HBTQ-islam

Inom de flesta religioner och kulturer har man velat begränsa sexualiteten till att vara en inomäktenskaplig, barnalstrande förening mellan kvinna och man. Samkönad sex eller sex utanför äktenskapet har fördömts. Könen har getts klart definierade roller där mannen förväntats vara aktiv och penetrerande medan kvinnans roll varit den passivt mottagande. Detta gäller även för islam.

Samtidigt finns, inte förvånande, mängder med historiska och samtida exempel på könsöverskridande sexuella praktiker även bland muslimer. Det finns även exempelv som tyder på att sådana varit relativt socialt accepterade, så länge man talat tyst om dem. Ett skäl till detta tros vara att dessa kulturer varit starkt könssegregerade. I dessa kulturer har en man som penetrerar en annan man inte upplevts som homosexuell eller feminin medan däremot en man som låter sig penetreras ger upp sin manlighet. Det är den sexuella rollen, inte sexualorganen, som avgör "könstillhörigheten”. I boken Onämnbar kärlek. Att leva som gay i Mellanöstern av den engelska journalisten Brian Whitaker kan man läsa om homosexualitet i arabvärlden som utbredd, men också riskfylld. Även här kan man läsa om allt mer aktiva HBTQ-rörelser i den arabiska vårens kölvatten, men också om hur öppet homosexuella lever farligt, ofta utsätts för social diskriminering och våld.   

De flesta muslimer är troligtvis överens i uppfattningen att islam förbjuder homosexualitet, varför homosexuella muslimer inte bara lider under ett socialt stigma utan ofta också kämpar med en självbild där sexualiteten upplevs krocka med den religiösa identiteten. Islamiska HBTQ-rörelser och Queer-teoretiker har därför försökt producera en rad tolkningar av Koran- och hadithtexter som ska hjälpa HBTQ-muslimer att integrera sin religiösa och sexuella identitet. Man vill först och främst få HBT-muslimer att acceptera sig själva, och sedan bidra till acceptans bland andra muslimer. Man har samtidigt att slåss mot homofoba muslimer och islamofoba homosexuella.

För femton år sedan grundades al-Fatiha för HBTQ-muslimer i USA. Rörelsen växte fort och har bildat underorganisationer i England, Sydafrika, Kanada och Turkiet. Ungefär samtidigt grundades en Safra-projektet som huvudsakligen fokuserat på homosexuella muslimska kvinnor. Under en tid drev även den amerikanske konvertiten Sulayman X den nu vilande webplatsen Queer Jihad, där man än idag kan hitta relevanta artiklar.

Namnet al-Fatiha tog man från Koranens första sura. Ordet betyder "början" eller "öppningen" och versen är en bön om vägledning av Gud. Rörelsen har arbetat för att öppna upp för en dialog kring HBTQ-frågor och fungera som en mötesplats och en aktionsgrupp. År 2001 deltog man för första gången i San Fransciscos Gay Pride-parad. Al-Fatiha har även engagerat muslimska lärde som ägnar sig åt nytolkning (ijtihad) av islams källor kring frågor som rör homosexualitet. Här har man haft mycket att lära av 1900-talets framväxande feministiska teologi inom islam. Man menar att det bakom sharia och århundraden av tidsbundna islamtolkningar finns en evig islam som står för tolerans, rättvisa och fördomsfrihet.

Arabiskan har traditionellt inget ord för "homosexualitet", utan använder sig av termen liwat, vilken vanligtvis översätts med "sodomi" och är starkt negativt laddad. Termen är grammatiskt besläktad med namnet Lût. Det är också i Koranens berättelse om profeten Lût, Bibelns Lot, man menat sig finna det mest tydliga fördömandet gentemot homosexualitet inom islam. Berättelsen, som är utspridd mellan olika suror (bland annat 7:80-84, 11:77-83, 26:160-175, 29:28-35), är i stort den samma som i Bibeln (1 Mos:19). Lût har (manliga) gäster, och män från Sodom kommer till hans hus för att våldta dem, Lût utropar: "Ni begår sådana skamliga handlingar som ingen i världen någonsin begått före er! Ni nalkas ju män [upptända av lust] och går tvärs emot naturens vägar." 29:28-29.

Det finns idag en stor mängd alternativa läsningar av dessa verser inom de muslimska HBTQ-rörelserna. Sodomiternas brott har tolkats som ogästvänlighet, våldtäkt, äktenskaplig försummelse och stråtröveri (koranarabiskan är mångtydig, "ni nalkas ju män" kan tolkas som "ni utrotar män" liksom "går tvärs emot naturen vägar" har tolkats som "avskära vägen" - bedriva stråtröveri).

 

Under 2000-talet har man kunnat ana vissa resultat av dess organisationers arbete, och allt fler muslimer kommer ut som öppet homosexuella och tar öppet kampen för homosexuella muslimers rättigheter, som författaren och aktivisten Irshad Manji eller imamerna Daayiee Abdullah och Muhsin Hendricks. För bara några veckor sedan kunde vi läsa om en moské för homosexuella som öppnat i Paris, och om ett första muslimska gaybröllop i samma stad.  Även i Malaysia och Sydafrika har vi kunnat läsa om muslimska gaybröllop.

 

I Sverige har Sveriges Unga Muslimer samarbetat med RFSL i projektet "Alla Lika, Alla Olika", sedan en tid bedriver Arabiskt initiativ verksamhet kring HBTQ-frågor och i veckan kunde vi läsa om hur Ardeshir Bikakabadi och föreningen Hooman vill starta en gay-moské i Göteborg.

 

Detta är en utveckling som många mer konservativa muslimer vill stoppa, samtidigt har vi under en tjugoårsperiod sett en relativt snabb framväxt av denna sorts initiativ. Att allt fler muslimer dessutom kommer ut och öppet verkar för HBTQ-rättigheter inom islam kommer troligtvis också sporra fler att våga ta steget, trots de hot om våld och social stigmatisering som följer med beslutet. Detta är något de har gemensamt med HBTQ-personer ur alla religioner och kulturer.

 

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet