Gadget

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

tisdag 29 november 2016

Om gränser och gränslöshet: Muslimska helgonkulter i Egypten


När Cecilia Uddén i Sveriges Radio rapporterar om helgonfestivaler i Luxor, både kristna och muslimska sådana, skriver hon in sig själv i ett exklusivt sällskap av europeiska kvinnor och män som på nära håll observerat det som av både egyptologer, utländska ambassadörer och antropologer beskrivits som ett särskiljande egyptiskt religiöst fenomen, helgonkulten och den begreppsvärld som omfattar den. Etnoarkeologen Winnifred Blackman (d. 1950) var i området på slutet av 1920-talet och letade efter spår av faraonisk religion i bondebefolkningens praktik av moderna religioner. Antropologen Hans A. Winkler (d. 1945) gjorde 1933 en besatthetsstudie kring ett muslimskt andemedium inte långt från centralorten Luxor. (Ghost riders of Upper Egypt 2009)

Från 1800-talet fram till andra världskrigets utbrott kan man alltså observera ett relativt stort intresse för den Egyptiska allmogens religiositet men efter krigsutbrottet skrivs nästan ingenting från västerländskt håll fram slutet av åttiotalet.

Den samlade kunskapen om islam (och för den delen kristendom) i övre Egypten är i bästa fall fragmentarisk. Uddén gör en folkbildande gärning när hon beskriver helgonfestivalerna och följande text är tänkt att vara en religionshistorisk fördjupning och breddning av det reportaget.

För en religionshistoriker kan översättningen av arabiskans - wālī - till svenskans - helgon-  eller engelskans - saint- vara en trigger. Problematiken ligger så klart på ett konceptuellt plan, mer än ett grammatiskt. Det går att göra en rak jämförelse med hur ett helgon uppfattas och vördas i exempelvis katolsk kristendom och i den muslimska traditionen, men frågan är om det alltid är relevant. Denna typ av religionsvetenskaplig problematik har sina rötter i hur tidiga studier av islam utgick från författarnas egna kristna konceptualiseringar av religionsbegreppet. Imamen förstods exempelvis som “islams präst” fast islam inte har någon lära om sakrament vilka en präst då skulle kunna dela ut.

Av de muslimer jag talat med under flera år har dock ingen invänt gällande översättningen, inte ens muslimer som motsätter sig idén om en wali som någon slags helig person vars viloplats eller reliker är laddade med gudomlig välsignelse; även de muslimerna begagnar sig av översättningen ‘saint’ eller ‘helgon, oftast i negationen att inga sådana finns i den islamiska läran. Jag kommer att använda mig av översättningen ‘helgon’ framgent i denna text, fullt medveten om översättnings- och ämnesproblematiken.

De första muslimska helgonen, eller snarare de första som skall komma att betraktas som muslimska helgon, uppträder direkt efter Muhammeds död. Tidiga helgon är exempelvis Hassan al-Basri (d. 728) och det kvinnliga helgonet Rabi’a al-‘Adawiyya (d. 801) som båda var verksamma i det som idag är Irak. Rabi’a är än idag ihågkommen för sin intensiva gudskärlek som i folklore och hagiografi tar sig uttryck i en mängd olika berättelser. Exempelvis ska hon ha observerats på Basras gator med en eld i ena handen och en spann vatten i den andra. Då hon tillfrågades om varför hon gjorde detta skall hon ha svarat: “Jag vill släcka helvetets eldar och bränna ned paradiset ty bägge blockerar vägen till Gud:” Många av Rabi’as sentenser innehåller denna trop där hon förklarar att sann gudskärlek måste transcendera sådana ytligheter som rädsla för helvetet eller längtan till paradisets sinnliga belöning. (Attar, Farid al-din, Tadhkirat al-awliya; finns i engelsk översättning av A.J Arberry 1980 samt Losensky P.E. 2009)

År 796 i Akhmim nära Sohag i Övre Egypten föds Dhu al-Nun al-Misri som får status som en av världens stora mystiker även utanför sin egna islamiska kontext. Precis som Hassan al-Basri eller Rabi’a al-‘Adawiyya, skall Dhu al-nun ha formulerat en rad populära aforismer. “Vad du än kan föreställa dig så är Gud motsatsen till det.” Dhu al-Nun når sin auktoritära status inte minst för att portalfiguren Ibn Arabi, i sufiska sammanhang ofta kallad den störste mästaren, skriver al-Misris spirituella biografi på 1200-talet. (al-Kawkab al-durri fi manaqib Dhu al-Nun al-Misri )

Från 900-talet och framåt kan vi observera hur en stor mängd muslimska män och en något mer begränsad mängd kvinnor omskrivs som helgon över hela den muslimska världen. Denna process pågår in i våra dagar och fenomenet kan fortfarande i realtid observeras i södra Egypten och Sudan. (Brusi, F. Sufiland 2015; Brusi kommande). Dessa helgon vördas lokalt, regionalt och en del, som Ahmed al-Badawi (d. 1276) i Tanta i det bördiga Nildeltat är i det närmaste internationella angelägenheter och hans helgonhögtid besöks av upp till två miljoner pilgrimer årligen. (Biegman N. Egypt: Moulid, Saints and Sufis. 1991)

I sunnimuslimsk tradition finns ingen central regel för kanonisering. Det finns ingen påve eller motsvarande som kan agera ställföreträdare för Gud eller profeter och således sker “kanoniseringen” på populära eller andra kriterier. I jordbrukssamhällena runt Luxor så omgärdas helgonen (levande eller döda) med enstaka eller en mängd mirakelberättelser som belägger dessa män och kvinnor som av gud särskilt gynnade. Samtidigt kan man också observera hur vissa helgon helt glöms bort under perioder för att åter populariseras senare i historien. I samhället al-Gurna som huserar inte mindre än fyra muslimska helgonmausoleer (varav ett är tomt) så har de fyra helgonen lite olika arbetsfördelning sinsemellan. Abd el-Gurna (ursprungligen möjligen el-abd fi al-gurna) kopplas gärna till kvinnlig fertilitet medan Abu l-Gumsan ses som gynnsam vid sjukdom och krämpor. (Brusi 2015)

Ur ett muslimskt teologiskt perspektiv så befinner sig helgonen i ett gränsområde. På arabiska kallas detta gränsområde för barzakh och är ett ord som förekommer i koranen. I den muslimska kosmologin är barzakh ett tillstånd mellan liv och död, men som inte är samma tillstånd som det eviga livet i paradiset eller helvetet, något som skall inträffa efter uppståndelsens dag. (Al-Haddad Ibn Alawi, A. The Lives of Man. 2003) Barzakh är på så vis ett slags väntrum inför räkenskapens dag, då enligt Koranen varje själ skall belönas med paradisets alla ljuvligheter eller straffas med helveteseldens alla kval. (Koranen 78: 21-30) Barzakh är enligt samma lära det tillstånd där den sovande befinner sig. Således kan drömmen vara portalen för möte med både avlidna släktingar såväl som profeter och helgon. En tro som underbyggs av profetiska uttalanden som “den som ser mig i drömmen, den har mött mig i verkligheten.” (Bukhari 6592; Muslim 2266; Ahmad 3400)

I många muslimers tro så särskiljer sig helgonen vis a vis vanliga människor genom att kunna röra sig mellan existensens olika gränser. Det är alltså fullt möjligt att interagera med dessa helighållna män och kvinnor i deras gravar och utöver detta kunna dra fördel av helgonets särskilda ställning hos det gudomliga. Precis som i kristna traditioner tillverkar man ikoner, begagnar sig av reliker och försöker om möjligt få en direkt fysisk kontakt med helgonet eller åtminstone helgonets cenotaph. Det man söker hos helgonet är både dennes förbön men också den -baraka- som omgärdar henne. (för muslimsk relikkult, se Jonas Svenssons Människans Muhammed, 2015)

Bildtext: Muslimsk ikonografi: Ahmed el-Tayyib

Baraka kan förklaras vara en konkretisering av de mer abstrakta koncepten välsignelse och helighet. Likt kraften i Star Wars, föreställs baraka som en energi, gudomlig i sitt ursprung, vilken omgärdar allt levande (i bemärkelsen organiskt) och kan användas för att konkret berika sitt liv. Baraka återfinns i särskild koncentration då hos helgonen och i deras reliker. 

Då helgonen fungerar som ett slags agenter mellan allmoge och den gudomliga sfären är det frestande att tänka sig dem som en motsvarighet till Hermes. Winkler (2009) observerar inte långt från Luxor hur ett då levande muslimskt helgon mottar budskap från de döda, vilka likt spöken är osaliga tills dess att något korrigeras bland deras levande släktingar. I orala kulturer är gränsen mellan liv och död inte alls lika skarp som i den litterära kulturen. (för en introduktion till orala respektive litterära kulturer, se Barry Sanders  A is for ox, 2000) Islam i den perifera Nildalen är inte lika starkt textorienterad som islam i den moderna storstaden kan vara. När någon dör i al-Gurna annonseras detta ut i en megafon-försedd tuk-tuk som kör runt och återberättar den dödes biografi. I staden reduceras de flesta av oss till en bit text i morgontidningen när vi avlider. Ja, även på våra sista viloplatser är vi oftast inte mer än en bit text inmejslad i granit.

I Uddéns reportage framkommer det också att sekteristiska gränser är relativt indistinkta i helgonhögtidssammanhang. Detta blir såklart en bjälke i ögat på puritanska muslimer, vilka säkerligen ser både prestigeförlust och heresi i beteendet, men det är socialt och religiöst accepterat i lokalsamhället och på individnivå är man aldrig osäker på vilken religiösa identitet man är bärare av. Helgonkulterna i Egypten är ett slags, möjligen oavsiktliga, föregångare till interreligiösa samtal. Det finns tidigare exempel från exorcism där muslimer har genomgått processen ledd av en kristen präst, eller där kristna fått hjälp med utdrivningen av en muslimsk exorcist. Det föreligger en idé att även jinner (ett vanligtvis osynligt andeväsen som lever parallellt med människan) kan vara muslimer eller kristna och kanske just därför svarar olika bra på olika traditioners utdrivningsriter, eller möjligen på exorcisten själv.

Helgonen fyller också en väldigt praktisk funktion i bondesamhället. Till skillnad från staden med dess bekvämligheter som kan frigöra tid, så är den traditionelle Egyptiske bonden knuten till sitt arbete och sin jord. Helgonet blir således en god agent på vilken man kan lägga över sina religiösa spörsmål och behov. I Övre Egypten berättar man gärna om sin resa till Mecka om man utfört den formella och universella islamiska plikten, men man kan också berätta om hur man företagit sig långa resor för att delta i andra helgonhögtider. Allt som oftast kopplat till ett specifikt behov. En sjuk mor, avsaknad av kontanta medel eller kanske bara för att delta i festligheterna och få en stunds respit från vardagens bekymmer

Helgonets tillgänglighet och acceptans av och tröst för den arme syndaren har allra vackrast uttryckts av den sufiske diktaren Abu Sa’id (d. 1049) som i Hermelins översättning lyder:

Kom tillbaka, hvem du än är; kom tillbaka, kom tillbaka!
Om du är en otrogen, en elds-dyrkare, en afguda-dyrkare,
                                 kom tillbaka!
Vårt hof är icke förtviflans hof:
Äfven om du hundra gånger brutit din bot, kom tillbaka!


Frédéric Brusi är doktorand i religionshistoria vid Stockholms Universitet

3 kommentarer:

  1. De är verkligen intressanta, dessa folkliga uttryck för islam, som nog inte kan anses vara acceptabla i de strömningar som för närvarande är dominerande i samhället (eller som tar och får mest utrymme). Vad gäller för svenska förhållanden? Vi har ju numera åtminstone nominellt runt en halv miljon muslimer i Sverige så det måste vara en relevant fråga. Så hur ställer sig det av muslimska brödraskapet dominerade svenska muslimska organisationerna till sådana helgonkulter som du studerat? Och hur spridd är företeelsen bland svenska muslimer i allmänhet?

    SvaraRadera
  2. En hel del av frågorna besvaras i denna, Wot.

    http://www.sst.a.se/download/18.2d651a29157ee42adba86354/1477471622471/Sufism+i+Sverige_hela.pdf

    SvaraRadera
  3. Tack!

    Så relationen mellan sufier och MB/islamister är spända, även i Sverige. Det var förstås väntat, med tanke på den moderna muslimska väckelsens dragning åt islamism och salafism. Så vitt jag kan se framgår det dock inte om stämningarna enbart emanerar från muslimer i allmänhet eller också understöds av företrädare för muslimska organisationer.

    Intressant också att mouridiyya har representation i Sverige. Eva Evers Rosander har givit en långtifrån smickrande bild av den rörelsen. Med rätt glasögon på sig kan man nog betrakta den till stor del som en scam pga den utlovade välsignelsen(/frälsningen?) genom dagsverken och insamlade kontanter till grundarens blodsförvanter. Nästan så man känner sympati med andra muslimers antipati mot dem. Kanske inte enbart pga samma orsaker dock.

    Saknar dock (som vanligt) vilka värderingar de här rörelserna står för. Att man är si och så många och samlas här eller där är kanske nödvändigt att berätta men när man stannar där blir framställningen så ytlig. Könssegregation som norm påpekas dock, alltid nåt.

    SvaraRadera