Gadget

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

onsdag 30 december 2015

IS: Politik eller religion som lockar?


Lästips: Stefan Arvidsson, professor i religionshistoria vid Linnéuniversitetet, har skrivit i DN om att det är ”Politik snarare än religion som lockar unga till IS”. Idag (30/12) kommenterar Evin Ismail, doktorand i sociologi vid Uppsala universitet, i en debattartikel.

5 kommentarer:

  1. De flesta betraktare är nog förmögna att se att både religion och politik, och även personliga egenskaper såsom äventyrslusta och fascination för våld spelar in.

    Men varför ska mixen av religion och politik kallas just "religiös politik" snarare än "politisk religion"? Är det politik som motiveras med religiösa argument, eller religion som expanderar in på politikens område? Det är en fråga värd att diskutera.

    Men om Arvidsson hade för avsikt att förklara för allmänheten varför man ska välja den ena beskrivningen framför den andra, då är hans text ett totalt misslyckande. Hans enda argument tycks vara att hänvisa till en konsensus bland religionsvetare, som han för övrigt inte ger något belägg för.

    Vilken politisk grund, vilken politisk strömning är det som leder till "viljan att dela upp könen och rangordna dem"? Inga argument, bara lösa påståenden.

    Evin Ismails artikel lyckas med konststycket att vara ännu värre. Det finns alltså inte ens några _religiösa aspekter_ i ISIS lockelse? Betydelsen av religion är strikt lika med noll? Vem tror hon att hon kan lura med ett så fullständigt huvudlöst påstående?

    "...just muslimer har varit de största offren för IS våld. IS anser nämligen att alla som inte delar deras ideologi är otrogna och förtjänar att dö." Javisst, och detta har ju en mycket logisk koppling till den saudiska wahhabismen, som är en del av ISIS ideologiska grund och historiskt ägnade sig just åt att definiera ut andra muslimer som icke-troende. Men det nämns inte med ett ord. Ismail klagar över "Arvidssons intellektuella tillkortakommande" men imponerar inte direkt själv.

    Nej, ärligt talat tycker jag att det är direkt pinsamt att akademiker skriver artiklar som dessa. De brister inte bara i vetenskaplighet, de är också ett svek mot den s.k. tredje uppgiften, att hjälpa allmänheten att förstå.

    SvaraRadera
  2. Frågan i rubriken är förstås också felställd, eftersom det inte handlar om antingen eller, utan om både och i samverkan. Vi borde fråga oss hur olika faktorer samverkar, istället för ideologiskt grundat yrande om vilket som är "den rätta" faktorn.

    Men vi lever i en kultur som är präglad av ett svartvitt antingen-eller-tänkande, som ytterst har sin grund i kristendomen/islam och dessa lärors svartvita uppdelningar i gott/ont, troende/icke-troende, rättfärdiga/orättfärdiga människor, Gud/Satan och himmel/helvete. Detta svartvita tänkande har marinerat oss genom århundradena, så till den grad att vi idag sällan är förmögna att upptäcka det, eftersom det kommer in i alla möjliga områden. Men det går fortfarande att se skillnader jämfört med östasiatiska samhällen som är präglade av andra traditioner. Detta har det gjorts studier på: Frågar man en amerikan om hen är extrovert eller introvert får man sannolikt ett kategoriskt svar. Medan en östasiat oftare svarar något i stil med både och, det beror på. Yin/Yang-symbolen är intressant att fundera över i sammanhanget - motsatserna finns där, men de vrider sig kring varandra och finns också i varandra, och aspekter av båda finns i varje människa. Balans och harmoni är nyckelord, snarare än föreställningar om att välja sida.

    Arvidsson och Ismail är präglade av den monoteistiska kulturens svartvita kategoriserande och särskiljande, och känner därför ett behov av att särskilja religion och politik och därefter välja det ena som viktigast och avgörande. Vilket av de två man väljer avgör i deras tänkande också vilket lag man tillhör; den goda, rättfärdiga och upplysta sidan som säger "religiös politik" eller den okunniga och grumligt fiskande motståndarsidan som säger religion eller politisk religion. Att det skulle vara möjligt att höja blicken och tänka annorlunda tycks inte falla dem in.

    SvaraRadera
  3. Detta förklarar också varför Ismail reagerar så hätskt mot Arvidsson, och använder ord som arrogant, självhävdande, vantolkning, och "intellektuella tillkortakommande" om honom. Det skulle Ismail knappast göra om det var en vetenskaplig debatt om en sakfråga - men nu känner hon att hon anklagats för att stå på fel sida, och då j-r!

    SvaraRadera
  4. Här finns Stefan Arvidssons replik: http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/debatten-om-is-religion-maste-ses-i-dess-historiska-sammanhang/

    SvaraRadera
  5. Ja, det här blir ju bara värre och värre. Stefan Arvidsson visar med all önskvärd tydlighet hur hopplöst han sitter fast i den svartvita tankesörja jag beskriver ovan.

    "Jag ville alltså helt enkelt argumentera för att ett historiematerialiskt synsätt är överlägset ett historieidealistiskt." Hur kan en professor resonera så ovetenskapligt och ogenomtänkt? Det är ärligt talat inte riktigt klokt.

    Tänk er att naturvetare skulle gräla sinsemellan om huruvida bränsle, syre eller gnista var det viktigaste för att det skulle börja brinna. Den som tänker en sekund inser ju att alla delar behövs, och inser man det inte kan man testa det i experiment. Därför skulle inte heller naturvetare föra så korkade debatter. Religionsvetare tycks kunna vara en annan femma...kanske just för att de inte gör några experiment.

    Varför skulle vi välja mellan historia, situation, psykologi och idéer när de uppenbarligen alla spelar in? Vi kan inte förstå varför utvecklingen blir som den blir om vi inte förstår historia och situation, men vi kan inte heller förstå varför nazismen såg ut som den gjorde och varför människor var mottagliga för läran om vi inte också ser till rasismens och antisemitismens idéhistoria. Zeloter i all ära, men hur skulle vi förstå mormoner utan att veta något om judendom och kristendom innan dess - historiematerialism kanske?

    Det är feltänkt att fråga om gener eller miljö är "överlägset" eftersom båda påverkar varandra i ett samspel, och på ett liknande sätt är det feltänkt att tala om "överlägset" när det gäller historia och idéer.

    Om en idéhistoriker hävdar att idéer är överlägsna, eller om en religionshistoriker hävdar att historia är överlägset, då bör vi se det för vad det egentligen är; ett barnsligt "Heja mitt lag! Min sida är bäst, andra sidan är sämst!" som inte har ett dugg med vetenskap att göra.

    Jag hoppas att det åtminstone finns några religionsvetare som är kapabla att inse detta?

    SvaraRadera