Gadget

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

fredag 14 december 2012

Religion och vetenskaplig prestige


I samband utdelningen av årets Nobelpris publicerade en grupp företrädare för det kristna Claphaminstitutet en debattartikel i SvD där man argumenterade för möjligheten för och vikten av att förena (natur)vetenskap och religiös tro/religion. Sammanfattningsvis klargjorde man att ”Vid gränsen mellan vetenskap och tro borde vi alla – i stor ödmjukhet och respekt för varandras olika kompetenser – kunna mötas för att tillsammans skapa ett bättre helhetsperspektiv på tillvaron och gemensamt kunna förundras över och hylla skapelsen och skaparen”.

Det låter väl tilltalande? Så inte för föreningen Humanisternas ordförande Christer Sturmark som tillsammans med zoologen Patrik Lindenfors gav svar på tal. En förening av ”religion” och ”vetenskap” är inte helt enkel, eftersom de två bygger på olika kunskapssyner. Vetenskapliga påståenden bygger i grunden på prövbarhet, och de som inte håller för prövning mot empirin bör förkastas. Religiösa påståenden bygger å andra sidan inte på prövbarhet, utan på underkastelse under auktoriteter. 

Jag finner inte själva grundfrågan, om önskvärdheten av att förena naturvetenskap och religion, lika religionsvetenskapligt intressant som den argumentation som förs från Claphaminstitutets sida. Denna kan direkt relateras till de särdrag hos religiösa föreställningar som Sturmark och Lindenfors pekar på. 

Claphaminstitutets företrädare menar att naturvetenskap och tro/religion/filosofi rör sig inom två skilda domäner. Den förras uppgift är att kartlägga det observerbara, de senare sysselsätter sig istället med frågan om ”meningen och syftet med livet och världen”. Givet den ovan citerade slutklämmen på artikeln kan sluta sig till att författarna menar dels 1. att frågan i sig är rimlig 2. att svar på den är önskvärt. Ingetdera av påståendena är direkt nya, och heller inte självklara. De svar som erbjudits har genom historien varierat. Majoriteten av dem har involverat postulerandet av en eller flera övermänskliga aktörer. Det är rimligt med det sätt på vilket frågan är formulerad: Om man accepterar att det finns en mening och ett syfte (vilket alltså inte är nödvändigt) ter sig följdfrågan naturlig: vems eller vilkas mening och syfte? Därmed är grunden lagd för det vidare resonemanget, där just auktoritet, eller snarare prestige, spelar en viktig roll.   

Författarna presenterar nämligen en lista över vetenskapspersoner med hög presige som menar sig ha identifierat aktören ifråga, det vill säga som givit uttryck för en religiös tro på Gud och i ett fall Jesus. Det uttryckliga syftet är att visa hur enskilda kunnat kombinera vetenskap och religiös tro. Valet av exempel med särskilt hög prestige (och inte vilka dussindocenter som helst) tyder dock på något mer, ett retoriskt utnyttjande av en benägenhet till kompetenstillskrivning som en följd av mänskligt socialt lärande. Som människor scannar vi hela tiden omedvetet vår omgivning efter lämpliga modeller att kopiera, som en genväg till värdefull information. Till vår hjälp har vi en uppsättning tumregler, ganska grova, men tillräckligt funktionella för att ha gynnats av evolutionen. En sådan tumregel, som identifierats i forskning kring socialt lärande, är att personer som (på mer eller mindre goda grunder) identifieras som kompetenta inom ett specifikt område, tenderar att tillskrivas kompetens inom andra, inte nödvändigtvis besläktade, områden. I ett sammanhang där uppsättning praktiska färdigheter viktiga för överlevnad i vardagen är begränsad, torde en sådan slutsats vara rimlig, vilket kan förklara varför benägenheten uppstått en gång i tiden. Reklambranschen är väl medveten om dess existens, och vet att utnyttja den genom att använda kändisar för att sälja diverse produkter som inte har någon som helst koppling till det som kändisen ifråga är känd för.  

Samtidigt som människor är benägna till kompetenstillskrivning, visar annan forskning också att vi också har en beredskap ompröva våra intuitiva slutsatser om de visar sig inte stämma. Det är här som det icke-prövbara elementet i religiösa föreställningar blir betydelsefullt. Den koppling som görs i artikeln från observerad/erkänd kompetens inom naturvetenskapens område till förmodad kompetens i frågor som rör övermänskliga aktörer existens, vilja och intentioner kan etableras eftersom värdet av den senare inte kan bedömas. Det finns heller inget incitament att göra det, så länge som inte föreställningarna om en övermänsklig aktör får konsekvenser i form av kostsamma beteenden.   

Med andra ord: artikelförfattarnas eventuella förhoppningar om att en potentiell läsare, efter att ha tagit del av deras text, ska låta sig förundras över ”skapelsen” och kanske till och med acceptera föreställningen om att en ”skapare” är ansvarig för densamma kan möjligen infrias. Att läsaren sedan ska ta steget att också lägga tid och resurser på att hylla densamma kräver förmodligen mer. 

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet

5 kommentarer:

  1. Om man funderar på det som ligger bortom naturvetenskapens beviskrav så behöver man inte tillgripa religion. Man kan låta filosofin ta vid genom att diskutera lämpligt uppträdande människor emellan i etiken, och allt det övriga (det som man inte vet något om) kan bli metafysik utan att blanda in Skapelse eller Skapare. Blandar man in övertygat religiösa, särskilt från bok-religionerna, finns det nog en tendens att det krånglar till sig när bok och eventuella fakta skall passas ihop.

    SvaraRadera
  2. Hej Jonas

    Tack för ett, som alltid, intressant och tankeväckande inlägg.
    Varför tror du att denna diskussion uppstår (och dessutom ges utrymme på svds debattsida)? Jag tycker den är mycket spännande, och samtidigt förvånande. Vad vill Claphaminstitutet "egentligen" och varför orkar Patrik Lindenfors bry sig? Är detta ställningskrig mellan religion och vetenskap påkallat (i Sverige), enligt din mening, eller handlar det snarare om en ganska snäv krets som träter, och SvD hoppas det är en fråga som kan engagera (mer än andra tänkbara ämnen som konkurrerar om samma utrymme). Varföre är allt en trasa?

    Mvh
    Simon

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Simon. På fråga A svarar jag...nej allvarligt, jag tror att var och en av de frågor som du tar upp behöver undersökas separat. De är alla intressanta: Varför är vi människor så förtjusta i att diskutera, även frågor utan direkt relevans för vardagen? Vilka är drivkrafterna bakom att lägga tid och resurser på att övertyga andra om att den egna ståndpunkten är korrekt? Varför blir vi så lätt provocerade av andras uttryckta åsikter, även i ganska meningslösa frågor, särskilt om vi misstänker att de kanske menar något annat än vad de säger/skriver? Jag tror att det finns svar på dessa frågor, men inga enkla sådana.

      Frågan om diskussionen är påkallad eller inte kanske inte är direkt religionsvetenskaplig (mer en fråga om tycke och smak, och politiska/moraliska överväganden). Frågan om varför den engagerar är i mitt tycke mer intressant. Huruvida det är en snäv krets eller inte som träter spelar i det sammanhanget mindre roll.
      /Jonas

      Radera
    2. Hej Jonas

      Jag tycker nog att öven frågan om huruvida diskussionen är påkallad eller inte är religionsvetenskapligt intressant och relevant. Det handlar ju om religionens så kallade nya synlighet i offentliga rum. Vad beror detta på, vem ligger bakom, vad vill vilka etc?

      En intressant aspekt är ju att Christer Sturmark samtidigt är sveriges mest profilerade religionskritiker säg de senaste tio åren, och (troligtvis) den enskilda individ som betytt mest för religiös synlighet i den offentliga debatten.

      Som sveriges mest profilerade religionskritiker skulle man ju kunna se detta som ett paradoxalt misslyckande. Samtidigt är ju detta hans födkrok, varför man också kan se det som ett gediget entreprenörsskap.

      Vad har Dawkins, Hitchens, Sturmark med fler av de så kallade nyateisterna egentligen betytt för religionens nya synlighet under 2000-talet, och vad har religionens nya syblighet inneburit för deras "varumärken"? Jag tycker detta är spännande och viktiga frågor.

      Simon

      Radera
  3. Jag engagerar mig så länge jag tycker det är roande och viktigt. Om ni undrar. I Claphaminstitutets fall tycker jag det är mest roande - de har ju inte sådär jättestor läsekrets utanför de egna leden. Vad gäller de sista frågorna, om vi lyckas dra fram mer religion i samhället eller mindre, så tror jag att nyateismen lyckas göra det mer acceptabelt att vara ateist i USA och Storbritannien, men möjligen att motsatsen gäller i Sverige. Men det är väl inte bara av ondo för en Humanist, att det blir mer ok att vara religiös? Huvudsaken är att man börjar fundera på det där med livsåskådning. Så ser jag det.

    SvaraRadera