Gadget

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

lördag 26 maj 2012

Max Müller och den religionsvetenskapliga kongressen 1897

Max Müller (1823–1900) var en av religionsforskningens verkliga urfäder, en enastående allsidig och lärd man. Här vill jag inte göra anspråk på att presentera honom på mera ingående sätt än att kommentera hans medverkan vid den Religionsvetenskapliga kongressen i Stockholm 1897, endast några år före Müller bortgång. Kongressen var en av de allra första i sitt slag och jag har intresserat mig för den, inte minst som det fortfarande livaktiga Religionsvetenskapliga sällskapet i Stockholm bildades av samma krets som anordnade kongressen 1897. Just nu pågår ett arbete med att i bokform presentera denna grundarkrets, där bland andra Nathan Söderblom och Gottlieb Klein ingick. Dessa personer tillhörde en yngre generation än Müller men hade nära släktskap med honom eftersom de såg som sin uppgift att bidra till fred och respekt mellan olika religiösa traditioner och kulturer.
Max Müller hade accepterat att delta i kongressen i Stockholm men fick förhinder på grund av sjukdom. Han skickade sitt manus som översattes och upplästes av en av arrangörerna, swedenborgspastorn Albert Björck. Max Müllers bidrag ser jag  som en kort översikt över författarens hjärtefrågor. Men innan jag går in på textens sakinnehåll vill jag påminna om att under Müllers livstid hade den europeiska  kolonialismen kulminerat. Den var 1800-talets form av globalisering och av ännu brutalare slag än den vi i dag upplever. Müller poängterade att när det gällde utomkristna religioner var det vanligt att man i Europa betraktade dessa som onskefulla eller djuriska. Vi bör även besinna att några sekulära samhällen knappast existerade under 1800-talet, möjligen med Frankrike som undantag. Det betyder att den ideologiska överbyggnaden vanligen  formulerades i vad vi i dag skulle kalla religiösa termer.
Max Müller växte upp i en anda av tysk romantik. Det bör inte tolkas som att han var verklighetsfrämmande utan att han liksom många av tidens intellektuella ville vidga upplysningens rationella tänkande genom holistiska, organiska och utvecklingshistoriska perspektiv  där de gärna betonade ett nära samspel mellan natur och kultur, mellan kropp och själ.
Rubriken för Müllers föredrag var ”Om det historiska studiet av världens religioner”. Ordet historia hade en särskild tyngd i detta sammanhang eftersom det var ett nyckelord för forskning om  religionernas utvecklingshistoria. Med Max Müllers egna ord:
Numera studeras religionen icke endast som naturlig religion, som har sitt upphof i det mänskliga förnuftet, ej heller endast med tanken att den öfverbringas färdiggjord till människosläktet genom en första uppenbarelse. Numera anser man och studerar religionen som en oafbruten tillväxt, en intellektuell utveckling [...] Vi måste lära oss att falska religioner lika lite funnits som falska fiskar och djur. (s. 31)
Müller tar här avstånd från två på hans tid vanliga synsätt, det ena rationalistiskt, eller uttryck för övertro på förnuftet, och det andra att se religion som auktoritativa budskap eller regler från ovan, utan mänsklig medverkan. Hos Müller är religion i stället ett fenomen som kan studeras på samma vis som man kan forska om växter och djur. Och på samma sätt som växter och djur ingår i större släktgrupper är det med religionen, att den kan ses som olika dialekter av samma språk. Müller tänkte i evolutionskategorier och såg religionens utveckling som en serie av processer från ett tidigt beroende av naturens makter som personifieras till gudomligheter som i sin tur vidareutvecklas till Gud som något som går utöver naturen.
Max Müller har setts som föregångare för forskning inom vad man kallar Comparative Religion. Själv hävdade han 1897 att det hellre borde heta Comparative Theology. Och han beskriver sina insatser som språkforskare utifrån ett behov att ge människor tillgång till mänsklighetens äldsta skrifter. Hans specialitet var sanskrit och hans syfte var att lägga fram bevis för att de gamla indiska föreställningarna varken behövde demoniseras eller avgudas.
Müller presenterar i sitt föredrag en rad språkforskare som gjort det möjligt att förstå  heliga texter från hela världen och han anslår en optimistisk ton eftersom han sett en positiv utveckling i riktning mot större fördragsamhet och positivt intresse för så kallade främmande religioner. Ett uttryck för denna som han ansåg glädjande utveckling var religionsparlamentet i Chicago 1893 som samlade företrädare för all världens religioner. Och han skisserar en utveckling i riktning mot en hela världens religion där själva centrum skulle vara religiösa sanningar som de flesta kan enas omkring, ”såsom sanningens helighet, Guds faderskap och människors broderskap, utan rubbning uti nationella traditioner, ceremoniella bruk och filosofiska termer” (s. 47). Müller tillägger att en världsreligion skulle betyda att de enskilda religionerna behöver avskaffa sådant som för de andra är mest sårande, vilket ändå måste ske frivilligt.
Arrangörerna till Religionsvetenskapliga kongressen i Stockholm tänkte delvis annorlunda i fråga om en hela världens religion. De hade anammat  teologen och filosofen Friedrich Schleiermachers (1768–1834) syn att de religiösa traditionerna behöver få utvecklas på sitt eget sätt. Det hindrar inte att de liksom Max Müller tänkte i utvecklingskategorier och när Nathan Söderblom behandlade samma fråga använde han uttrycket  fredlig tävlan mellan de olika religionerna i den historiska rörelsen mot gudsriket i en utopisk framtid.
Med tanke på att Max Müller var en 1800-talsmänniska och alltså levde i en tid då man använde vad vi kallar religiös terminologi kring vad vi i dag skulle kalla etik eller politik ligger hans tanke på en världsreligion inte så långt borta från FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Citatet ovan om sanningens helighet, Guds faderskap och människors broderskap kunde i dag antagligen formuleras i termer av respekt för hederlighetoch ärlighet, tacksamhet och ansvar för livets gåva och absolut krav på alla människors lika värde.
Referens: Religionsvetenskapliga kongressen i Stockholm 1897: en fullständig framställning av kongressens upphomst och förhandlingar. Utgiven av Samuel A. Fries, Stockholm: Bohlin o co, 1898.
Björn Skogar, docent i idéhistoria
2012-05-25

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar