Lucia, kön och etnicitet

Det svenska luciafirandet utgör en rituell handling som mer eller mindre troget förhåller sig till ett manus och en specifik rekvisita. Dessa knyter i sin tur an till berättelser om det katolska helgonet Lucia, vars namn härrör sig till det latinska ordet för ljus (lux). Ritens huvudaktör (Lucia) går klädd i vit skrud med ljuskrans på huvudet och händerna sammanslagna framför bröstet, åtföljd av ett varierande antal sekundära rituella aktörer även de förbehållna specifika rituella kläder, artefakter och kroppshållningar. Till riten knyts också en definierad repertoar av sånger.

En enkel funktionalistisk tolkning av riten är att de rituella aktörerna ska sprida ljus och glädje under årets mörkaste tid.

Inför de stundande iscensättningarna av årets luciariter har det emellertid stått klart att just ritens funktion inte är dess mest primära dimension för alla. För vissa – låt oss i detta sammanhang kalla dem ’biologister’ – tycks istället den rituella huvudaktörens biologiska attribut vara avgörande för ritens legitimitet.

En hypotes skulle kunna vara att denna tolkning står förankrad i ett ”rit-ur-myt”-paradigm, företrätt bland annat av den brittiska antropologen Edward Burnett Tylor (d. 1917). Tylor menade just att den rituella akten förklaras av en bakomliggande myt.

Men ser vi närmare på myten om Lucia tycks detta inte stämma. Här berättas om en siciliansk kvinna som led martyrdöden genom att få ögonen utstuckna och halsen avskuren av den romerske kejsaren Diocletianus soldater i början av 300-talet.

Lucias utkarvade ögon.

Detalj ur målning av Francesco del Cossa (d. 1477)

Biologister kan alltså ha tagit fasta på den mytiska förebildens kön, men inte på hennes utseende. Inte heller kräver de en rituell iscensättning av den italienska martyrens brutala död för firandets legitimitet.

Det tycks alltså inte vara en urmyt eller föreställda historiska fakta som utgör norm för den rituella iscensättningen. Snarare kan vi spåra prototypen för den rituella akten och dess aktörer till en nationalromantisk 1800-talsfiktion – en nytolkning av urmyten – kring lucia som en ung, blond kvinna med ett säreget följe av tomtar och bakverk. Denna minst sagt fria nytolkning av urmyten kom under 1900-talet att tränga undan andra, konkurrerande föreställningar om Lucia och luciafirande, bland annat genom årliga iscensättningar på Skansen i Stockholm från år 1893 och framåt.

Medan den rituella huvudaktörens kön i denna moderna nytolkning korrelerar med könet på urmytens Lucia, sammanfaller alltså inte andra attribut, som klädedräkt, attribut eller (får vi förmoda) hårfärg. 

När ett svenskt företag i år valt att göra reklam med en bild på en ung, mörkhyad pojke klädd som luciaritens huvudaktör har röster höjts att den rituella aktörens kön och etnicitet inte överesstämmer med myten varför pojken inte kan vara en ”riktig” lucia. Andra – låt oss i sammanhanget kalla dem ’funktionalister’ – har uppskattat reklambilden och tycks istället mena att det är den rituella rekvisita pojken bär på bilden som ”gör” honom till lucia.

Värt att notera är att både biologister och funktionalister förhåller sig till samma sentida nytolkning av luciamyten och luciafirande – snarare än till någon sorts urmyt –, men alltså betonar olika dimensioner av den. Att en nytolkning framhävs som ursprunglig, autentisk och normerade är inte ovanligt i religiösa sammanhang.

Diskussioner om hur luciaritens autenticitet ska legitimeras blir härigenom ett exempel på hur traditioner och de byggstenar de utgörs av värderas olika och på hur traditioner hålls vid liv genom ständig kamp om tolkningsföreträde.

Närliggande exempel finner vi i debatter kring kön och etnicitet på rituella ledare i synagogor, kyrkor och moskéer. Medan vissa menar att de rituella akternas legitimitet är avhängigt den rituella aktörens kön eller etnicitet, menar andra att just ritens formalia transcenderar dessa.

Simon Sorgenfrei

Södertörns högskola