Aase Berg framställer i tisdagens DN, med hänvisning till Sigmund Freud, religion som ”i bästa
fall en neuros, i värsta fall en psykos”. Mycket tyder på att hon har fel. Med
all respekt för Freud, men forskningsfronten har flyttats fram lite
sedan hans tid. Inom fältet kognitionsvetenskaplig religionsforskning menar man
idag att religiösa fenomen av olika slag förklaras bäst som naturliga,
evolutionärt betingade biprodukter av hur mänskligt intuitivt vardagstänkande
och känsloliv fungerar.
Vi människor söker tvångsmässigt efter mönster och orsaker
till det vi upplever runt omkring oss. I detta sökande har vi ofta en
benägenhet (note bene: inte ett
behov) att tillskriva olika osynliga storheter – gudar, döda förfäder, ödet,
turen, kapitalet, islam, den judiska världskonspirationen – agens i sig orsakad
av vad kognitionsvetaren Peter Gärdenfors kallar en ”inre värld” av önskningar,
viljor och strategier. Aase Berg uppvisar själv denna benägenhet när hon skriver
hur ”Detet måste överlistas” som om denna del av den freudianska mytologiska
treenigheten – tillsammans med Jaget och Överjaget – hade en egen vilja och plan. Ärkeateisten Richard Dawkins gör det
när han beskriver gener som ”själviska”. Jag gör det när jag nu lyssnar till
hur Malte med liv och lust städar mitt arbetsrum.
Jonas Svensson
Docent i islamologi vid Linnéuniversitetet och författare till
den nyutkomna boken Människans Muhammed (2015), om kognitionsvetenskaplig
religionsforskning och dess relevans för islamologi.
"Forskningsfronten flyttar sig framåt" - se där en verklig fetisch! Fundera på, bäste docent Svensson, varför "detet", "det undermedvetna" och "freudianska felsägningar" har blivit delar av vardagsspråket och varför det aldrig kommer att hända med "evolutionär betingade biprodukter" elleller "genetisk benägenhe".
SvaraRaderaTja, jag vet inte om evolution och genetik direkt är ovanliga ord i vardagsspråket, eller om genomslag i vardagsspråket för den delen är ett bra mått på vetenskaplighet. Ord som "blått blod" eller "aura" är ju vanliga i vardagsspråket, men deras vetenskapliga tyngd ökar ju inte för det.. Jag har sagt det till dig förr och säger det igen: Freuds popularisering av det omedvetna är utan tvekan en av de stora insatserna i idéhistorien (han var dock inte först med begreppet). Att vi människor inte är så rationella som vi tror är en viktig insikt. Men liksom det hänt en del inom evolutionsbiologin efter Darwin har det hänt en del inom religionspsykologin efter Freud. Vetenskap handlar i mycket om att vara beredd att släppa det gamla när något nytt och bättre dyker upp. Nostalgi är inte en vetenskaplig dygd, anser jag /Jonas
SvaraRaderaDet hör numera till akademist arrogans att behandla psykoanalys nedlåtande.Det är synd . Dom ca 90 åren som kunskap om psykoanalysen hörde till allmänbildning producerade biblioteks vis litteratur som fördjupade människornas självförståelse på ett sätt som nuvarande kognitiv och behavioristisk paradigm kommer aldrig att göra. Man måste fördjupa sig lite mer än att läsa psykoanalysens kritiker för att förstå att precis som vilken filosofisk, teologisk eller tom naturvetenskaplig skolbildning är som ett språk som har inre sammanhängande logik och som sådan fungerar som intellektuell verktyg i sökande efter förståelse mm för människans upptagenhet med religion.
SvaraRaderaEftersom Freud och första generations psykoanalytiker var svurna ateister, reagerade efterkommande generationer starkt . Numera psykoanalytisk litteratur, som handlar om religion,är omfattande. Det intressanta är att att man har kunnat använda Freuds egna verktyg mot hans eget tänkande i temat religion. Dom flesta tongivande psykoanalytiska tänkare har stor nyfikenhet för fenomen religion. Det synd att mycket få teologer och religionsvetare har fördjupat sig på modern psykoanalytisk religionsforskning. By the way: Iden om religion son neuros eller psykos är inte så dum när man tänker på vad som händer med människor som drapas av tron i dess djupaste bemärkelse./ Markku Hirn leg psykoterapeut
Jag ser nu inte psykodynamiska teorier och kognitionsforskning som oförenliga. Tvärtom. Däremot är jag skeptisk till behaviorismen. Om vi kan bryta ner t.ex. det något otympliga Detet i mindre beståndsdelar (biases, emotionella responser etc) är mycket vunnet i förståelsen av människan, tror jag. Darwins teori om arvets betydelse stärktes av giftermålet med genetiken. Den modifierades något, men föll inte samman. En liknande utveckling för psykodynamisk teori är väl bara att bejaka, eller?/Jonas
SvaraRaderaDu har rätt. När det gäller den kliniska tillämpningen av dom båda teorier blir resultatet ungefär det samma. Forskningen visar att terapeutens personlighet väger tyngre än den teorin han tillämpar.
SvaraRaderaNär det kommer till förståelsen av det mänskliga psyket, är psykoanalysens förklaringsmodell numera väldigt nyanserad.
Den grundläggande tanken är att psyket har ett struktur och dom gamla begreppen som Jaget,Överjaget och Detet betraktas som makrostrukturer. Dessutom tillkommer relaterandet både inåt mot psykiska representationer skapad av känslolivet, fantasier och erfarenhet och utåt mot den hårda världen mot dom objekt som finns.
Psykoanalysen har börjat att ta på allvar även den neuropsykologiska och kognitiva forskningen. Förhoppningsvis någon gång i framtiden kommer det att finnas En Teori om Allting så att man slipper bråka om reviren./Markku H
Låt oss hoppas på, och arbeta mot det/Jonas
SvaraRadera