Gadget

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

måndag 25 mars 2013

Debatt om muslimsk feminism


I P1s Människor och Tro i fredags återfinns ett intressant exempel på den offentliga diskussionen om islam i Sverige.  Pernilla Ouis, tidigare en av Sveriges mer namnkunniga offentliga muslimer, som bytt sida och nu mest är känd som  "islamkritisk" debattör, diskuterade begreppet "muslimsk feminism" med Fazeela Selberg Zaib, tillika debattör, men också initiativtagare till ett nytt feministiskt nätverk bland svenska muslimer. 

Debattens tema var om en kombination mellan "islam" och "feminism" överhuvudtaget är möjlig. Ouis svarade nej, Selberg Zaib ja. Det jag finner religionsvetenskapligt intressant är inte frågan i sig utan karaktären på debatten.

Ouis utgångspunkt var att "ideologiskt" sett är de två storheterna "islam" och "feminism" oförenliga. Det skäl hon lyfte var att den text, Koranen, på vilken den förra storheten vilar, innehåller delar som är uppenbart problematiska ur jämställdhetssynpunkt. Detta kan inte ignoreras.  Ouis vidhåller flera gånger under diskussionen att muslimer "måste förhålla sig till" dessa delar av Koranens text och erkänna att de utgör är ett problem. Exakt vad "förhålla sig till" innebär förblir oklart, och än mer förvirrande blir det mot bakgrund av det faktum att "förhålla sig till" Koranens och erkänna problemen är just precis vad hennes debattmotståndare gör, klart och tydligt. För Fazeela Selberg Zaib är dessa delar av Koranen helt enkelt irrelevanta, och utan giltighet i dagens värld.  

Men det räcker inte. Debatten fortsätter, och kravet att muslimer måste "förhålla sig till" Koranen upprepas. Och ett litet tillägg från Ouis ger en ledtråd till varför; det är det lilla ordet "ärligt". Muslimer måste förhålla sig "ärligt" till Koranen. 

Med andra ord: Ouis hör vad Selberg Zaib säger, men det finns tvivel om att orden svarar mot vad hon egentligen anser. Jag tror att man här ser nyckeln till kommunikationsproblemet.  Ouis hänvisar tillbaka till sin egen tid som en av Sveriges mest namnkunniga konvertiter och redaktör för den apologetiska tidskriften Salaam. Hon minns hur hon återkommande blev tvungen att försvara islam gentemot en kritisk omvärld, framför allt i fråga om kvinnors rättigheter.  

Vad Ouis inte noterar är att den koransyn som Fazeela Selberg Zaib ger uttryck för är radikalt annorlunda än den som som dominerade i till exempel Salaam under dess storhetstid på 1980 och 1990-talen (för en studie av tidskriften, se islamologen Jonas Otterbecks avhandling). Den senare handlade om att försvara integriteten hos korantexten. "Feministiska" tolkningar blev avancerade övningar i grammatik och etymologi för att visa att det som stod egentligen betydde något annat än vad man under 1400 år hävdat att det betydde, och det som en bokstavlig läsning gav för handen. Tolkningarna blev emellanåt smått absurda, och det är rimligt att tänka sig att en viss kritisk självreflektion kring den egna ärligheten ibland smög sig på hos tolkarna. 

Men det är inte detta synsätt som företräds av Fazeela Selberg Zaib (åtminstone om man lyssnar till det hon faktiskt säger). Hon föreslår ett Alexanderhugg.  Problematiska delar av Koranen kan helt enkelt förpassas till historiens skräphög, och andra delar, vilka stärker en feministisk position, kan istället lyftas fram. Denna tolkningsmetod har naturligtvis sina egna problem (inte minst att den blir cirkulär). Den är marginell i en samtida inom-muslimsk religiös debatt. Dess potential att accepteras av muslimer runt om i världen är måhända begränsad, åtminstone i nuläget. Men det går inte att förneka att den finns, och att den utgör ett motbevis mot Ouis tes att "islam" med nödvändighet är oförenlig med "feminism" och detta på basis av korantexten. Om man vill framhärda med den tesen får man frånerkänna denna radikala tolkningsvariant status som exempel på "islam". Det är naturligtvis möjligt, men är samtidigt ett ställningstagande i en inom-muslimsk religiös debatt, ett ställningstagande som i sig är intressant att religionsvetenskapligt analysera.  

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet

9 kommentarer:

  1. Törhända är Alexanderhugg ett något grovt sätt att förhålla sig till koranen. Man kan alltså bortse från vilka delar man vill beroende på stundens sinnelag. Ärligt hade då varit att erkänna att man inspireras av någonting annat än koranen, någonting utanför religionen. Feminism, inte islam. Så kanske Ouis resonerar.

    SvaraRadera
  2. Fast då har man ju bestämt sig för att islam (eller snarare den islam som man ska ta fasta på) är Koranen, och allt i Koranen. Visst, det kan man göra, men samtidigt är det ju just det som Zaib förnekar. Nästa steg blir då att frånerkänna Zaib rätten att som troende definiera islam, och då har man tagit ställning i en inom-muslimsk debatt och valt teologisk sida.

    Försök överföra samma resonemang på samfundet Svenska kyrkan och dess officiella förhållande till Bibeln så kanske problematiken blir tydligare:

    "Det står ju i Biblen att Jesus gick på vattnet/världen skapades på sex dagar/ Noa blev 600 år gammal/kvinnor ska tiga i församlingen etc etc. Det måste ärkebiskopen förhålla sig till på ett ärligt sätt. Vafalls! Kan man göra ett urval ur Bibeln? Är vissa passager inte längre relevanta? Är detta verkligen kristendom?"

    Lästips: svenska kyrkans läronämnds utlåtande om samkönade vigslar. En parallell till det Zaib föreslår.

    Om det är något som historien lär oss är det väl just det du skriver: att inspirationen till att tolka och även tolkningens resultat kommer utifrån, från de sociala, historiska, ekonomiska, politiska och rent av mänskliga omständigheterna. Det är dessa vi religionsvetare måste kartlägga för att förstå såväl förändring som kontinuitet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mmm. Jämförelser bibeln/koranen är väl sådär relevanta. Jesus/koranen har snarare framförts som rimlig - gudomlig/gudomlig. Så vad skall vi hugga in på? Inte gudomlig, inte guds son, inte återuppstånden. Sådant har ju gjorts, med begränsad inomkristlig framgång. Är Jehovas Vittnen kristna? Är Submission muslimskt? Finns det ens någon möjlighet att säga någonting om "islams" relation till "feminism" när begreppen inte kan definieras? Annars är vi överens.

      Radera
    2. Fast vad är det Zaib ersätter de problematiska delarna med? Är det som stoppas in istället att betrakta som islam bara för att hon är muslim? Eller är det i själva verket sekulära idéer?

      Ingen skulle väl säga att alla idéer som en kristen omfattar måste räknas som kristna idéer? Så om nu Zaib tar avstånd från vissa delar och sätter in något annat istället, vad avgör om detta ska kallas islam?

      Radera
    3. @wot.Jämförelsen med Biblen handlade om själva sättet att skilja relevant från irrelevant, beroende på omständigheter utanför skriften. När ditt specifika exempel kan vi ju faktiskt undersöka hur många som kallar sig kristna i Sverige som anser att Jesus är Guds son, Gud och att han återuppstod efter döden. Attitydundersökningar tyder på en viss diskrepans mellan kyrkornas officiella lära och vad folk som ser sig som kristna tror på. Sedan kan man alltid hävda att de som inte delar den officiella läran heller inte är kristna, även om de själva kallar sig det, men då är vi just inne i den problematik som jag försöker beskriva. Vilken roll tar vi då på oss? Ortodoxins väktare? Vems ärenden springer vi då?

      @Kristian. Bra fråga. Här handlar det också om hur det du kallar "sekulära" idéer görs om till "islamiska" genom att de knyts till andra delar i Koranen, eller som i Zaibs fall till (ett urval) föreställningar om Muhammeds person och den första, ursprungliga muslimska församlingen i Medina. I grunden menar jag att all religion handlar om att "sekulära" idéer, eller snarare intryck, föreställningar, känslor som har ett annat ursprung (och orsak), knyts till föreställningar om övermänskliga aktörer. Det är så religiösa traditioner byggs upp, och förändras genom historien och det är bland annat de processerna som religionsvetare studerar.

      Radera
    4. Tack för svaren RVK. Religionsbyggande processer, mycket intressant.

      Radera
    5. Det var jag (Jonas) som lade in kommentaren ovan. Glömde bara underteckna. Ber om ursäkt

      Radera
  3. Skillnaden mellan Alexanderhugg och körsbärsplockning ter sig i mina ögon ganska belysande. I det första fallet bortser man ifrån bitar av koranen och säger tydligt att man gör det. I det andra fallet bortser man ifrån bitar av Koranen och förhåller sig historiskt avvaktande (eller annan omskrivning) till dem. Båda är samma sorts tolkning, men den ena är tydlig och den andra ... inte så tydlig. Håller du inte med?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Patrik
      Absolut. Huvudet på spiken. Men även Alexanderhugget har sina problem. Hur vet man vad som är relevant eller inte? Hur avgör man vad som är historiskt passé och vad som är evigt giltigt. Försöken att lösa det dilemmat teologiskt är intressanta studieobjekt (tycker jag åtminstone), och något jag själv sysselsatt mig med, till exempel i boken Muslimsk feminism (nu gammal, men kanske intressant för den som vill fördjupa sig: uppkopierad variant http://lnu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:271485) och mer akademiskt tråkigt i avhandlingen Women's human rights and islam (fulltext: http://lnu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:271685).
      Jonas

      Radera