.

Döljer det sig inte egentligen en omedveten elitism bakom uppmaningen till en kortsiktig skatteåterbäringforskning? Folk i gemen lägger faktiskt tid och pengar på att läsa populärhistoriska tidskrifter, en del slukar böcker om kinesisk visdom, andra läser om islam i Andalusien. Jag kommer själv från en släkt där ingen har mer än sex års skolgång, men fick ändå mitt intresse för historia från en pappa som jobbade med att laga telefoner. Ska inte vi humanistiska religionshistoriker fortsätta att bidra till den forskning som låg till grund för de populärvetenskapliga verk om antik religion som jag och många andra läste som ungdomar? Ska inte några medborgare få glädjen av att kunna läsa Bhavad-Gitan på svenska? Kanske är det (för att parafrasera Oscar Wildes ord om konst) inte forskningen som ska bli mer folklig, utan folket som ska bli mer forskningskompetent? Om det är att sitta i ett elfenbenstorn att syssla med keltisk mytologi, ortodox ikonografi eller judisk mystik kan jag meddela att det är trångt i tornet och att många som trängs där faktiskt är helt vanliga skattebetalare.

Stefan Arvidsson
Professor i religionshistoria vid Linnéuniversitet


I CHAOS. Skandinavisk tidsskrift for religionshistoriske studier, nr. 60 publiceras i år en längre artikel av mig på temat humanistisk religionsforskning.

20 kommentarer:

  1. Det var i mitt tycke verkligen intressanta tankar. Tack för att du delade med dig av dem, Stefan Arvidsson!

    Som med alla intressanta texter jag läser, sätter det min hjärna i "rörelse", en process som resulterar i allehanda funderingar och undringar. Som till exempel dessa:

    1) Du skriver bland annat så här: För mig är det väsentligt – och här måste jag bli ännu mer naiv, högtravande eller idealistisk – att inte svika det löfte som det innebär att vara humanist: löftet om att producera kunskap som inte bara smörjer den nuvarande ordningens tentakler — må vi ha tillgång till smörjmedel av högre kvalité än ledarskribenter, äventyrare och internettyckare – utan som kan bidra till att skapa en bättre kultur. Ja, alltså till och med till att bidra till att skapa en viss slags kultur, nämligen en humanistisk kultur vilket är detsamma som en kultur där människor känner sig hemma på jorden under deras korta vandring här.

    Min fråga: Föreligger det inte risk att forskningens objektivitetskrav naggas i kanten, ifall man har/torgför ett sådant synsätt? Alltså: När du talar om att, som forskare, inte svika era egna avgivna löften, är det en så bra utgångspunkt för just forskning - typ vilka ämnen man ska studera närmare - egentligen?

    2) Inledningsvis i din spännande essä kommer du dessutom in på frågeställningen vad som är relevant kunskap att förmedla till de kunskapstörstande massorna. Ja, den frågeställningen är relevant och viktig i sig själv, vill jag mena. Jag vill exemplifiera med följande:

    Under januari månad i år dök det här på RVK upp ett inlägg med rubriken:
    De femton - eller hur många muslimer fanns det i Sverige 1930?

    Se: http://religionsvetenskapligakommentarer.blogspot.se/2014/01/de-femton-eller-hur-manga-muslimer.html .

    Forts följer i nästa kommentar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Här har vi ett utmärkt exempel på klargörande, felkorrigerande, ja närmast briljant forskning, som får en att associera till självaste Sherlock Holmes vad gäller problemlösningsförmågan.

      Men så i kommentarsfältet - i skrivande stund finns det fyra kommentarer däri - försöker jag (= Helmer von Helvete) att lyfta/"expandera" de frågeställningar som inlägget i fråga genererar genom att efterlysa information om hur saker och ting ser ut i dagsläget. Konkreta frågor ställs av mig. Inte minst visar jag nyfikenhet och intresse för frågan om huruvida det bland muslimer är betydligt vanligare med fundamentalistiskt religiöst tänkande än det är bland exempelvis de kristna. I samband därmed refererar jag dels till religionssociologen Åke Sander, och dels till en rapport som tagits fram av WZB, Wissenschaftszentrum Berlin für Sozialforschung, och som bygger på en studie av 9 000 muslimska invandrare i sex europeiska länder, däribland Sverige.

      Är inte det en både relevant och intressant frågeställning, som har direkt bäring på vad de två islamologerna Susanne Olssons och Leif Stenbergs funderingar kring vilka krav man som "skattebetalare" bör ha rätt att ställa på er "statstjänstemän" på olika akademiska positioner i er egenskap av (de religiösa) faktakunskapernas banerförare nr 1? Eller med Olssons och Stenbergs egna ord: Har inte "skattebetalarna rätt att kräva att [ni] religionshistoriker i egenskap av statstjänstemän förser dem med kunskap om aktuella frågor"?

      Att döma av att INGEN har ansett sig ha tid, lust, ork eller intresse att diskutera och helst besvara mina ställda frågor, är det då konstigt, om jag (= Helmer von Helvete) börjar undra över hur ni akademiker prioriterar era arbetsuppgifter? Det är verkligen lätt att få en känsla av att det i akademiska religionshistoriska kretsar måste anses vara betydligt viktigare att reda ut en frågeställning om läget/tillståndet år 1930 än att reda ut likartade frågeställningar som rör förhållanden i nutid. Så jag undrar nu, efter att ha läst Stefan Arvidssons välskrivna essä här ovan:

      Kan ni akademiker möjligen förstå, att jag som "skattebetalare" och därmed delfinansiär av era akademiska yrkespositioner emellanåt börjar att undra över vart mina skattepengar till den akademiska världen egentligen går? Har månne Olsson och Stenberg rätt i att det förefaller finnas en hel del "elfenbenstorn" i den akademiska forskarvärlden? Varför ge något tillbaka till "skattebetalarna" i form av sådant som de efterfrågar? Nej, hellre forska om och i sådant som akademikern själv finner intressantare.

      Eller?

      Forts i nästa kommentar.

      Radera
    2. 3) Jag skulle vilja tipsa om en artikel i tidskriften SANS nr 1/2014 med rubriken: "Vem får tala om religion?" Den homogena kåren av svenska religionsforskare avfärdar vanemässigt religionskritiker som okunniga, skriver Pernilla Ouis i den artikeln. Hon menar också att de akademiska experter, vilka får utrymme i massmedier att uttala sig om religion, har en benägenhet att spegla den rådande tidsandan. En åsikt som hon i sin tur har inhämtat från den franske filosofen och idéhistorikern Michel Foucault.

      Min egen (= Helmer von Helvetes) kommentar blir nu: Så tycker jag också att det ser ut. Därifrån är steget onekligen inte långt till tankar av typen: Undvik gärna att ta upp saker och omständigheter som visserligen hör till det religiösa fältet/forskningsområdet men som det inte är politiskt korrekt att föra på tal. Tänk på forskningsanslagen. Gör inga kontroversiella uttalanden i massmedier. Eller?

      Och jag vill här exemplifiera med mina funderingar om graden av och storleken på religiös fundamentalism bland muslimer. Ett farligt område att uttrycka åsikter om. Eller?

      Snarare är det som Pernilla Ouis skriver i sin SANS-artikel: "Det som makten vill höra om religion, är det som sägs."

      En formulering/mening som får mig (= Helmer von Helvete) att undra: Är inte det en allvarlig anklagelse som Pernilla Ouis riktar mot er religionsforskare? Eller?

      Här följer så ännu ett citat från Pernilla Ouis' artikel: "Underförstått: om ni [lekmän] inte förstår er på religion (så som vi [akademiker] gör!), bör ni kanske överväga att låta bli att kritisera densamma."

      Vilket får mig (= Helmer von Helvete) att ånyo undra: Är det verkligen så illa som Pernilla Ouis säger att det är? Eller?

      Avslutningsvis ett tredje citat ur Pernilla Ouis' artikel: De forskare som får makt och utrymme när det gäller religion har gjort det till sin uppgift att dekonstruera religion, alltså själva föremålet (förlåt!) för sitt forskningsintresse. Religion upplöses i variabler som klass, etnicitet och kön. Allt har betydelse men inte religion [i sig], för hävdar man det reifieras religion och blir en aktör som alltså utför handlingar.

      En rallarsving som heter duga och som får mig (= Helmer von Helvete) att fälla denna kommentar därtill: Ja, precis! Just det intrycket erhöll jag också, när jag under januari månad i år här på RVK diskuterade ämnet Våldtäkter, muslimer och islam med islamologiprofessorn Jonas Otterbeck. (Jonas hade dock vänligheten att besvara en hel del av mina funderingar, vilket gläder mig.)

      Jag hoppas innerligt att jag har fel i alla mina här ovan redovisade funderingar/misstankar. Ett sätt att påvisa det (= att jag har fel) vore förstås, ifall någon av alla er akademiker som läser det som publiceras här på RVK gåve sig tid att kommentera åtminstone någon av alla de frågeställningar jag har aktualiserat i dagens kommentar - eller i tidigare kommentarer. Men intresset från det akademiska hållet är inte varmt. Det verkar inte ens vara ljumt.

      Snarast är det iskallt. Varför?

      Radera
  2. Hej HvH!
    Tack för dina kommentarer och frågor!
    Förhållandet mellan vetande och utomvetenskapliga motiv, intressen, ideal och preferenser är förstås en stor fråga. Självklart ska vi inte värdera eller för in värderingar i våra kritiska granskningar om fakta, våra analyser eller förklaringar, men vad det gäller frågor om vad vi i vår historiska situation tycker är värt att ta reda på, kommer nog alltid att han inslag av utomvetenskapliga böjelser (även om vi förstås också kikar efter till exempel vilken forskning som för tillfället är försummade och just därför kanske ska få mer resurser). Jag har själv gått från en mer positivistisk hållning till att, som jag ser det, acceptera att den humanistiska forskningen sker inom ramen för ett övergripande kulturprojekt.

    Vad gäller frågan om huruvida muslimer är mer eller mindre fundamentalistiska än andra religiösa grupper tycker jag det är en legitim och rimligt formulerad fråga. I det politiska dagsläget är den emellertid opportun och uttryck för en viss okritisk hållning till det dominerade politiska samtalet i dagens Sverige (som forskare anstränger vi oss för att inte direkt reproducera det dominerande politiska samtalets frågor, utan väcka glömda synsätt). Om vi utifrån olika kriterier på ”fundamentalism” kommer fram till att muslimer är mer fundamentalistiska än andra personer, väntar förstås den viktiga historiska och sociologiska forskningen om varför så är fallet. Om jag skulel göra en sådan studie skulle jag verkligen vilja tänka igenom kriterierna på ”fundamentalism” ordentligt så att vi inte utgår från det vi ska bevisa, eller hur jag ska säga. Jag är själv i dagsläget övertygad om att inte finns några dogmer, föreställningar, handlingsmönster eller likande inom islam som skulle göra den mer predisponerad till fundamentalism än till exempel hinduism eller judendom. Dessutom är jag marxist så jag aktar mig för att tilltro ”överbyggnaden” alltför stor autonomi.

    Att prioriterar är inom vårt arbete, som säkert många andras, en svår sak och vi lägger förstås hellre tid på att diskutera med 30 studenter en enstaka personer på nätet. Vi må vara överbetalda, men stressande arbetsuppgifter saknas inte.

    Tack för länken till SANS. Privat uppskattar jag föreningen Humanister, men kan tycka att deras tro att religion handlar om försanthållande – vilka kan kritiseras med förnuftiga argument – är åtminstone partiellt felaktigt. Jag ska kolla på Ouis, men "Det som makten vill höra om religion, är det som sägs." klingar för mig inte så träffande. Makten skiter väl i vad som sägs om religion? (Men ge faan i att kritisera privat ägande, tillväxt, konkurrensens fördelar etcetera.) Om makten inte betyder samhällets verkliga makthavare, utan politiker så finns det nog en gemensam uppfattning bland dem att religion ska vara en privatsak och inte vara våldsam. Religionsforskare har länge (varför inte se min Varför religionsvetenskap?), nej alltid, diskuterat och analyserat religionernas konservativa, auktoritära, antihumanistiska och ”barbariska” sidor, så jag tycker inte Ouis verkar ha rätt där. Men får väl läsa henne först!

    Till sist: forskarnas ansvar för att skapa samhälls- eller kulturrelevant kunskap kan aldrig bestå i att okritiskt suga upp det politiska samtalets frågor så som de formuleras av politiker eller ledarskribenter och direkt försöka besvara dem. Vi måste, som det fint heter, ”medreflektera helheten”: Varför uppkommer dessa frågor nu? Är de korrekt formulerade? Leder den information som kommer fram till verklig kunskap? Och så vidare.

    Over and out,
    Stefan

    SvaraRadera
  3. Tack för innehålls- och synpunktsrikt svar, Stefan Arvidsson!

    Jag nöjer mig med att kommentera dessa två meningar däri: "...vi lägger förstås hellre tid på att diskutera med 30 studenter [än] enstaka personer på nätet. Vi må vara överbetalda, men stressande arbetsuppgifter saknas inte."

    Inte är väl ni forskare direkt överbetalda? Inte i jämförelse med politiker i alla fall. Kanske inte heller i jämförelse med präster överlag. Misstänker i alla fall jag (utan att vara insatt i saken). Men nog därom.

    Jag vill hellre fokusera innehållet i den första av de två citerade meningarna. Och då säger jag så här: Jag inbillade mig, i all min byfånighet, att RVK var/är ett forum inte bara för inbördes beundran forskarkolleger emellan utan också en mötesplats för alla med intresse för religioner och religioners roll och inverkan på samhället - och samhällsmedborgarna.

    Om då jag har kunnat hitta hit, så borde väl även dina "30 studenter" kunna uppmuntras att titta in här från och till samt därtill rekommenderas att taga del i debatten?

    Sanningen att säga är det ju mest jag, som alltså INTE har någon direkt koppling till ämnet, som kommer med kommentarer till innehållet här. Ibland känns det faktiskt som att det inte är meningen att man ska kommentera det som skrivs i bloggartiklarna. Kommentarsfältet är för övrigt inte heller konstruerat för längre kommentarer (vilka vid publicering i så fall måste delas upp i flera på varandra följande kommentarer, något som kan uppfattas/upplevas som onödigt krångligt, även om det förvisso är ett fullt hanterbart besvär).

    Finns det månne en oskriven - eller skriven - regel här på RVK, att det är enbart personer med akademiska examina som får ventilera sina åsikter här?

    En sak jag verkligen undrar över är huruvida de studenter som läser religionsvetenskap i vid bemärkelse möjligen avrådes, av olika skäl, från att komma hit och diskutera/debattera? Även om det finns diskussioner inlagda i själva undervisningen, är det väl inget som hindrar, att studenter kan fortsätta diskussionen/debatten också här på RVK?

    Uppriktigt sagt så funderar jag ibland på något av följande två sätt: 1) Antingen är studenter inom religionsvetenskapliga ämnen tämligen ointresserade av de ämnen de studerar. 2) Eller också är de intresserade men kanske rädda att stöta sig med någon av sina lärare eller dylikt.

    Jag hoppas innerligt att jag har fel angående båda dessa alternativ. Men frågan bör ställas, anser jag: Varför är det så tyst i kommentarsfälten här? Vad som skrivs om här i de olika inläggen måste väl "i Herrans namn" anses vara debattvänligt? Inte kan väl jag vara den ende som tycker på det viset?

    Eller annorlunda formulerat: Bryter jag måhända mot någon regel, skriven eller oskriven, som går ut på att detta är de lärdas forum, och att här ska egentligen inga byfånar som jag få "leka". Fast av missriktad hänsynsfullhet nänns ingen av er lärde säga detta rakt ut till mig?

    Är det verkligen meningen, att jag ska känna mig som en elefant i porslinsbutiken? Oönskad, kanske rent av hatad, av dem som äger butiken?

    SvaraRadera
  4. Kära von Helvete
    Mig veterligen har (ännu) ingen kommentar plockats bort från RVK. Alla är fria att bidra. Begränsningarna i utrymme tror jag inte vi kan göra så mycket åt. Kanske är det bra med vissa gränser, eftersom alltför långa inlägg kan vara tunga att läsa. Jag kan inte svara på varför våra studenter inte kommenterar mer. Vi önskar inget hellre. Eftersom det går att vara anonym så tror jag inte att det handlar om att man är rädd om sina betyg. Låt oss för Odens skull inte tro att det beror på bristande intresse och engagemang. Då ligger vi risigt till.

    SvaraRadera
  5. Jag, i kommentaren ovan, är Jonas Svensson

    SvaraRadera
  6. Hej, Jonas! Tack för din kommentar!

    Oavsett vad förklaringen/förklaringarna kan vara, tycker jag den rådande situationen är allvarlig. Och att ni (tag nu inte åt dig personligen av min kritik) alltså ligger "risigt" till - för att använda dina ord.

    Alltså: VILL ni lärde, ni lärare, verkligen få era studenter att skriva här, borde det rimligen gå att ordna. Ett sätt är att uppmuntra dem till att medverka här. Kanske rent av tänka ut olika former av morötter åt dem för att öka deras motivation att träna sig i offentlig debatt utanför den egna kretsen så att säga. En egenskap/erfarenhet som av lätt insedda skäl kan vara nyttig att tillägna sig.

    Detta kan i så fall ske på olika vis (utan att jag nu går in på hur). Man skulle till och med kunna integrera medverkan här på RVK i undervisningen, typ att vidga debatten - från föreläsningarna/seminarierna/kollokvierna - med den egna undervisningsgruppen om, säg, 30 studenter till att inkludera motsvarande undervisningsgrupper vid andra läroanstalter runt om i landet.

    Att religiösa frågeställningar drar till sig en stor skara intresserade vet jag av egen erfarenhet är en korrekt iakttagelse. Ett bra exempel härpå är sajten Gamereactor, där framför allt tonåringar med intresse av tv-spel/datorspel häckar. På den sajtens forum finns en "renodlad" diskussionsreligionstråd, som i nuläget är uppe i en bra bit över 1 000 sidor!

    Så OM ni verkligen önskar öka kommenterandet här på RVK, bör ni lärde fråga er vad ni saknar men som era "konkurrenter" har (och som får ungdomar att hellre ventilera sina religiösa tankar där än här hos er).

    Om jag nu får tala för mig själv och hur jag uppfattar aktiviteten på RVK, vill jag säga så här: Er sajt känns inte så lite mossig och högtravande. Ni lärde vänder er företrädesvis till varandra.

    Det är kanske så ni vill ha det? Ni uppmuntrar helt enkelt inte till kommentarer, vare sig genom de publicerade bloggarnas ofta smala ämnesval och innehåll eller genom det akademiska perspektiv ni bloggskribenter merendels väljer att anlägga. Era von oben-perspektiv, inte sällan med fokus på "knappologiska" studier/angreppssätt av ämnet, uppfattas av mig (som lekman) påfallande ofta som att ert underförstådda budskap lyder: "Så här är det, så här ligger det till, ty det är vad jag har kommit fram till i min forskning. Och må Fan ta den som känner för att ifrågasätta mig och mina åsikter."

    SvaraRadera
    Svar
    1. Forts från förra kommentaren:



      Att då som student komma hit och, under sitt rätta namn, ifrågasätta vad ni lärde säger/skriver, kan lätt komma att uppfattas som lite av ett kamikazeprojekt. Visst kan man kommentera anonymt här, men den som är anonym på RVK erhåller liksom inga fjädrar att placera i den egna hatten. Ingen skriver i sitt cv, att hen minsann har skrivit anonyma kommentarer på den fina religionsvetenskapliga RVK-sajten.

      Kort sagt: VILL ni få till stånd en livligare och mer frekventerad debattsajt, börja då med att rannsaka er själva, ni som skriver inläggen här. Fråga er: Skriver vi mest för varandra, för att glänsa lite? Eller skriver vi här för att stimulera till religionsdebatt även på student- och vanlig fotfolksnivå?

      Till vanligt fotfolk räknar jag då in mig själv, dvs jag syftar på sådana individer som har ett genuint intresse av religion och religioners plats i och inflytande på samhället utan att fördenskull ha studerat religionsvetenskap på akademisk nivå. Och tro mig: sådana personer finns det gott om.

      Även vi "blinda hönor" på fotfolksnivå kan väl tänkas komma dragandes med små "guldkorn" i form av intressanta infallsvinklar. åtminstone ibland? Men kanske bäst av allt: Vi är sannolikt långt fler än alla de som studerar religionsvetenskap på akademisk nivå runt om i landet. Och vi är ofta debattglada. Men åtminstone jag känner, att på RVK förmedlas en känsla av det slag jag nyss gav uttryck för här ovan i textstycke 7. Dvs man känner sig som en katt bland hermelinerna.

      Är det verkligen så ni vill att RVK-sajten ska uppfattas? Då ligger misstanken nära, att RVK i första hand är ett forum för inbördes beundran forskarkolleger emellan.

      Radera
  7. Jag är en av de "blinda hönorna" och jag ser inte den här sidan som en renodlad debattsajt. Är det verkligen syftet med sidan?
    "Skriver vi mest för varandra, för att glänsa lite? Eller skriver vi här för att stimulera till religionsdebatt även på student- och vanlig fotfolksnivå?" Finns bara de två alternativen?
    För min del är jag glad om debattkänslan är lite nedtonad. Det är så lätt att innehållet då skrivs i syfte att vara lite mer provocerande. Jag läser den här sidan för att stimuleras till tankar, få kunskap och för att ta del av forskning. Det går att hitta på andra ställen också, men jag har valt att följa den här sidan på grund av den sköna tonen i både inlägg och kommentarer (som inte för den skull verkar behöva vara tillrättalagda eller för inbördes beundran, jag tycker mig ha sett både ifrågasättande och tillrättavisande). Jag har inte heller den känslan av att inläggen skrivs på en alltför hög akademisk nivå, åtminstone inte de flesta. Även jag hänger med i de flesta.

    Med mina ovana ögon tycks det i alla fall vara väldigt lätt att både lufta åsikter, kommentera fakta och ställa frågor. Om man vill.

    SvaraRadera
  8. @Kicki: Jo men visst. Det skulle vara intressant att få höra vilka målsättningarna med sajten är bland dem som bestämmer över den. Drar alla åt samma håll? Jag är inte så säker på det.

    Jonas Svensson skrev i går så här i detta kommentarsfält: "Jag kan inte svara på varför våra studenter inte kommenterar mer. Vi önskar inget hellre."

    Jag tolkar det beskedet som att åtminstone Jonas gärna såge fler kommentarer här på RVK.

    Så dyker då jag upp här som gubben ur lådan och börjar att ställa en massa frågor och aktualisera en rad frågeställningar. Inläggens författare - det rör sig om två professorer (Gud välsigne dem!) - kommenterar en del av mina frågeställningar, inte alla (vilket jag givetvis inte heller begär att de ska göra). Men så antyder de båda eller indikerar på annat vis, att nu får det vara nog med debatt för deras del, i alla fall med mig. Vilket jag också kan förstå; jag tror nämligen inte att professorer sitter i ett elfenbenstorn och rullar tummarna eller facebookar för att få tiden att gå.

    Vad jag funderar över är i stället följande: Varför känner sig inte någon tredje part/person anmodad att lägga sig i debatten? Är det för att mina debattfrågeställningar är så tråkiga - lite som Mr. Beans nyårsfirande, om nu någon kan associera till den sketchen? Eller saknas det intresse? Kanske är det inte tänkt att det ska debatteras här på RVK (något som dock delvis motsägs av Jonas Svenssons kommentar)? Jfr vad du själv skriver, Kicki; jag citerar: För min del är jag glad om debattkänslan är lite nedtonad.

    Ja. tänk om det är så? Fast då verkar Jonas Svensson ha fått saker och ting lite om bakfoten. Precis som jag, alltså.

    Vad jag vill ha sagt är att det väl inte finns något som säger, att det måste vara just - och enbart - inläggets skribent som nödvändigtvis är tvungen att besvara/kommentera eventuella frågor? Jag tycker, fortfarande, trots det som du, Kicki, har att anföra i din kommentar, att det borde finnas BÅDE lärare OCH studenter, som åtminstone har reflekterat över de frågeställningar jag aktualiserar. Och har de reflekterat över dem, varför vill de då inte dela med sig av vad de har kommit fram till? Samma sak kan sägas om fotfolkets "blinda hönor". Även de lyser med sin frånvaro.

    Forts i nästa kommentar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stellan Arvidssons inlägg gör ju på sätt och vis avstamp i den här frågeställningen; jag citerar: De två islamologerna Susanne Olsson och Leif Stenberg inledde med en exposé om akademikerns förhållande till samhällsdebatten, men sedan övergick framställningen till en plädering för att ”skattebetalarna” har rätt att kräva att vi religionshistoriker i egenskap av ”statstjänstemän” förser dem med kunskap om aktuella frågor.

      Ackurat så, tänkte jag, när jag läste den passagen (och sedan läste vidare om elfenbenstornsanklagelsen). Här på RVK prioriteras helt klart envägskommunikation, inte dialog. Jag håller med dig, Kicki, om att det som regel är stimulerande att ta del av de lärdes tankar och forskningsresultat. Men det känns, för att dra till med ännu en metafor, som om jag satt och lyssnade på ett radioföredrag. Inte kan jag avbryta "föreläsaren". Inte kan jag ställa frågor till hen efter föredragets slut. Eller jo, frågor kan jag ju ställa. Men (nästan) ingen känner sig manad att försöka fylla ut kunskapstomrummet hos mig, frågeställaren.

      För mig framstår RVK som en fortsättning på gamla dagars katedrala undervisning. De lärde gör inget, synes det mig, för att försöka dra nytta av internetmediets möjligheter till bilateralt informationsutbyte. Jag behöver väl inte nödvändigtvis vara paranoid för att få för mig, att de frågor jag ställer (efter föredragets slut) förmodligen måste vara av det byfåneaktiga slaget, så att det är därför som de inte förtjänar att tas på allvar, än mindre bevärdigas med svar av något slag.

      Och som sagt: Varför måste det vara just, och enbart, den som skrivit inlägget som ska ta hand om "frågestunden" efteråt. Kan inte ni andre lärde (inklusive era studenter) - eller andra "blinda hönor" som likt mig häckar här inne på RVK - försöka täppa till det demonstrerade och ådagalagda informationsunderskottet?

      Sedan träffar du, Kicki, mitt i prick, när du skriver så här; jag citerar: För min del är jag glad om debattkänslan är lite nedtonad. Det är så lätt att innehållet då skrivs i syfte att vara lite mer provocerande.

      Naturligtvis polariserar och provocerar jag lite extra i detta kommentarsfälts olika kommentarer. Med det vällovliga (?) syftet att försöka få dem som bestämmer över sajten att fundera över vad som egentligen är huvudsyftena med denna religionsvetenskapliga sajt. Jag tvivlar på att alla de lärde - och sajtansvariga - resonerar som Jonas Svensson gör. Ty i så fall borde man rimligen redan ha gjort något åt situationen. Om man verkligen vill få studenterna att skriva här i kommentarsfälten, då är det i allra högsta grad GENANT, att ni sajtansvariga inte har lyckats locka ens en enda (?) av dem att bli aktiv här. För mig som gillar metaforer är ju det att likna vid att man sänder ut en enkät och sedan finner att svarsfrekvensen ligger på 0 procent. Dvs då har man misslyckats kapitalt.

      Nähä, nu har jag provocerat tillräckligt för i dag. TREVLIG HELG!!

      Radera
  9. Så har en ny dag randats.

    Jag upptäcker nu, tyvärr lite försenat, att nya kommentarer faktiskt har influtit på ett tidigare inlägg, vilket kan nås via denna länk: http://religionsvetenskapligakommentarer.blogspot.se/2014/01/de-femton-eller-hur-manga-muslimer.html .

    Jag ber att få tacka för dem!

    Kommenteraren, sannolikt professor Jonas Otterbeck, beskriver och motiverar däri bland annat sitt eget dröjsmål till att kommentera så här: Som nämnt ovan har jag missat kommentarerna då vi inte har någon funktion som gör att vi får ett meddelande om att någon lämnat en kommentar.

    Jaha, då ser vi ju ännu ett exempel på hur styvmoderligt vi som kommenterar blir behandlade här på RVK.

    Nu dags för en metafor: På våra folkbibliotek finns böcker, vilka anses vara för värdefulla (för vårt kulturarv) för att utrangeras och kastas men som alltför sällan lånas ut. Dessa "hyllvärmare" brukar förpassas till ett magasin nere i källaren, till vilket enbart bibliotekarier har tillträde. Där, i magasinet, fortsätter böckerna förstås att samla damm och att gå en tämligen fortsatt oläst framtid till mötes.

    Likadant är det med kommentarer här på RVK. Att skriva en kommentar till en bloggartikel, som inte är rykande färsk, kan liknas vid att skriva direkt för det där magasinet nere i ett biblioteks källare. Sannolikheten att en sådan kommentar ska bli läst över huvud taget är LÅG. Minst sagt.

    Sett mot denna bakgrund är det inte ägnat att förvåna varför så få vill eller känner för att kommentera här. Man kan ju lika gärna skriva ned sina åsikter på ett pappersark och sedan stoppa in det i byrålådan - eller ned det i papperskorgen - direkt, väl vetande att på RVK är chanserna extremt små, att någon utomstående ska läsa ditt alster eller ens erhålla vetskap om din texts existens över huvud taget.

    Hur har det kunnat bli så här? Är detta avsiktligt? Raffinerat uttänkt i syfte att de som bloggar ska slippa kommentarer och därmed också slippa tvingas lägga ned värdefull tid, en ständig bristvara, på att besvara kommentarer? Fan tro't, som doktor Relling brukade säga.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det slår mig också nu, att RVK faktiskt är den första blogg jag har stött på som fullständigt SAKNAR information om de senast gjorda kommentarerna. Under rubriken BLOGGARKIV kan vi, fast även det är krångligt och kräver en hel del extra tangenttryck jämfört med hur det brukar vara på andra bloggar, se hur det bloggas månad för månad. Läsar- och användarvänligt? Nix. Det vore att ljuga och därmed minska chanserna att i sinom tid komma till himlen.

      Alltså: Det ligger nära till hands att få för sig, att här på RVK ska det bara bloggas, kommentarer är inget önskvärt. I alla fall inget som det uppmuntras till att läsarna/följarna ska producera.

      Hur har det då blivit så här? Kan förklaringen ligga i den "programförklaring" som går att läsa, om man nedanför Etikett-avdelningen ute i högermarginalen klickar på "Visa hela min profil"?

      Där står det: På Religionsvetenskapliga kommentarer (RVK) erbjuds religionsvetenskapliga perspektiv på aktuella händelser som på olika sätt rör religion. Vi som skriver på RVK är alla forskare verksamma vid olika svenska universitet och högskolor. Bloggen har ingen huvudadministratör, utan varje skribent ansvarar själv för sina inlägg. RVK kommentarer är en religiöst och politiskt obunden blogg.

      För mig känns det som att vi här har ett bra exempel på det gamla talesättet "Ju fler kockar, desto sämre soppa". Ingen har ansvaret. Och handen på hjärtat:Varför skulle den enskilde bloggaren ens bry sig? Hen bli ju inte direkt styvmoderligt behandlad här på RVK.

      Mitt betyg vad gäller denna bloggs teknikaliteter - OBS! inte vad gäller innehållet - kan bara bli IG eller F, allt beroende på vilken av senare års skolbetygsskalor man föredrar att använda.

      När jag nu ändå är inne på att kritisera RVK vill jag dessutom - även om denna kommentar sannolikt inte löper risk att bli "sönderläst", den heller, utan snarare kommer att hamna snudd på oläst i arkivets magasin (se ovan vad gäller min biblioteksmetafor) - få följande fört till protokollet. Jag tycker så här:

      Radera
    2. OM nu ni forskare - jag tänker nu inte enbart på islamologerna - anser, att massmedier tenderar att förenkla religiöst färgade frågeställningar och måla upp dem enbart i färgerna svart och vitt, när ni i stället menar att hela palettens färgskala/färger borde få komma till användning, varför frågar ni er då inte vad detta kan tänkas bero på?

      Kan det vara så enkelt, att ni forskare har en benägenhet att leverera "produkter" av typen "Å ena sidan, men å andra sidan, för att inte tala om å tredje sidan, så...", allt medan massmedier vill ha KLARA besked.

      Påfallande ofta verkar statistiken i dess olika former - eller snarare hur densamma ska tolkas - utgöra en hämsko härvidlag för ert slutsatsdragande. Ett citat för att klargöra hur jag tänker nu (hämtat från den blogg jag inledningsvis länkade till i denna kommentar):

      Problemet med statistiska undersökningar är designen på frågeformuläret och metoden som dessa samlas in med. Riem Spielhaus har bl.a. samlat in europeisk statistik om islam och muslimer och drivit en rättvis och hår kritik mot dess metodologi.

      En av lärdomarna vad gäller enkäter och muslimer är att det finns en tydlig tendens att man på frågor om religioner svarar så som man tycker man ska om man respekterar sin religion. Så man svarar inte nödvändigtvis: JAG tror på Gud, utan snarast Som MUSLIM tror jag givetvis på Gud.

      SLUT CITAT.

      Alltså: Problemet är identifierat. Det rör sig om designfel och metodfel. SISO, dvs Shit In, Shit Out. Ja, då är det inte förvånansvärt att statistik lätt blir just det som Mark Twain hade att säga därom, nämligen: "Det finns tre sorters lögn: lögn, förbannad lögn och statistik."

      Om man nu VET, att det ligger något i synsättet att som man frågar får man svar, och att, i detta fall muslimska, enkätrespondenter inte nödvändigtvis skiljer på utsagorna "JAG tror på Gud" respektive "Som MUSLIM tror jag givetvis på Gud", varför eliminerar man då inte denna potentiella - och potenta - felkälla genom att omformulera frågan, så att den inte, i alla fall inte lika lätt, ska kunna misstolkas av respondenten?

      Eller annorlunda formulerat: Jag har här på RVK ställt en fråga om muslimsk fundamentalism. Två professorer har haft vänligheten att svara/kommentera densamma. BÅDA har - lite förenklat - svarat, att det är det svårt att hysa en säker uppfattning om till följd av definitionsproblem med mera.

      Radera
    3. Men är då detta verkligen ett oöverstigligt problem? Eller är det snarare på det viset, att kunskapsnivån vad gäller statistik är tämligen usel bland forskare inom de religionsvetenskapliga forskningsdomänerna? Än en gång svarar jag som doktor Relling i Ibsens Vildanden: Fan tro't.

      Det är sannerligen inte konstigt, att dagens islamologer - jag pekar ut dem just för att mitt exempel här ovan är hämtat från deras "revir" - har svårt att sätta ned foten och tala i klartext. Är det fler än jag som erhåller vibbar till den parapsykologiska forskningen? Även i den forskningsdomänen synes som bekant det statistiska kunnandet mer eller mindre regelmässigt vara av usel kvalitet på forskarnivå. Se till exempel: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/pseudovetenskap-sprids-okritiskt_7629298.svd .

      Inte kan det väl kännas kul för er religionsvetenskapliga forskare, ifall er forskning - sedd med en statistikers eller naturvetenskapligt skolad forskares ögon - buntas ihop med parapsykologisk forskning? Notera nu att jag inte hävdar att så är fallet. Men likt fallet med Caesars hustru bör inte ens misstanken ges chansen att börja gro därvidlag.

      Så i stället för att klaga över metodologiska designproblem med mera, tag hjälp av statistikproffsen och se till att öka såväl reliabilitet som validitet i era enkäter, så att man äntligen ska kunna erhålla ett besked om hur det står till med muslimers fundamentalism, mätt i exempelvis väl etablerade termer som prevalens eller incidens. Kan forskare inom medicin klara detta, bör väl även ni religionsforskare gå i land med det? Eller är det månne er humanioravetenskapliga värdegrund och bakgrund som lägger hinder i vägen?

      Apropå ingenting. Jag vill tipsa om att i veckans Vetenskapsradion Historia i Sveriges Radio P1, för övrigt program nr 600 från starten, togs denna fråga upp: Vad ska vi egentligen ha historiker och historisk forskning till? Se: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/323089?programid=407 .

      Så här presenteras programmet på hemsidan: I svallvågorna efter debatten om humanioraämnenas kris börjar historikerna själva diskutera vilken roll de borde ha i samhället, och vilket ansvar de har i samhällsdebatten.
      – Vi historiker har länge ansett att det är något gott att hålla sig på avstånd från samhällsdebatten, men jag tycker att det är helt fel, och att historiker har en viktig roll att fylla för att sätta vår tids stora frågor i ett längre perspektiv, menar Klas-Göran Karlsson, historieprofessor vid Lunds universitet.

      Med i debatten är också lundahistorikerna Cecilia Riving och Eva Österberg.

      Jag säger så här: Kan varmt rekommenderas för lyssning. Som komplement till den debatt som försiggår här på RVK i samma ämne.

      Radera
  10. Jag kastar mig in i hetluften och placerar ännu ett vedträd i debattbrasan, väl medveten om att antalet läsare av mina kommentarer torde vara försvinnande litet.

    Jag läste just vad Vetenskapsradions i Sveriges Radio P1 chef Ulrika Björkstén har att säga om statistik - eller snarare felaktig användning av statistik i forskarvärlden. Se: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=415&artikel=5797405 .

    Ulrika beskriver hur man genom att dela in den statistiska populationen i undergrupper/subgrupper - en metod som går under namnet datafiske - betydligt lättare kan hitta det samband man som forskare är ute efter.

    Ett exempel är en av veckans stora vetenskapsnyheter, den om hur farmödrars matintag - eller snarare brist på mat, dvs perioder av otillräckligt födointag, dvs svält - kan kopplas till en förhöjd risk för hjärtproblem hos barnbarn med kvinnligt kön, ifall deras farmödrar under sin barndom alltså har varit med om en eller flera (längre) perioder av svält.

    Här kan man sålunda som kreativ forskare skapa en massa olika subgrupper. Exempelvis kan man studera relationen mellan farfäder och manliga barnbarn, farfäder och kvinnliga barnbarn, morfäder och manliga barnbarn, morfäder och kvinnliga barnbarn, farmödrar och manliga barnbarn, farmödrar och kvinnliga barnbarn, mormödrar och manliga barnbarn, mormödrar och kvinnliga barnbarn. Ja, ni fattar säkert, så jag slutar där med exempelgivningen.

    Fortfarande inget samband som forskaren är ute efter? Nåväl, då tar vi och blandar vi in även mellangenerationen för att utöka antalet subgrupper. Till slut dyker nog det önskade sambandet upp.

    Jfr hur man ofta jobbar inom den parapsykologiska forskningen. Där är indelning av subgrupper mer regel än undantag. Om inte annat kan man ju dela in själva testserien i temporala subgrupper. Npg sjutton kan man i en täningskastserie-studie hitta vissa partier/sekvenser där den rullade tärningen visat upp en sexa kanske 10 gånger i rad. *ja, då lyfter vi förstås fram just den sekvensen*

    I just detta forskningsresultsutfall som Ulrika Björkstén tar upp i sin krönika visade sig sambandet föreligga i subgruppen farmödrar vars söner senare i livet erhåller döttrar. Då ligger alltså de kvinnliga barnbarnen illa till vad gäller ökad risk förhjärtkärlsjukdomar. För detaljer se: http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/du-mar-som-din-farmor-at/ .

    Förvisso är epigenetik ett spännande och fascinerande forskningsområde, men man ska, menar Ulrika Björkstén, vara försiktig när man måste dela in den statistiska populationen i en rad undergrupper för att finna det önskade sambandet. Den sortens studier behöver kunna upprepas, med samma resultat, av andra forskare, vilka i sina studier utgår från helt andra populationer.

    Vad har då detta med religionsvetenskaplig forskning att göra? Inte mycket alls. I princip ingenting, kan man tycka.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Forts från förra kommentaren:

      Men vart vill jag då komma med allt detta? Jo, Precis som man i sin iver att finna ett önskat samband vrider och vänder på en studies resultat kan man välja att forska på ett sätt, som innebär att man slipper utsätta sig för risken att vissa oönskade (?) eller politiskt inkorrekta samband/korrelationer ska komma upp till ytan och synliggöras.

      BRÅ förefaller mig, inte utan framgång, tillämpa den principen i sin kartläggning av vilka grupper i samhället som är mer brottsbenägna än andra. Religionsvetenskaplig forskning tycks, åtminstone i mina ögon, föredra att ägna sig åt samma sorts PK-mässiga forskning. Visst är det betydligt "ofarligare" att fördjupa sig i frågeställningen hur många "muhammedaner" det fanns i Sverige år 1930. Än det är att fördjupa sig i frågeställningar som: Hur många av dagens muslimer i Sverige kan anses vara fundamentalistiska eller bokstavstroende i sin tro? Hur många av dem föredrar sharialagar framför Sveriges egna - på sekulär grund - framtagna lagar? Etcetera.

      Den som inte delar min uppfattning kan väl åtminstone medge, att det finns avsevärt större politisk och ideologisk sprängkraft i den sortens undersökningar som jag just har föreslagit.

      Samtidigt förstår jag, att ett mindre önskat - läs: i PK-sammanhang såsom felaktigt betraktat - samband skulle i det närmaste kunna ödelägga den fortsatta forskarkarriären. Inte har PK-media någon lust att vända sig till en sådan forskare för att erhålla en kommentar till en aktuell händelse.

      Att PK-kollektivet förvisso har stor makt framgår, inte minst, av hur överslätande medierna har behandlat Försäkringskassans generaldirektör Dan Eliassons famösa tweet, enligt vilken han "kräks" över att se SD-ledaren Jimmie Åkesson deltaga i tv-programmet SVT Debatt.

      Lek med tanken att samma tweet hade skrivits om en medverkande som varit muslim eller jude. Hade det månne varit lika tyst i PK-Sverige då? *kanske borde Jimmie Åkesson överväga att konvertera till islam; då skulle han bli immun mot framtida "jag vill kräkas på dig"-tweetar*

      Så är man rädd om forskningsanslag, sitt eget forskarrykte eller dylikt, då gäller det att välja sina fiender och forskningsprojekt med stor omsorg. Så att man inte stöter sig med det mäktiga PK-etablissemanget.

      Nähä, nu måste jag lugna ned mig lite genom att äta en negerboll. *nej, förlåt, jag menar att sätta in den halalslaktade kycklingen i ugnen; annars får jag väl hela PK-drevet på mig*

      PS Jag är INTE Sverigedemokrat, om nu någon kanske fick för sig det efter att, mot förmodan, ha läst denna nya kommentar. DS

      Radera
  11. Hej HvH,
    Jag har skummat dina långa kommentarer. Där finns mycket värt att diskutera och vrida och vända på. Kanske är det jag som är gammaldags men för mig fungerar inte digitala kommentarer för längre samtal. Jag skulle råda dig att söka dig till något fora där du (också) kan sitta ner och diskutera runt ett fysiskt bord. Jag tror du då skulle kunna få mycket bättre respons - och kritik - på dina idéer och "vedträn".

    Hälsningar,
    Stefan

    SvaraRadera
  12. Hej på dig själv, Stefan!

    Ditt råd är välmenat men i praktiken svårgenomförbart för mig, som bor i en mindre stad, där högskoleverksamhet saknas.

    Forum på webben att diskutera religionsfrågor på får då bli (nöd)lösningen. Men där ser mitt dilemma ut så här: På forum/sajter som är up to date och användarvänliga lyser de lärde med sin frånvaro. Där flockas i stället människor som anser sig veta hur saker och ting förhåller sig, och då blir det ju av lätt insedda skäl ingen debatt värd namnet. Det blir oftast mer givande att diskutera med en dörr eller vägg. Då slipper man i alla fall att bli påhoppad och avsiktligt (?) feltolkad.

    Här på RVK finns de lärde. Men dels har de inte tid att diskutera (vilket jag har full förståelse för; det är därför som jag aktualiserar frågeställningen hur man ska kunna locka studenter och andra intresserade hit, eftersom de rimligen bör ha mer tid att avsätta till debatter/diskussioner än strängt upptagna professorer). Och dels är denna RVK-sajt sällsynt gammalmodig/uråldrig sett från användarsynpunkt; den är i princip uppbyggd som enkelriktade (i dubbel bemärkelse) katedrala föreläsningar, vilka får mig att associera till den svenska långfilmen Hets.

    Nu har jag i alla fall påpekat vad som, i mitt tycke, bör göras, ifall ni ska ha en chans att få debattglada studenter och andra intresserade att hitta hit. Själv överväger jag starkt att lägga av som debattör här. De enda som här på RVK kan se om/när jag har publicerat ett nytt debattinlägg är ju de få andra som också har publicerat kommentarer i samma kommentarsfält. Klart som korvspad att debattens vågor här inne, sett mot den bakgrunden, inte skvalpar mer än vad som är fallet i en ankdamm. Mina kommentarer, tankar och idéer kan närmast liknas vid en fjärt i universum. Vem bryr sig?

    SvaraRadera