Från oroad troende till konstnär

Göteborgs-Posten rapporterar att kvinna som restaurerade en freskmålning av Jesus i en kyrka i Borja i nordöstra Spanien nu har gått från att vara en oroade troende till att bli en konstnär som säljer sin konst på E-bay. När Cecilia Gimenez på eget bevåg restaurerade en vägmålning blev hon känd över en dag. Hennes initiativ att bättra på och renovera en bild av Jesus slutade i att kyrkan fick ta emot en stor mängd turister som ville se den "förbättrade" målningen. Gimenez som först var förfärad över sitt arbete gick snabbt över till att själv vilja tjäna pengar på den ökade strömmen av turister. Nu har tydligen Gimenez tagit uppmärksamheten till en ytterligare nivå och GP rapporterar att hon har sålt sin första målning på E-bay för 1 080 Euro (cirka 9 000 svenska kronor). Pengarna skall tydligen skänkas till den katolska hjälporganisationen Caritas enligt GP.  Kanske detta kan ses som ett exempel på att frågor som rör ekonomi ofta också kan knytas till religion.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Migrationsverket och "genuin" tro

Den kristna tidningen Världen idag uppmärksammar att Migrationsverkets medarbetare skall få lära sig om kristendom. Motivet tycks vara att de skall lära sig att skilja mellan "falsk" och "genuin" tro för att kunna avgöra i asylärenden där personer säger att de har konverterat till kristendom enligt tidningens rapportering. Genom ett ökat samarbete med Sveriges kristna råd skall Migrationsverket få en fördjupad teologisk kompetens och tolkarna som arbetar med asylfrågor skall bland annat förses med en ordlista för kristen terminologi. Vad som avses med "genuin" tro diskuteras dock inte och frågan tycks vara helt oproblematisk enligt tidningen Världen idag. Från att tidigare först och främst ha bedömt de sökandes bibelkunskap skall verket nu istället bedöma "upplevelsen vid konverteringen" samt "hur personens religiösa praktik skulle uppfattas vid en utvisning till det forna hemlandet" enligt nya direktiv till Migrationsverket. Frågan om konvertering i samband med asylärenden ökar och behovet av kunskap är påtaglig - speciellt med tanke på att många kristna utsätts för förföljelser i flera delar av världen.

Samtidigt visar Världen idags rapportering att man inte är nöjd med Migrationsverkets kunskap om konverteringsprocesser. På tidningens nätupplaga rapporteras just nu att Migrationsverket har beslutat att utvisa en person till Iran eftersom hans konvertering inte bedöms vara genuin. Enligt Migrationsverket lät personen i fråga döpa sig först när han fick ett utvisningsbesked. En slutsats som tidningen Världen idag ställer sig tvekande inför.

Trots att det är mycket svårt att bedöma vem som är "genuin" i sin konvertering är det lätt att misstänka att frågan om religion kan få en politisk betydelse i samband med en överhängande risk att bli utvisad. Genom att åberopa religion eller sexualitet kan det bli svårare för Migrationsverket att genomföra en utvisning. Samtidigt som behovet av kunskap är avgörande är det problematiskt om Migrationsverket också skall basera sina beslut på en teologiskt definierad skillnad mellan så kallad "genuin" och "falsk" tro. Hur denna problematik skall lösas är inte enkel. Att få en saklig kunskap om religionens plats, funktion och betydelse för migranter och i andra länder än Sverige och en dialog med berörda kyrkor (och andra samfund) är givetvis av stor betydelse för att fatta välgrundade beslut i dessa frågor, men att en svensk myndighet skall avgöra vad som är en "genuin" tro är givetvis djupt problematiskt.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Fascism och religion

Kopplingar mellan kristen teologi och nazism, liksom mellan ockultism och nazism är relativt väl studerade och omskrivna. I början av nästa år kommer historikern och journalisten Henrik Arnstad med boken ”Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia”. Ett av bokens kapitel heter Fascism som politisk religion och behandlar just dessa frågor.

Här kan man läsa ett utdrag.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet 

Appropå appropriering

Jag har tidigare skrivit om intern och extern kritik mot föreningen Humanisterna och främst vad som upplevs som ordförande Sturmarks aggressiva argumentation och rigida religionskritik. I samma inlägg skrev jag också kort om en konkurrens om begreppet ”humanism”. Sturmark har flera gånger reagerat på att Humanisterna kallas ateister, när de själva vill kallas sekulära humanister. De flesta svenskar förknippar humanism med någonting positivt och kan därför uppleva det som att Sturmark och hans förening försöker lägga beslag på och utifrån egna ståndpunkter definiera begreppet.

Nu höjs åter igen kritiska röster från de egna leden, då en grupp humanister (och en f.d.) efterfrågar en mer positiv humanism på Dagens Seglora och Newsmill. Liksom i tidigare kritiska inlägg, menar man att Humanisterna kommit att förknippas med en oförsonlig kritik mot religion. De vill istället se ”en positiv humanism som söker likhet och förening, snarare än olikhet och konflikt” och menar att humanism ”står för medmänsklighet, demokrati, förnuft, öppenhet och värnandet av de mänskliga rättigheterna.”

Det håller säkert Sturmark med om. Men för hans humanism tycks udden mot religion viktig. På föreningens hemsida läser vi att: ”Humanisterna värnar om det sekulära samhället och åtskillnaden mellan religion och politik. Vi strävar efter att de mänskliga rättigheterna skall vara överordnade religiösa dogmer, normer och värderingar.”

Men Föreningen Humanisterna och de positiva humanisterna är som sagt inte ensamma om att definiera sig som humanister. En ytterligare intressent till begreppet är Svenska Humanistiska Förbundet. De beskriver sig lite svävande som en ”bred och öppen rörelse för alla som på olika sätt är intresserade av humanistisk bildning.” De vill också göra klart att deras verksamhet ”[inte skall] förväxlas med de ’sekulära humanisterna’ som främst företräds av ’Förbundet Humanisterna’.” samt att de är neutrala i religiösa frågor och har religiösa såväl som icke-religiösa medlemmar.

Och som om inte det vore nog har vi också Förbundet Kristen Humanism som vill ”verka för ekumenik och en öppen kristendomssyn samt främja goda förbindelser mellan den kristna kyrkan och kultur- och samhällslivet” och eftersträvar ”öppna kontakter mellan olika tros-, livs- och samhällsåskådningar och med vetenskapligt, politiskt och socialt arbete.” 

På senare tid får man nog säga att Sturmark varit bäst på att torgföra sin uppfattning av begreppet, medan företrädare för Humanistiska Förbundet och Kristen Humanism hållit sig i bakgrunden. Men kanske kommer de Positiva Humanisterna kliva in på arenan 2013 för att ta upp kampen om hur man bäst definierar och företräder humanistiska värden.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Breaking news: Shaykh ´Abd al-Salam Yasin död

Igår morse (torsdags) avled Shaykh Abd al-Salam Yasin 87 år gammal i sitt hem i Salé, tvillingstad till Marockos huvudstad Rabat. Här följer ett hastigt nedskrivet porträtt av honom. Yasin var ledare för Marockos största islamistiska rörelse al-´Adl wa-l-ihsan, en rörelse som brukar beskrivas som ”tolererad men inte tillåten” eftersom den varken sökt eller fått myndigheternas tillstånd att verka. Rörelsen är en för Marocko unik blandning av politisk islam, sufism och sharifianism, det senare en beteckning på den betydelse karismatiska individer med anspråk på att vara ättlingar i rakt nedstigande led till profeten Muhammed har haft i Marockos historia. Skaykh Yasins anspråk på att vara en sådan sharif var inte unikt för Marocko men kopplad till hans vägran att erkänna det monarkiska systemet var politisk dynamit eftersom det kunde tolkas som ett anspråk att ha minst lika stor rätt till den religiösa och politiska makten. Kungens titel amir al-mu´minin (De troendes befälhavare,) som har funnits inskriven i Marockos alla konstitutioner sedan självständigheten 1956, gör kungen till landet främsta religiösa auktoritet och ger honom i princip status som kalif inom Marockos gränser.

Yasin gjorde anspråk på att vara en idrisid, dvs. en ättling till profeten Muhammed genom sultanen Idris I, som gjorde anspråk på att vara sonsonson till Hasan, son till den fjärde kalifen Ali och profeten Muhammeds dotter Fatima (Ali räknas ju inom shia som den första imamen och Hasan som den andre). Idris regerade 788-791 och grundade den idrisiska dynastin som härskade i Marocko till 974 och räknas som den dynasti som grundade Marocko. Shaykh Yasin gjorde därmed anspråk på att härstamma från en ännu äldre och mer förnärm släkt än kungen, vars dynasti grundades i södra Marocko 1589 och har härskat över landet sedan 1666. 

Yasin hänvisade till sin härstamning när han först gjorde sig känd 1974 genom ett öppet brev till dåvarande kung Hassan II. Detta brev, med titeln Islam aw tufan (Islam eller syndaflod) var ett varningsbrev (nasiha) i vilken härskaren uppmanades att vända om till den rätta vägen. Kung Hassan svarade med att kasta Yasin i fängelse i tre och ett halvt år och två av dessa tillbringade han på sinnessjukhus. Han grundade en första rörelse 1981 men 1987 grundades al-´Adl wa-l-ihsan. Rörelsen är starkt hierarkiskt ordnad i celler och varje medlem utbildas i Yasins sufiinspirerade ideologi. Yasin tog från början avstånd från våld och jihadistisk islamism. Han ersatte termer som thawra (revolution) med qawma (som kan översättas både med uppståndelse och uppror) och jahiliyya med fitna. Jahiliyya grundbetydelse är ”okunskap” och betecknar i islamisk tradition den okunskap om islam som rådde tiden före Muhammed. Hos de islamistiska ideologerna Abu Ala al-Mawdudi och Sayyid Qutb fick termen en vidare mening av ett nutida samhällstillstånd i vilket de samtida muslimska samhällena befinner sig igenom att de styrs av korrupta härskare som avfallit från islam och därmed saknar legitimitet. Fitna betecknar den inbördes konflikt, för att inte säga inbördeskrig, som bröt ut mellan Muhammeds främsta följeslagare efter hans död och som höll på att ända den muslimska historien redan i dess inledningsskede.

Yasin placerades 1989 i husarrest i sitt hem i Salé. Därifrån publicerade han i januari 2000, ett halvår efter att kung Hassan efterträtts av sin son Muhammed VI, ett memorandum till den nye kungen vilken i texten återkommande beskrivs som ”den unge kungen”. Yasin gav här en dyster bild av situationen i Marocko som genomsyrat av korruption, 53 procent analfabetism och 23 procent arbetslöshet. Men, skrev han, om folket är fattigt så gäller detta inte den kungliga familjen och med referenser till utländsk media hävdade han att kungens personliga förmögenhet uppgick till miljarder dollar. Han uppmanade därför i faderlig ton den nya kungen, som i officiell retorik beskrevs som ”de fattigas kung,” att med sin förmögenhet betala statsskulden. Palatset reagerade inte på denna provokation men fyra månader senare hävdes Yasins husarrest.

År 2000 dominerade medlemmar i Yasins rörelse den stora demonstrationen i Casablanca mot en plan för att integrera den marockanska kvinnan i samhället och som lanserats av den nya regering som leddes av partier från den tidigare oppositionen. Planen lades på is men flera av de reformer som föreslogs i den genomfördes i den nya familjelag som kungen drev igenom 2004 men denna gång rättfärdigad genom referenser till islamisk tradition. Det var också då som Yasins dotter Nadia Yasin trädde fram som ett viktigt språkrör för sin far.

I protesterna mot denna plan allierade sig Yasin med Marockos dåvarande religionsminister ´Abd al-Kabir al-Midaghri, andra religiöst lärde, en del medlemmar av regeringspartierna och det rivaliserande islamistiska partiet al-´Adala wa-l-tanmia (Frihets- och utvecklingspartitet, vars franska förkortning är PJD). Relationen till det senare partiet har annars varit konfliktfylld. Partiet hade vid denna tid just valts in i parlamentet och börjat sin resa mot ett erkännande som ett moderat och ofarligt parti, vilket förutsatte ett erkännande av kungens legitimitet. Denna resa nådde sin kulmen då partiet efter att ha fått flest röster (23 procent) i parlamentsvalen i november 2011 blev det dominerande partiet i den nya regeringen. För att nå detta mål stödde partiet förslaget till en ny konstitution som röstades igenom i en folkomröstning i juli 2011. Yasins rörelse stödde den 20-februarirörelsen som krävde en parlamentarisk monarki i vilken kungen är statschef men utan exekutiv makt och därför uppmanade till bojkott av folkomröstningen. I slutet på förra året drog emellertid Yasin tillbaka sitt stöd för denna rörelse som i grunden är sekulär.

I skrivande stund, ett och ett halvt dygn efter Yasins död, nämns detta fortfarande inte i Le Matin som brukar räknas som kungens språkrör. Däremot har det islamistiska regeringspartiet PJD:s språkrör al-Tajdid fem artiklar (1, 2, 3, 4, 5) och Lakom meddelar att PJDs generalsekreterare och landets premiärminister Abdelahi Benkirane tillsammans med representanter från palatset kommer att närvara vid begravningen idag. Yasins egen hemsida har naturligtvis många fler.

Yasin levde tillbakadraget i sitt hem där han tog emot anhängare, journalister och forskare. Det återstår att se vad som händer med rörelsen nu när dess karismatiske ledare är borta.

Rickard Lagervall

Islamolog

 Centrum för Mellanösternstudier, Lund universitet

Halmstad högskola

Religion och vetenskaplig prestige

I samband utdelningen av årets Nobelpris publicerade en grupp företrädare för det kristna Claphaminstitutet en debattartikel i SvD där man argumenterade för möjligheten för och vikten av att förena (natur)vetenskap och religiös tro/religion. Sammanfattningsvis klargjorde man att ”Vid gränsen mellan vetenskap och tro borde vi alla – i stor ödmjukhet och respekt för varandras olika kompetenser – kunna mötas för att tillsammans skapa ett bättre helhetsperspektiv på tillvaron och gemensamt kunna förundras över och hylla skapelsen och skaparen”.

Det låter väl tilltalande? Så inte för föreningen Humanisternas ordförande Christer Sturmark som tillsammans med zoologen Patrik Lindenfors gav svar på tal. En förening av ”religion” och ”vetenskap” är inte helt enkel, eftersom de två bygger på olika kunskapssyner. Vetenskapliga påståenden bygger i grunden på prövbarhet, och de som inte håller för prövning mot empirin bör förkastas. Religiösa påståenden bygger å andra sidan inte på prövbarhet, utan på underkastelse under auktoriteter. 

Jag finner inte själva grundfrågan, om önskvärdheten av att förena naturvetenskap och religion, lika religionsvetenskapligt intressant som den argumentation som förs från Claphaminstitutets sida. Denna kan direkt relateras till de särdrag hos religiösa föreställningar som Sturmark och Lindenfors pekar på. 

Claphaminstitutets företrädare menar att naturvetenskap och tro/religion/filosofi rör sig inom två skilda domäner. Den förras uppgift är att kartlägga det observerbara, de senare sysselsätter sig istället med frågan om ”meningen och syftet med livet och världen”. Givet den ovan citerade slutklämmen på artikeln kan sluta sig till att författarna menar dels 1. att frågan i sig är rimlig 2. att svar på den är önskvärt. Ingetdera av påståendena är direkt nya, och heller inte självklara. De svar som erbjudits har genom historien varierat. Majoriteten av dem har involverat postulerandet av en eller flera övermänskliga aktörer. Det är rimligt med det sätt på vilket frågan är formulerad: Om man accepterar att det finns en mening och ett syfte (vilket alltså inte är nödvändigt) ter sig följdfrågan naturlig: vems eller vilkas mening och syfte? Därmed är grunden lagd för det vidare resonemanget, där just auktoritet, eller snarare prestige, spelar en viktig roll.   

Författarna presenterar nämligen en lista över vetenskapspersoner med hög presige som menar sig ha identifierat aktören ifråga, det vill säga som givit uttryck för en religiös tro på Gud och i ett fall Jesus. Det uttryckliga syftet är att visa hur enskilda kunnat kombinera vetenskap och religiös tro. Valet av exempel med särskilt hög prestige (och inte vilka dussindocenter som helst) tyder dock på något mer, ett retoriskt utnyttjande av en benägenhet till kompetenstillskrivning som en följd av mänskligt socialt lärande. Som människor scannar vi hela tiden omedvetet vår omgivning efter lämpliga modeller att kopiera, som en genväg till värdefull information. Till vår hjälp har vi en uppsättning tumregler, ganska grova, men tillräckligt funktionella för att ha gynnats av evolutionen. En sådan tumregel, som identifierats i forskning kring socialt lärande, är att personer som (på mer eller mindre goda grunder) identifieras som kompetenta inom ett specifikt område, tenderar att tillskrivas kompetens inom andra, inte nödvändigtvis besläktade, områden. I ett sammanhang där uppsättning praktiska färdigheter viktiga för överlevnad i vardagen är begränsad, torde en sådan slutsats vara rimlig, vilket kan förklara varför benägenheten uppstått en gång i tiden. Reklambranschen är väl medveten om dess existens, och vet att utnyttja den genom att använda kändisar för att sälja diverse produkter som inte har någon som helst koppling till det som kändisen ifråga är känd för.  

Samtidigt som människor är benägna till kompetenstillskrivning, visar annan forskning också att vi också har en beredskap ompröva våra intuitiva slutsatser om de visar sig inte stämma. Det är här som det icke-prövbara elementet i religiösa föreställningar blir betydelsefullt. Den koppling som görs i artikeln från observerad/erkänd kompetens inom naturvetenskapens område till förmodad kompetens i frågor som rör övermänskliga aktörer existens, vilja och intentioner kan etableras eftersom värdet av den senare inte kan bedömas. Det finns heller inget incitament att göra det, så länge som inte föreställningarna om en övermänsklig aktör får konsekvenser i form av kostsamma beteenden.   

Med andra ord: artikelförfattarnas eventuella förhoppningar om att en potentiell läsare, efter att ha tagit del av deras text, ska låta sig förundras över ”skapelsen” och kanske till och med acceptera föreställningen om att en ”skapare” är ansvarig för densamma kan möjligen infrias. Att läsaren sedan ska ta steget att också lägga tid och resurser på att hylla densamma kräver förmodligen mer. 

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet

“Mayan apocalypse: panic spreads as December 21 nears” rapporterar Worldwide Religious News

Vi kan läsa i ”Mayan apocalypse: Panic spreads as December 21 nears” som har publicerats på siten WorldWide Religious News att oron inför Jordens totala undergång sprider sig over världen, från Kina till Franskrike, från Väst till Öst. De enda som tycks ta den s k undergångsprofetian i Mayakalendern med lugn är mayaindianerna själva: "Mayans themselves reject any notion that the world will end. Pedro Celestino Yac Noj, a Mayan sage, burned seeds and fruits to mark the end of the old calender at a ceremony in Cuba. He said: "The 21st is for giving thanks and gratitude and the 22^nd" “

Hur ligger det då till med datumet 21.12.12? Skall vi handla julklappar eller skall vi cementera upp en bunker under huset och införskaffa helkonserver? Som beskrivs ovan är de apokalyptiska visionerna bland maya inte uttalade, för dem är 21.12 bara ett vanligt vintersolståndsdatum, liksom det är för hela världens befolkning, tydligen undantaget  new age-anhängare, självmordssekter och dystopiker.

För länge sedan, för omkring 1000 år sedan, vara det folk som vi idag buntar ihop som maya Mellanamerikas främsta talmystiker och astronomer. De var duktiga arkitekter och utarbetade ett av historiens få bildskriftspåk, men det finns indicier på att de inte kände till att jorden rör sig runt solen. De var också mycket intresserade av tideräkning och hur tiden kunde mätas, styckas upp, levandegöras. Många antika civilisationer – flera av dem inbördes ganska olika – har haft två kalendrar, en för solen och en för månen. Maya kom att utarbeta en spådomskalender och två parallella tidsräkningar – den korta och den långa. De räknade emellertid aldrig i år utan enbart i dagar.

De mesoamerikanska kalendrarna var kända av spanjorerna redan på 1500-talet. Men det var först 1938 som mexikanen Alfonso Caso levererade – inför Sociedad de Antropología – en fantastisk föreläsning där han visade hur kalendrarna fungerade under klassisk tid (600-900 vt) och hur de kunde korreleras med västerländsk tideräkning. Senare blev man medveten om att andra folk i Mellanamerika också hade sina respektive kalendrar, genealogier och sofistikerade astronomiska iakttagelser. Emellertid var den klassiska mayakulturens kalenderräkningar mest utarbetad och det är den som här skildras.

Solkalendern/Solåret kallades på klassisk maya för Haab eller Uinal Hunekeh, vilket står att läsa i den spanske krönikören De Landas  Relación de las cosas de Yucatán från mitten av 1500-talet. Solkalendern byggde på observationer av solen och räknade 365 och en fjärdedels dag per år. Maya räknade inte med ett skottår och sålunda ”vandrade” kalendern, precis som var fallet i det dynastiska Egyptens tideräkning (det var romarna som – veterligen – var de första att införa ett skottår i kalenderräkningen). Dagarna i det stadsboende mayafolkets solkalender delades upp på 18 månader om 20 dagar plus fem ”extra” dagar. Dessa kallades av maya för uayeb, olyckans dagar. Solkalenderns tid korresponderade med sånings- och skördetider, med naturens skiftningar och med bondesamhällets skriftlösa kultur. Månadsnamnen alluderar ofta på naturliga skiftningar som regnperiod, torrperiod, vinter, vår, sommar och höst och bär namn som Svart konjunktion, Gul sol, Såningstid, Röd storm etc. Varje dag i Haab identifieras med ett nummer följt av månadens namn.

Långt senare kom aztekerna (som vi kallar dem) att kolonisera Centralmexico. Deras språk var nahuatl och aztekerna tog över mayaräkningarna och raffinerade dem samt skapade ett eget, mer fonetiserat, bildskriftspråk. På nahuatl hette samma 365-dagars kalender Xiuhpohualli – räknandet av år/dagar, med andra ord mätandet av tidens gång. Tid och rum hörde ihop. Aztekerna tog över den mayanska tideräkningscykeln, kallade månad för meztli och de olyckliga dagarna – utan tid och ordning – för nemontemi. Alla månader namngavs hos aztekerna med en glyf (ett logogram), ett bruk som infördes av maya och som existerade bland andra folk i Mesoamerika.

Men det är svårt att i exempelvis sten rista in tecken så är det inte alltid klart vilket logogram som beskrivs, något som gör det arkeologiska arbetet vanskligt.

Solkalenderna var en logisk årsräkning. Parallellt med denna kalender hade emellertid maya flera tidsräkningar, en som byggde på månens och Venus’ rörelser över himlavalvet och en som hade 260 dagar på ett år, uppdelade på 13 stycken 20-dagars månader.

Vi återkommer till månen och Venus men koncentrerar oss först på den kompletterande kalendern, den som räknade 260-dagar och på olika mayaspråk hette Tzolk’in. Denna kalenderräkning var den mest utbredda i förkolonial tid och den brukas fortfarande – tillsammans med den västerländska – i delar av Guatemala. Tzolk’in betyder räknandet av dagar/dygn. Aztekerna tog även över denna och benämnde den på nahuatl Tonalpohualli.

Det fanns alltså två kalendrar i bruk hos mesoamerikanska folk – Haab och Tzolk’in. De är dessa ord som än idag dyker upp när man diskuterar mayafolkets tidsräkningar och kalendrar. 260-dagars-kalendern konstruerades förmodligen före kalenderåret på 365 dagar. 260-dagarsräkningen kombinerade en 20-dagars cykel med 13 nummer. Varje succesivt given dag räknades/tecknades från 1 till 13 och sedan så startade man på 1 igen. Varje dag i sig hörde också ihop med en mayansk gud, så att exempelvis dagen Imix var krokodilgudomen och tecknades som en stiliserad krokodil.

260 dagar ritades i manuskript/pergament i 13 teckenspalter med 20 tecken i vardera. Maya kallade den första dagen på det nya ritualåret för 1 ik. Det var enda gången en dag benämndes så. Andra dagen i månaden hette 2 akbal, tredje hette 3 kan, den fjärde 4 chichan etc. När de 13 namnen var till ända fanns 7 dagar kvar på månaden. Då började räkningen om enligt det löpande schemat så att den 14:e dagen kallades för 8 ik istället för 1 ik.

Siffran 13, som nämns i hela Mesoamerika, kan stå för 3 x 4 + 1. En tolkning menar att 3 inkluderar himmel, jord och undervärld, 4 skulle vara tid, gudar, människor och heliga principer, 1 är det femte väderstrecket, nadir/zenit. Vi vet inte om det var så.

Hos aztekerna var principen med 260-dagars-kalendern densamma och i den obrutna sviten uppträdde aldrig ett och samma tecken i kombination med ett och samma tal mer än en gång. Detta sätt kan tyckas komplicerat och över längre perioder blev kronologin förvirrande. Den blev som om man skrev år 74 och senare generationer inte vetat om detta åsyftade Roms attack på Masada (som utspelade sig just år 74) eller Fotbolls-VM i Västtyskland, som gick av stapeln 1974 evt.

Det system som det uråldriga mellanamerikanska folket olmekerna lade grunden till utvecklades med andra ord i senare tider och gjordes mer exakt av mayakulturens astronomer och matematiker med den så kallade Långa Räkningen, ett räkningssystem som påminner om ett linjärt sätt att mäta tid, förmodligen länkat till en mer utarbetad skrift, dvs en civilisatorisk komplexitet.

260-dagars-kalendern kan inte korreleras med astronomiska observationer och följer inte solens eller månens rörelser. Den bygger inte på årstidernas skiftningar.

260-dagars-kalendern löpte parallellt med solkalendern. Efter 52 år möttes de, på exakt samma dagar. Den minsta gemensamma nämnaren mellan 365 och 260 är 18980 dagar, i stort sett 52 år. Dessa 52 år kallar vi idag för det mesoamerikanska ”seklet”. Mayatideräkningen var likt två kugghjul – Solkalenderns 365,5 dagar och den magiska kalenderns 260 dagar. Den sista gången kalendrarna möttes i förkolonial tid var under den aztekiske härskaren Motecuhzoma II:s regeringstid, år 1508 enligt vår tideräkning, elva år innan spanjorerna kom till Mexicos kust.

Varför hade man då i detta område av världen alltsedan urminnes tider räknat med 260 dagar? 260 dagar är ungefär den tid som en genomsnittlig graviditet varar, nio månvarv. Detta har varit känt länge men vi har ingen aning om graviditetstid och kalenderäkning överhuvudtaget länkades tillsammans, det sägs ingenstans i kodexmaterialet.

Uppgifter gör dock gällande att aztekerna firade sin födelsedag var 260:e dag men en arkeoastronomisk teori visar att vid mayastaden Copán i västligaste Honduras passerar solen zenit den 30:e april samt den 11:e, 12:e eller 13:e augusti varje år. Antalet dagar från den 13:e augusti, som markerar ett viktigt skördedatum i gamla tider, till den 30:e april, då man kunde börja lägga frön i marken och så sina grödor igen, är 260.

Om mayakalendern föddes och utarbetades vid Copán så har vi eventuellt svaret till varför det var just 260 dagar i denna kalender.

En övergång från muntlig till skriftlig kultur skapar nya förutsättningar för kalendermätning och tideräkning. Övergången skapar också nya behov av matematik, av siffror och räkningsstruktur. En människa har 10 fingrar och 10 tår. Kanske ser vi här grunden till decimalsystemet. Vi brukar basen 10 då vi räknar. Vi kan även använda det negabinära talsystemet med basen 2, oktala talsystemet med basen 8 och hexadecimala talsystemet med basen 16. Ett system är årskalendern som troligen kalkylerades fram efter månens faser och grundas i en 7-dagarsvecka. Grundtalen 13 och 20 var viktiga för mayafolket, men även andra tal var viktiga. 13 kan vara antalet undervärldar i mayansk mytologi (men i flera berättelser är världarna inte alls så många) eller antalet månader i en normal graviditet.

I Mesoamerika utarbetades över tid skiftande räkningssytemen, men det var klassisk mayakultur i nuvarande Guatemalas lågländer och på Yucatánhalvön som utformade den mest spridda tideräkningen och dagnamngivningen:

kin                                      = 1 dag

uinal                                   = 20 dagar (20 kin)

tun                                     = 360 dagar (18 uinal)

katun                                 = 7200 dagar (eller 20 tun, eller 19.7 år)

baktun         = 144 000 dagar (20 katun, 394.5 år)

De två sista benämningarna (som var bildtecken, som fonetiskt lästes som katun och baktun) användes i den långa räkningen, den som vävde in universums skapelse med dess död, civilisationernas födelse och kollaps. Den längsta tidscykeln var 13 baktun, det vill säga 5125 år. Den långa räkningen liknar vår julianska och gregorianska tidsmätning, men skiljer sig åt i det att mayanerna räknade dagar, medan vi räknar år. På 1500-talet hade man dock gått ifrån detta äldre system som var en av grundstommarna i tidig astronomisk räkning ända från olmekisk tid, ”Långräkningscykeln”. Notera att vad vi möter var civilisationers måttstockar för att förstå tillvaron i stort; motsvarande räknesystem har man inte funnit vare sig i Karibien eller på den nordamerikanska kontinenten.

Vilken dag inledde den långa tidsrymden 13 baktun, de 5125 åren? Frågan är svår att besvara. Man hade ingen ”indiansk rosettasten” att korrelera efter, inga uppgifter att säkerställa deras ”år 1”. På en stenstaty i mayastaden Tikal i nuvarande Guatemala ristades en gång i forntiden 8.12.14.8.15. Detta läses: 8 baktun + 12 katun + 14 tun + 8 uinal + 15 kin. Det ger 1 243 615 dagar, med andra ord lite drygt 3407 år.

Om man antar att stenen restes det datum som inskriptionen säger, och om man vet när mayakalendern började, kan man få reda på hur gammal stenen är. Men det förutsätter att vi tolkar inskriptionen rätt och att de som reste stelen visste vilket datum som skulle ristas in och vilken dag som inledde året 13 baktun.

Om tolkningarna stämmer skulle stenen rests den 12:e augusti i det mytiskt-matematiska året 3113. För maya var detta dag 1 år 1. Om man räknar 3407 år från denna mytiska ”skapelsedag” når vi år 294 evt.

Dessutom existerade inte maya som avgränsat folk vid den tiden. De rekonstruerade muntligen och med bildskrift ett årtal i uråldern, ett årtal som gav stadga åt deras senare liv långt därefter, ungefär som vissa judiska och kristna grupper i dagens värld ”räknar bakåt” för att komma åt den stund då Gud skapade jorden. En tillvaro utans krift och kalenderräkning saknar ett ting i sig, ty ting blir i en skriftspråklig kultur ”referred to in terms of their favorable or unfavorable aspects.”

När spanjorerna anlände på 1520-talet användes de korta räkningarna. Dessa består av 52 års-cykler och finns exakt angivna i spanska källor. Maya övergav långräkningen så tidigt som på 900-talet, och den kunskap vi har om den idag är rent arkeologisk.

Genom att kalkylera bakåt i tiden med hjälp av dessa cykler nådde man den tid (900-talet evt) då den Långa Räkningen fortfarande användes. Så kunde man använda båda räkningarna och kalibrera dem med den gregorianska kalendern. Intressant är att 260-dagars kalendern fortfarande används av mayafolket i de guatemaltekiska högländerna.

                     

Slutligen strukturerads tiden efter andra himlakroppar, varav de mest kända var Månen och Venus.

En månkalender följer månens faser, vilka är 29,5 dagar uppdelade på 12 månader. Man hade också två astronomiska kalendrar som följde Venus och Mars omloppstider runt jorden (inte runt solen). Venus (Tlahuizcalpantecuhtli hos aztekerna och Noh Ek hos maya) och Mars är lätta att observera från jorden. Trots tropikernas varma luft var atmosfären klar och himlakropparna syntes antagligen både på morgon och eftermiddag (något som bland annat Codex Dresdensis visar), innan den stigande solens ljus omöjliggjorde obersvationer.

Venus och Mars tycks snurra runt jorden på 584 respektive 780 dygn. Detta ska inte förväxlas med hur långt året är på Mars, det vill säga omloppstiden runt solen; i detta fall är det nästan 687 dygn. Motsvarande siffra för Venus är 225 dygn. Venus bana löper innanför jordens. Därför syns den från jorden nära solen, i skymningen och gryningen. På norra halvklotet befinner sig Venus endast några månader så högt över horisonten att den är synlig, men observationerna skiftar över 8-årsperioder.

Här överensstämmer mesoamerikanska och moderna observationer. Den är morgonstjärna i 240 dagar. Så försvinner den bakom solen i 90 dagar, är aftonstjärna i 240 dagar, är osynlig i 14 dagar innan den åter ställer sig i riktning solen. Tillsammans blir det 584 dygn. Fem Venusår motsvarar åtta solår. 65 Venusår är lika med 104 solår, två mexikanska sekel. Morgonstjärnan gav också upphov till en kalenderräkning; Venus symboliserade morgonen, det nya livet, den växande majsen.

Vad har nu detta med datumet 21.12.12 att göra. Ja ingenting, mer än att just den dage när slutet på en tids-cykel och början på en annan, ungefär som att 31.12 alltid är slutet på en godtyckligt konstruerad tidscykel hos oss. Men tiden slutar ju inte utan nästa dag är den 1.1 och då är vi inne i ett nytt år och kan pkanera för nästa jul. Allt annat nerw-age-millenaristiskt tal om planetkonjunktioner, en eventuell planet vid namn Niburu, som skall krocka med jorden etc etc är helt enkelt bara nys. Nästa stora så kallade solstorm, en sådan som sker ungefär vart 11:e år, beräknas till maj 2013. Och de som hoppas på att jordaxeln av någon anledning skall ruckas ur sitt läge och skapa hemskheter skall veta att den profetian – som är tokig – i varje fall inte försutspåddes av den klassiska mayakulturen.

Och sålunda blir datumet 21.12.2012 bara ett i raden äv apoklayptiska datum som varje generation tycks skapa för att ingjuta hopp eller misströstan i en befolkning som inte är påläst, eller ens intresserad av att veta hur det egentligen ligger till.

Det enda vi kan profetera om med säkerhet är att mayaindianerna vid Chichen Itzá och Uxmal kommer att göra sig en god hacka på turister som redan nu börjar flockas till mayaområdet för att ta del av Jordens snara undergång.

Daniel Andersson, lektor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet