Gadget

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

onsdag 10 februari 2016

Formell religionstillhörighet och upplevd gemenskap

I vad som framstår nästan som en samordnad aktion går två tongivande svenska teologer till attack mot det största kristna samfundet i Sverige. Ann Heberlein och Annika Borg skriver i DN respektive Barometern om att denna organisation borde ta sitt ansvar för det som nu EU-parlamentet definierar som ett folkmord på kristna i Syrien och Irak.

Personligen har jag ingen synpunkt i sakfrågan. Systematiska övergrepp riktade mot kristna på grund av deras religionstillhörighet i till exempel Mellanöstern och Indien är för mig något som fler överlag borde reagera på. Vad just Svenska kyrkan som organisation gör eller inte gör i sammanhanget är för mig, som icke-medlem, mindre viktigt. Men Borgs och Heberleins riktade kritik är religionsvetenskapligt intressant. Varför ska just kristna, och i detta fall en kristen organisation, engagera sig mer? Frågan leder vidare till ett mer generellt intressant fenomen: religionens roll i skapandet av vad antropologen Benedict Anderson betecknat som ”föreställda gemenskaper”.   

Anderson försöker med sitt begrepp fånga det lite märkliga fenomen att vi människor kan känna gemenskap med andra människor vilka vi aldrig träffat ansikte mot ansikte. Heberleins och Borgs uppmaning till en kristen organisations särskilda ansvar för andra kristna är ju inte den första i sitt slag. Muslimska frivilliga sökte sig till kriget i Balkan på 1990-talet av samma skäl. De som attackerades var ”muslimer”. Förmodligen var flera av dessa frivilliga fullständigt omedvetna om att det fanns muslimer på Balkan före kriget bröt ut. Men när informationen spreds så uppstod känslan av solidaritet, och viljan att offra sig för sina ”bröder” och ”systrar” i tron. 

Terminologin är för övrigt intressant. Den representerar en språklig exploatering av en grundläggande benägenhet genom skapandet av det som till exempel antropologen Scott Atran har betecknat som ”fictive kin”. Den grundläggande benägenheten är att offra oss för och samarbeta med våra nära släktingar. Det är fullkomligt rationellt ur ett evolutionärt perspektiv. Andra arter gör det också (för hänvisning till just ett kristet "syskonskap" i den pågående debatten, se till exempel detta reportage från den kristna tidningen Världen idag). Det lite unika med människor är att vi också samarbetar med dem som vi inte är släkt med. 

Vi söker hela tiden efter gemenskaper att ingå i, och värderar människor i vår omgivning som mer eller mindre lämpliga samarbetspartners utifrån signaler på att de är ”lika” oss. En del forskare har kallat detta för en koalitionsinstinkt.  Det kan handla om utseende men också språk och andra former av kulturella artefakter. Intressant är att det verkar som om olika signaler är olika starka. 

Fenotypiska drag, som till exempel hudfärg, kan spela roll, men experiment tyder på att dessa inte hör till de mest kraftfulla. Starkare är till exempel anammade yttre tecken, såsom kläder eller synliga märken. Än starkare är språk, även då, och i synnerhet, dialekt. Den relativa styrkan i signaler för vem som är en potentiell koalitionspartner kan kanske – och detta är en hypotes – förklaras av att de i olika hög utsträckning fungerar som tecken på vad kognitionsvetaren Peter Gärdenfors benämner som en ”inre värld” av föreställningar, värderingar, åsikter, mål etc som i sig inte är möjlig att observera. Att folk väljer att klä sig på ett speciellt sätt är tecken på vissa värderingar; att de låter likadant är ett tecken på att de vuxit upp i liknande sammanhang och därmed kan förmodas ha liknande inre världar. 

Om hypotesen stämmer skulle den kunna förklara varför det framstår som så självklart för Borg och Heberlein att Svenska kyrkan ska ställa upp för utsatta kristna i Mellanöstern. Formell religionstillhörighet är en stark signal, en etikett, som framkallar föreställningar om just en delad inre värld. Därför blir känslan av gemenskap och tillbörlig solidaritet särskilt stark gentemot (upplevda) trosfränder. Det är förmodligen fel att anta att den gemensamma religionstillhörigheten i detta specifika fall innebär så mycket faktiska överlappningar i exempelvis värderingar och normer. Svenska kyrkans officiella teologi, i frågor som rör till exempel jämställdhet mellan män och kvinnor, barns rättigheter, religionsdialog och sexualitet, representerar ju inte direkt mainstream i den kristna kyrkofamiljen. Men det spelar förmodligen mindre roll i sammanhanget. För att känslorna av gemenskap riktade mot människor som upplevs ”som vi” inuti, i sitt inre, ska uppkomma räcker det förmodligen med någon sorts vaga idéer om föreställningar om Jesus som Guds son och världens frälsare. Det är fullt tillräckligt för att avgöra vilka av ens nästa som är ”mer näst” än andra. 

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet

Litteraturtips
Atran, Scott (2010). Talking to the enemy: violent extremism, sacred values, and what it means to be human. London: Allen Lane.
Bloom, Paul. (2013). Just babies: the origins of good and evil. London: The Bodley Head.
Greene, Joshua David (2013). Moral tribes: emotion, reason, and the gap between us and them. New York: Penguin Press.

Uppdatering:

Idag (11/2) diskuteras på Sveriges Radios hemsida, och vidare i Människor och tro en ny undersökning publicerad i Nature om hur tron på moralistiska straffande gudar leder till ökad benägenhet att samarbeta och interagera socialt med andra som man upplever har motsvarande tro. Hypotesen har funnits ett tag, och undersökningen är bara en av flera på samma tema under senare år. Slutsatsen av undersökningen är att den "stödjer hypotesen att tro på moralistiska, straffande gudar, med kunskap, ökar opartiskt (impartial) beteende gentemot trosfränder, och därmed kan bidra till prosocialitet". Jag är personligen lite tveksam till hur pass viktig just den straffande karaktären hos den övermänskliga aktören är, det vill säga att det är rädsla för straff som är det drivande i prosocialitet i relation till trosfränder. Kanske räcker det, som jag argumenterat för ovan, med en vagare upplevelse om delade värderingar utifrån information om delad religionstillhörighet (vilket dock kan tänkas förstärkas om guden ifråga föreställs vara moraliskt intresserad och engagerad).