Gadget

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

fredag 25 maj 2012

Religion, religionskritik och ologisk logik


Religionsfrihetslagstiftningen har varit i hetluften de senaste åren och vi har redan en gång berört frågan om religionsfrihetslagstiftningen här på bloggen. Under 2011-2012 har en debatt om lagstiftningen böljat i svensk media i relation till frågan om manlig omskärelse. Flera böcker som tar upp ämnet, som exempelvis Dan-Erik Andersson och Johan Modées Religion och mänskliga rättigheter, och Hans-Ingvar Roths Är religion en mänsklig rättighet? har också publicerats under samma period. Religionsfriheten räknas ofta in i den så kallade familjen av mänskliga rättigheter, men den är ingen oemotsagd familjemedlem.

I en debattartikel, med titeln Avskaffa lagen om religionsfrihet, publicerad i Expressen den 17 maj 2007 undertecknade bland andra Humanisternas ordförande Christer Sturmark, Dagens Nyheters ledarskribent Lena Andersson och musikern Björn Ulvaeus, ett upprop mot religionsfrihetslagstiftningen. Man menade att denna hade spelat ut sin roll. ”Förutom att begreppet är motsägelsefullt, inkonsekvent och kraftlöst, riskerar dess tillämpning att bli ett hot mot det sekulära samhället.”

Enligt till exempel den romersk-katolska religionen är det föräldrars religiösa plikt att uppfostra sina barn i den katolska tron så att de blir troende praktiserande katoliker. FN-deklarationen för de mänskliga rättigheterna ger genom religionsfriheten dessa föräldrar rätt att efterleva sin religiösa plikt. Men enligt samma deklaration är barn jämbördiga rättssubjekt. Barn äger alltså en egen rätt till religionsfrihet som ger dem rätten att inte påtvingas den katolska tron eller dess ceremonier.
Samma definition av religionsfrihet resulterar här i två logiskt oförenliga principer.

I samband med veckans prinsessdop har religionsfriheten, kanske inte helt överraskande, hamnat på tapeten igen. Och ännu en gång deltar Christer Sturmark i debatten, men denna gång – kanske något förvånande – som religionsfrihetens försvarare. I en debattartikel i Aftonbladet drar Sturmark sitt svärd för prinsessan Estelles religionsfrihet och kritiserar dopet och kopplingen mellan kungafamiljen och svenska kyrkan. Det står föräldrar fritt att välja om de vill döpa sina barn eller inte, skriver Sturmark,[a]lla föräldrar utom just Estelles. De är faktiskt berövade en av de mänskliga rättigheterna, nämligen religionsfriheten”.

Såväl den första debattartikelns krav på logik, liksom Sturmarks tillsynes motsägelsefulla ställningstagande både för och emot religionsfriheten är intressant. I analyser av politiker och andra opinionsbildares argumentation kritiseras gärna sådana diskrepanser och logiska brott. Detta är ett tacksamt fält för retorikanalys och även som material för analys av ideologisk strategi och förändring.

Politiska ståndpunkter kan naturligtvis förändras och utvecklas. Kanske har Christer Sturmark helt enkelt ändrat åsikt i frågan? Mer troligt är att han använder sig strategiskt av lagen om religionsfrihet i sin argumentation, för att visa på inkonsekvenser i svensk religionslagstiftning. Att alla inte är lika inför lagen är naturligtvis en viktig fråga att lyfta till debatt.

Att personliga åsikter och övertygelser förändras över tid gäller naturligtvis även religiösa tolkningar och åskådningar och inte endast politiska, även om vi inte är lika vana vid att religiösa ideologier kritiseras på samma sätt som sekulära. En förklaring till detta kan vara att religion ofta framställs som något som inte är avsett att vara logiskt konsekvent. Religion tänks ofta stå bortom eller över logiken och religionsutövare besväras inte nödvändigtvis av logiska brott som kan påvisas i deras religiösa världsbild.

För samtida religionsforskning är bristen på logik och koherens i individers och gruppers tro och praktik ett vanligt och intressant fenomen och det finns mycket forskning som intresserar sig för hur religionsutövare rationaliserar sin religion då logiska inkonsekvenser blir uppenbara. Vi lever i en tid där det blir allt vanligare att religionsutövare blandar trosföreställningar och praktiker från vad som kan upplevas som oförenliga religiösa och filosofiska traditioner. Individer som exempelvis samtidigt bekänner sig till en monoteistisk och en polyteistisk religion, eller säger sig tillhöra en religion och samtidigt ifrågasätta vad majoriteten menar är religionens bärande principer, rationaliserar ofta sin utövning med hänvisning till upplevelse snarare än till logik. ”Det känns rätt”. Religionssociologen Cristián Parker har visat hur praktisk koherens ofta är av större betydelse för religionsutövare är logisk koherens. Det är viktigare att religion fungerar, än att den hänger ihop intellektuellt.

Vad som vid en första anblick ter sig som logiska inkonsekvenser – hos såväl religionsutövare som hos religionskritiker – kan alltså, utifrån den religionsvetenskapliga teoribildning jag skissat ovan, ha en praktisk logik om vi granskar argumentens funktion.

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet

3 kommentarer:

  1. Du gör det lätt för dig när du plockar ut en rad ur hans text och baserar artikeln på den. Men läser man hela texten så förstår man att Sturmark påvisar det faktum att för alla andra än prinsessans föräldrar gäller principen att föräldrarna själva får välja vilken religion ungen ska ha. I kraft av deras ämbete MÅSTE de välja kristendomen.

    Med det säger han inte på något sätt att han anser att det är rätt att föräldrar ska få välja barnets religion - tvärtom! Han förespråkar att barnet själv ska få välja när hon kan.

    SvaraRadera
  2. Hej Varg
    Jag vet inte om det framgår så tydligt att Sturmark förespråkar barnets rätt att själv välja. Han skriver att detta vore sympatiskt, men att det är upp till föräldrarna. Jag påpekar ju också att den olikhet inför lagen som Sturmark lyfter fram är viktig att debattera.

    Men det är inte detta jag vill fokusera i mitt inlagg, utan snarare olika former av logik. Sturmarks ställningstagande både emot och för religionsfriheten kan ju onekligen te sig som en intellektuell motsägelse, alltså som ologiskt. Men om man istället tittar på de två artiklarnas funktion - hur han gör bruk av religionslagstiftningen i sin religionskritiska gärning - kan man se att där finns en praktisk logik.

    SvaraRadera
  3. Är det inte *samvetsfrihet* Sturmark egentligen menar. Sturmarks hållning blir ju i så fall helt konsekvent när han menar att såväl ett barn vilket som helst som konungabarnet Estelle ska ha frihet att välja religion - eller avstå från den.

    SvaraRadera