FÅR MAN SNUSA NÄR MAN FASTAR, FRÅGAR ÅT EN VÄN.

I onsdags, torsdags eller i vissa länder igår fredagen 18 maj 2018, inleddes den 29 eller 30 dagar långa fastemånaden Ramadan.

För muslimer som icke-muslimer har fastemånaden kommit bli en del av det vardagliga samtalet i Sverige. På Facebook postar man grafik föreställande en lykta eller en halvmåne, i bästa Hallmark-estetik, tillsammans med en tillönskan om en 'välsignad Ramadan’.

En del hälsningar ramas in som “till de som fastar…” eller “till mina muslimska vänner…” kanske för att markera att även om man inte själv deltar i en specifik tradition, vill man ändå bekräfta muslimer som en självklar del av den svenska kulturgeografin.

Det är möjligt att detta är ett utslag av något som i alternativmedias kommentarsfält förklaras som “godhetsknarkande” av en välbesutten medelklass. En annan läsning av handlingen ger att man i och med handlingen upprätthåller de mänskliga rättigheterna, i vilka ingår att bli sedd och erkänd som människa i all den komplexitet det innebär.

Fastan innebär prövning. Inte så mycket i själva avhållsamheten från mat, dryck och sex under dygnets ljusa timmar, vilket de flesta verkar ta med brukligt skandinaviskt jämnmod. Prövningarna ligger snarare i att vara fastande i ett samhälle som ifrågasätter allt ifrån ens rätt att delta i samhället på lika villkor till ens sociala eller intellektuella kompetens. Något som yngre muslimer på sociala medier hanterar med en slags skyttegravshumor.

I flera grupper finns diskussionstrådar där man berättar olika anekdoter om vanliga frågor man får av icke-muslimer om Ramadan. Återkommande frågor som muslimer frågas är om de “inte får äta något alls, inte ens vatten?” ofta uttryckt i chock. Det är heller inte ovanligt att man kan berätta om en arbetskamrat som välmenande smyger till sin muslimska kollega en bit mat på lunchrasten med orden: “Det är okej. Jag lovar att inte säga till någon.” Sedan skrattar man tillsammans i gruppen över förvåningen hos den välmenande icke-muslimen vid svaret. “Tack men… det är okej. Det är ingen som tvingar mig att fasta. Jag väljer det!”

Det finns så klart en del muslimer som reagerar med indignation över det infantiliserande antagandet bakom en sådan uppfattning, att ingen muslim kan förhålla sig till sin religiösa tradition, men nästan samtliga i de Facebook-grupper jag deltar i, tar också det med en stor portion humor och skandinaviskt jämnmod.

De vanligaste diskussionerna man dock har inför fastemånaden rör framförallt tre områden:

1.   När börjar Ramadan?

2.   Under vilka klockslag skall man fasta?

3.   Vilka specifika regler gäller för fastan?

Observerat under en längre tid kan man säga att dessa tre frågor är lika cykliskt återkommande som de i 30-avsnitt producerade Egyptiska Ramadan-såporna.

Om något föregår fastemånaden är det inom-muslimska diskussioner om när den börjar och hur man kan veta det. Denna diskussion finns hos både shia- och sunnimuslimer, men kan vara något mer animerad och splittrad hos sunniter, vilket har att göra med en annan tradition hos sunniter om vadsom utgör religiös auktoritet, medans det hos shiiter i allmänhet är en fråga om vem som är det.

Frågor som ställs om vilka regler som gäller vid en korrekt fasta är också cykliskt återkommande. Kan man använda en asthma-inhalator...Bryts fastan av att sänka hela huvudet i vatten...Är resan Uppsala-Stockholm tillräckligt lång för att man ska undantas påbudet att fasta...osv.

Dessa frågor, framförallt att de återkommer varje år, kan förklaras av två saker.

Dels så visar det på en låg grad av konsensus i sakfrågor från muslimska teologer. Även om man är överens om fastemånadens centrala position, går åsikterna isär över vad som gäller i detaljerna. För vardagsmuslimen, särskilt i ett land där muslimerna har familjebakgrunder från en mängd olika kulturer och geografier, finns det således få givna svar. På samma vis som jultraditioner (inklusive datum) skiljer sig från land till land, skiljer sig också Ramadantraditioner från land till land.

I muslimsk teologisk parlör kallas detta “khilaf”, meningsskiljaktighet och är historiskt sett inget större problem. Det har varit rådande i princip sedan den dagen Muhammad profeten dog. Man har mer eller mindre accepterat att någon grad av osäkerhet kring vad som exakt gäller de religiösa reglerna, är normalt. Med några enstaka undantag i den medeltida historien, är det inte förrän i modern tid som detta förhållningssätt börjat ifrågasättas, framförallt av olika muslimska fromhetsrörelser vilka aktivt strävar mot en uniform islamtolkning.

För det andra visar de återkommande frågorna om vilka regler som gäller, att muslimer inte är isolerade från den omgivande kulturen i vilken de lever, utan i allra högsta grad deltar i den. Exempelvis som i frågan som ställdes i ett forum om någon visste om det var tillåtet att snusa under dagtid utan att det bröt fastan.

Att svenska muslimer snusar är egentligen självklart. Lika självklart som att inte samtliga muslimer (av en mängd olika skäl) fastar. En del muslimer är synnerligen religiösa och fromma under Ramadan, en del är det bara under Ramadan. Vissa kanske fastar endast under de tre sista dagarna och en del kanske fastar i smyg för att inte sticka ut som den enda muslimen på jobbet. I alla fall en muslim jag känner till äter och dricker fritt under Ramadan men hävdar att hen “fastar i sinnet”. Oavsett hur man förhåller sig till fastan, så deltar man på något vis i traditionen. 

Religion kan vara en uppsättning dogmer, men oftare är det i praktiken det individuella förhållandet och navigerandet mellan dogmer, kultur och förmåga. Religion är inte nödvändigtvis en fråga om tro, utan också något man gör. Som att önska en välsignad ramadan, med eller utan snus.

Frédéric Brusi är doktorand i religionshistoria vid Stockholms Universitet.