Gadget

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

lördag 23 mars 2013

Kontrajihadismens utgångspunkter

Med anledning av den demonstration Swedish Defence League ska hålla i Malmö i eftermiddag återpublicerar vi ett inlägg som fokuserar några centrala tankar inom den islamkritiska idéströmning som har kommit att kallas för den kontrajihadistiska miljön.

Eftersom religionsvetare och forskare ofta beskylls för att försvara islam eller släta över problem och motsättningar i samhället är det viktigt att lyfta fram några allmänna utgångspunkter. Religionsvetenskapens syfte är inte att försvara eller legitimera vissa religioner eller tolkningar av religioner framför andra – detta är möjligtvis en uppgift för troende och teologer. Som religionsvetare ska vi istället problematisera förenklade och stereotypa framställningar av religion eller enskilda religiösa traditioner. Ur ett religionsvetenskapligt perspektiv är det människor som skapar religion, och forskningen visar att människor som menar sig tillhöra samma religion har vitt skilda uppfattningar om hur denna religion ska tolkas och bäst efterlevas.

Kontrajihadismen är en löst sammansatt transatlantisk idéströmning som framför allt förenas i en kritik av det mångkulturella samhället, islam och de medborgare som anser att alla människor skall behandlas lika i oberoende av religiös och etnisk bakgrund. Trots att det rör sig om just en löst sammanhållen idéströmning, som knyts samman via bloggar, möten (som eftermiddagens i Malmö) och individuella kontakter, kan man urskilja några centrala tankar och idéer vad det gäller synen på islam och muslimer.

Islam är enhetlig och oföränderlig totalitär ideologi
Islam står för olika saker för olika muslimer. De flesta muslimer menar nog ungefär att islam är ett idealiskt sätt att leva i enlighet med guds vilja så som denna uppenbarats i koranen och exemplifierats i berättelserna om Muhammads liv. Hur dessa källor ska förstås är man emellertid oense om. Enskilda muslimer, eller muslimska tolkningstraditioner, har olika svar på samma frågor. Det gör det omöjligt att ur ett ickekonfessionellt perspektiv yttra sig om vad ”islam säger” i den ena eller andra frågan eftersom olika muslimer ger olika svar på samma fråga.

Inom den kontrajihadistiska diskursen erkänner man emellertid inte någon pluralism. Man sätter likhetstecken mellan islam och militant extremism, och den komplexitet och mångfald som kännetecknar all religion har här fått lämna plats för en islam som ser likadan ut oavsett tid och plats. Denna islam har på ett kontextlöst sätt tolkats fram ur en handfull utvalda koranverser och hadithtraditioner (berättelser om vad profeten Muhammad gjort och sagt), samt några historiska termer och specifika situationer som anses vara allmängiltiga.

Enligt den kontrajihadistsika exegesen är islam en till sin kärna krigisk religion, i direkt motsättning till ”väst” och ”västerländska värderingar”. Det är också karaktäristiskt för den islamkritiska diskursen att islam framställs som ett handlande subjekt och en enhetlig ideologi som determinerar muslimers tankar och beteende.

Eurabiadoktrinen
I den islamkritiska och kontrajihadistiska föreställningsvärden närs idén om att muslimsk-arabiska och västerländska ledare, av oklara skäl, har kommit överens om att skapa ett Eurabia – ett Europa dominerat av arabiska muslimer. Alternativt att arabisk-muslimska ledare har kommit överens om en gemensam ambition att erövra västvärlden genom såväl immigration som konfrontation. Flyktingar och asylsökanden är islamiseringens fotsoldater. Muslimer anses bedriva en form av demografisk krigsföring genom att föda många barn. Muslimer vill inte integrera sig i det svenska samhället, menar man, utan är här för att ”islamisera” genom att bygga moskéer, ställa krav på särlagstiftning och slutligen påtvinga Sverige sharialagar genom ett lömskt bruk av yttrande- och religionsfrihetslagstiftning.


Föreställningen om den eurabiska konspirationen har främst sina rötter i Gisèla Littmans, alias Bat Ye’or, internationella best seller Eurabia: the Euro-Arab axis (2005). Det huvudsakliga temat i boken är att det, sedan ”oljekriserna” på 1970–talet, existerar ett hemligt, medvetet skapat, politiskt projekt mellan nyckelpersoner inom den europeiska politiska, ekonomiska och intellektuella eliten och deras arabiska motsvarigheter – den s.k. Euro–Arab–Dialogue (EAD) – med avsikt att få till stånd en oåterkallelig transformation av Europa till en ny geografisk entitet – Eurabia.

Åke Sander, professor i religionsbeteendevetenskap vid Göteborgs universitet, har listat Eurabiaföreställningens centrala teman enligt följande:

·            islam och muslimer utgör ett mycket allvarligt, externt såväl som internt, existentiellt hot mot Europa och hela den västerländska civilisationen

·            islam är en och samma entitet sedan dess födelse 610. Den ”sanna islam” är den ”ursprungliga islam”. Islam är, och kommer alltid att förbli, en medeltida, pre–modern, oupplyst, fundamentalistisk, våldsam religiös tradition och ideologi, oförmögen till förändring

·            det är samma islam, samma muslimer och samma hot som Europa står inför vid dagens ”tredje våg” av islamiskt erövringsförsök som vid dess första försök att ta över Europa under 700–talet, som stoppades vid Poitiers 732, och vid dess andra försök under 1500 och 1600–talen, som stoppades vid Wien 1683

·            islam betraktar, och kommer alltid att betrakta, världen som binär, uppdelad i dar al–islamoch dar al–harb (krigets boning), i trogna och otrogna, och de förra har en gudomlig och oifrågasättbar plikt att erövra och underkuva de senare, en plikt att införa shari’a överallt och att göra alla otrogna till dhimmis (skyddsfolk) och slavar, vilka de har en gudomlig rätt att plundra, våldta och döda

·            alla muslimer är alltid först och främst ”soldiers of Islam”, en ockupationsmakt. Jihad är det centrala elementet i islams och muslimers väsen. De är alla, innerst inne, medeltida, extremistiska och fundamentalistiska jihadister

·            muslimer varken kan eller vill integrera sig i Europa. De är, och kommer alltid att förbli, barbarer som aldrig lämnar den islamiska världen – de tar den med sig vart de än beger sig

·            det är inbyggt i deras och deras religions DNA att misshandla sina kvinnor, fruar, mödrar och döttrar. Otrogna, dekadenta kvinnor har de gudomlig rätt att våldta

·            det ingår i muslimers natur att lura och bedra. Mot otrogna har de ett gudomligt bud att göra detta.

·            muslimer är lata och vill inte arbeta. I Europa parasiterar de på majoritetsbefolkningen och deras sociala välfärdssystem för att försvaga, söndra och ta över de europeiska länderna

·            muslimer och deras mentalitet representerar den totala motsatsen till ”oss” och ”vår” mentalitet

·            islam är en sjuk och ond religion/ideologi, att likna vid pest eller cancer

·            islam och muslimer utmärks av en okontrollerad och okontrollerbar demografi – de blir i snabb takt fler och fler hela tiden. Detta är deras starkaste vapen i deras globala jihad–ambitioner. Detta är varför Europa (och eventuellt hela den västerländska civilisationen) är dödsdömd – om ”vi” inte gör något mycket radikalt åt det

Demografer som har studerat de siffror som används av förespråkare för kontrajihadistiska tankesystem visar emellertid på två saker. Invandrare föder generellt fler barn om man endast beaktar ett kort tidsperspektiv. Men – och detta faktum ignoreras oftast av islamkritiker – om man istället ser över tid är det en tydlig trend att skillnaden mellan invandrares och ”inhemskas” födslotal minskar. Dessutom är det också viktigt att påpeka att det inte finns ett automatiskt samband mellan födslotal och barns religiositet. Uppväxt och insocialisering i det omgivande samhällets värderingar och tankar kommer också att påverka barn som är födda av föräldrar som praktiserar islam. Graden av sekularisering kommer sannolikt att öka bland andra, tredje och fjärde generations barn till invandrare.

Ytterligare en faktor som den anti-muslimska rörelsen ofta bortser från är att det inte finns ett samband mellan invandring från till exempel Mellanöstern och Nordafrika och migranternas religiositet. I Sverige uppskattas antalet människor av muslimsk kulturell bakgrund till 350000-400000, men denna uppskattning säger inte något om vad det innebär att ha en muslimsk kulturell bakgrund. I Sverige är det inte tillåtet att föra religionsstatistik och antalet praktiserande muslimer är därför inte något annat än just en uppskattning. Av den ovan angivna siffran är endast 110000 knutna till någon muslimsk organisation. Detta tycks indikera att majoriteten av ”muslimer” i Sverige de facto inte praktiserar sin religion i någon islamisk församling. Detta kan också peka på att sekulariseringen är utbredd även bland individer av muslimsk kulturell bakgrund. Graden av muslimsk praktik bland dessa invandrare kan därför vara betydligt överdriven.

Alla muslimer ljuger!
Att muslimer själva inte uttrycker, eller kraftigt förnekar, den euroarabiska konspirationen, eller i de fall muslimer talar om vikten av demokrati, mänskliga rättigheter eller integration förklarar man inom den kontrajihadistiska miljön med begreppet taqiyya. Taqiyya har historiskt varit en shiitisk angelägenhet och tolkas vanligen som att en muslim får dölja sin religionstillhörighet vid hot om våld på grund av sin tro. Då shiiter förföljts av sunnimajoriteten har man kunnat uppträda som sunnimuslim för att undvika aggression.

Bland islamofobiska och kontrajihadistiska debattörer har emellertid taqiyya kommit att betyda att det är en muslimsk plikt att ljuga för icke-muslimer, som en del av islamiseringen av världen. Denna strategiska definition av begreppet får innebörden att deltagare i den kontrajihadistiska miljön inte behöver ta hänsyn till argument från muslimer, eftersom varje uttalande som inte överensstämmer med den egna islamförståelsen kan avfärdas som förställning och lögn.

Religion och våld
Avslutningsvis kan betonas att alla religiösa traditioner liksom politiska ideologier kan användas och tolkas på ett sådant sätt att de legitimerar våld och dominans. Här är islam inte något undantag! Det är lätt att hitta exempel där islam har tolkas på ett sådant sätt att religionen har legitimerat terrordåd, erövring och patriarkala strukturer. Dessa tolkningsprinciper är dock varken unika för muslimer eller delade av alla människor som bekänner sig till religionen islam. För religionsvetare är det en central uppgift att problematisera förenklade föreställningar om religion och religiositet i samhället. Den kontrajihadistiska framställningen av islam är ett skolboksexempel på en essentialistisk, förenklad och oproblematiserad framställning. Genom att påpeka detta faktum är vårt syfte inte att försvara islam eller muslimer – något som muslimer själv får ägna sig åt. Istället är det vårt mål att genomföra en habil vetenskaplig analys som tar hänsyn till historiska och sociala förändringar liksom mångfald och förändringar över tid och rum. Det tillhör våra uppgifter som religionsvetare att identifiera fel, brister och onyanserade framställningar oberoende om dessa uttalas av religiösa ledare, politiker, debattörer, media eller kulturrasister.  

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet
Simon Sorgenfrei, doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet

10 kommentarer:

  1. Naturligtvis är det viktigt att problematisera förenklade föreställningar. Men det är ett stort misstag att tro att det bästa sättet att bekämpa en extrem ståndpunkt är att hävda dess raka motsats.

    Tyvärr verkar många religionsvetare göra just detta. Deras svar på islamofobernas oföränderliga monolit tycks vara att framställa islam som en slags Pastor Jansson-religion, där islam är som en tom påse som den troende kan fylla med vad som helst och kalla "islam".

    Men de flesta människor skulle nog inte hålla med om att det är omöjligt att från ett ickekonfessionellt perspektiv yttra sig om vad islam säger i den ena eller andra frågan. Eller att Koranen i sig själv inte säger någonting alls. Onekligen är det ändå rätt centralt i religionen att det finns en enda Gud och att Muhammed är hans profet, och att det kommer en domedag och en himmel och ett helvete efter döden.

    En mer nyanserad position skulle ju kunna vara att säga att det finns olika föreställningar och tolkningar i en religion, att vissa är mer centrala och allmänt accepterade än andra, och att hur centrala, utbredda och accepterade de är varierar över tiden på ett slags analog skala.

    Men en sådan position blir ju omöjlig om man som ni i postmodern renlärighetsiver kategoriskt slår fast att det är omöjligt att över huvud taget yttra sig. Ni verkar sitta fast i ett svartvitt tänkande där islam måste vara antingen en oföränderlig monolit eller en lättflyktig gas, det finns ingen position däremellan. Allmänhetens intryck blir ju då inte att ni bidrar med kunskap, utan att ni försöker driva en ideologisk ståndpunkt.

    Så genom att på detta sätt motverka en nyanserad debatt gör ni väl egentligen saken värre, som jag ser det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Kristian

      Tack för din kommentar. Visst är det så att man kan säga massa saker generellt om muslimer och islam. Precis som du skriver tror muslimer (liksom många andra) till exempel på något de kallar Gud och att Muhammad var profet. Vad Gud är eller vill, liksom hur Muhammad ska tjäna som exempel är man dock inte eniga om.

      Vissa muslimer menar att Gud påbjudit dem att bedriva väpnad kamp mot alla som inte tror som dem, andra menar att islam betyder fred och att muslimer ska vara fredsagenter.

      Islamofober menar att den första positionen är ett uttryck för "riktig" islam. Som religionsvetare menar vi att det inte är vår uppgift att ta ställning till vilken av alla befintliga islamtolkningar som är "rätt" eller "fel".

      Detta gäller naturligtvis inte bara islam och muslimer, utan alla religioner.

      Mvh
      Simon

      Radera
    2. Ja, vissa saker är i princip alla överens om, andra är man mindre överens om. Och detta faktum tror jag att vi i vår tur egentligen skulle kunna vara överens om.

      Men varför svänger ni er då med sådana kategoriska uttryck som 'Det gör det omöjligt att ur ett ickekonfessionellt perspektiv yttra sig om vad ”islam säger” i den ena eller andra frågan'?

      Det är en sådan där floskel som man ofta ser varianter av. Men det stämmer ju inte. För uppenbarligen är det ju så att i vissa frågor går det utmärkt att säga något, i andra frågor är det knepigare.

      Man anar att ni säger så inte av vetenskapliga skäl, utan för att ni lärt er innantill i något postmodernt teoribygge att så ska man uttrycka sig för att visa att man hänger med.

      Radera
    3. Hej Kristian
      Vad vi vill betona är att islam inte är ett handlande subjekt, islam är inte en aktör utan den är muslimer som handlar i namn av islam och detta för de på mycket olika sätt.

      Mvh
      Simon

      Radera
  2. Den här artikeln avser nyansera kring kritik emot ideologin islam. Samtidigt blir er text paradoxalt nog kvävande och smått onyanserad i sig självt. Problemställningen som finns tycks förminskas och indirekt tystas :/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Anders

      Nja, inlägget avser att fokusera "några centrala tankar inom den islamkritiska idéströmning som har kommit att kallas för den kontrajihadistiska miljön".

      Mvh
      Simon

      Radera
  3. En tänkvärd text. Men det jag saknar i debatten är problematiseringen av de "godas" fördomar. Kanske ser jag bara genom mitt filter på världen, men jag har väldigt svårt för att när vissa enstaka mer eller mindre fundamentalistiska muslimer inte får som de vill så anses det vara nåt slags sk "islamofobi"

    De allra flesta muslimer går inte omkring med slöjor och burkor eller vägrar ta folk i hand, särskilt inte de som flytt från just sådan mentalitet. Varför anses just islams extrema vara mer "värda" än kristendomens?

    När man tittar på hur retoriken ser ut när såna som kallas extremister, fundamentalister, feltolkare eller vad ni vill, hos den kristna gruppen så märker man ett mycket större avståndstagande, inte många debattörer försöker smeta deras syn på alla kristna, så som sker med muslimer. De betraktas som extremister.

    Jag pratar då om såna som "westboro baptist church" Den kristna pastorn som brände nån koran, Knutby, Livets Ord, katolicismens syn på homosex, abort eller varför inte Amish. Jag pratar om hånandet av såna som lyssnar på TV-predikanter i USA och hela den kulturen. Kommer inte på allt som varit genom åren, men jag tror ni förstår poängen? Ingen kallar oviljan mot dem för "kristofobi" där alla kristna stigmatiseras för vad några få gör.

    Retoriken de möter är långtifrån retoriken som deras motsvarigheter inom islam möter. Ordet "kristofobi" (om det nu finns nåt motsvarande för kristendomen?) används aldrig. Och kom ihåg att nu pratar jag om de "goda" människornas retorik, inte sk "islamofobers".

    Vad beror denna diskrepans på tror ni religionsvetare?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det beror sannolikt på att kristna betraktas som våra egna och många gånger "höger", medan muslimer betraktas som flyktingar, utsatta och i behov av vår hjälp. Alltså ett socialpolitiskt ställningstagande. Religionsvetare skall förstås hålla sig för goda för sånt så jag är också nyfiken på ett svar från RVK.

      Radera
    2. Hej Varg

      Jag är inte helt säker på att jag förstår vad du menar. Är din fråga varför kritik av vad du uppfattar som extrema uttryck för islam stämplas som islamofobi, medan kristik av vad som kan uppfattas som extrema uttryck för kristendom inte kallas för kristofobi? Jag skulle i så fall gärna vilja se några exempel för att kunna ge ett bättre svar.

      Men, för att ändå försöka, dels har nog Wot rätt i sin kommentar att "kristna" uppfattas som närmare "oss" och att "vi" har mer kunskap om kristna. Därför förstår de flesta att Terry Jones, som bränner koraner, inte är representativ för Kristendomen med stort K, medan islam ofta, på nyheterna och i andra sammanhang, får representeras mer eller mindre extrema muslimer. En bristande kännedom om muslimers vardagsliv runt om i världen kan då bidra till att ilskna jihadister får representera Islam, men stort I. Då slinker det gärna ut fraser som: "Islam är en våldsideologi" eller "Muslimer är mot västerlänska värderingar" etc. vilka kan definieras som islamofoba (i betydelsen att de gör stereotypt negativa generaliseringar om muslimer och islam, ett islam som dessutom tillskrivs aktörskap).

      Men att kansta begreppet islamofobi i ansiktet på alla som kristiserar väpnad kamp eller kvinnoförtryck i islams namn är naturligtvis lika illa som att hänvisa till taqiyya varje gång en muslim säger att hen inte vill döda påven eller störta den västerländska demokratin.

      Är det svar på din fråga?

      Mvh
      Simon

      Radera
    3. Tack för svaret Simon. Bra svar, du tar upp saker jag missat i mitt tänkande.

      Jag menar mest retoriken i debatten. Samma slags ord och ordkombinationer avsedda att förminska kristna stollar används inte när det handlar om islams motsvarigheter. Samtidigt så slipper muslimer i gemen att stå i skampålen på samma sätt som den gemene kristna, det är lättare för vissa att ha den attityden mot just kristendom än andra religioner i allmänhet och islam i synnerhet.

      Ett exempel är ju hur homosexbilderna av jesus i konstprojektet Ecce Homo bemöttes i debatten. Jämför det sen med muhammedbildernas debatt, där var det väldigt viktigt att ta alla muslimers känslor på allvar.

      Ett annat exempel var ju retoriken som gällde i debatten när Knutby var på tapeten, för att ta något närliggande. Det är svårt att tänka sig att de journalister och proffstyckare som då florerade i debatten skulle använda samma slags retorik när det gäller religionen islam. Eller "Johannesbröderna" eller vad nån variant av kristendomen kallas nere i södra sverige. Där ifrågasätts (med rätta!) deras tolkningar och i alla fall jag uppfattar retoriken som "hätsk" att de är en sekt inom kristendomen. Rent logiskt kan jag inte se någon större skillnad på dem och deras islamska motsvarigheter som tror att de måste ha slöja eller niqab eller ta folk i händerna.

      Men det har kanske med okunskap att göra, som du skriver. De som "attackerar" de kristna varianterna "känner till" kristendomen bättre och känner därför att de kan använda en mindre urskuldande retorik. Kanske är det bara jag, men jag ser en stor skillnad på hur man behandlar folk beroende på deras ursprung och religion.

      Radera