Varför röstar inte Sveriges muslimer borgerligt, förutom de som gör det! Eller: Ingen kommer undan identitetspolitiken!

Svenskt Näringslivs tankesmedja Timbro har genom ledning av islamologidoktorn Eli Göndör breddat sin kunskapsproduktionsbas till områden som tidigare legat lite utanför kärnfrågor som marknadsekonomi, individuell frihet och fri företagsamhet till ett tilltagande fokus på frågor som rör det öppna samhället och integration, för religionsvetenskaperna en del intressanta frågeställningar kring religion och minoritets- och majoritetsgrupper i Sverige.

Alen Musaefendic har för tankesmedjan skrivit en resonerande rapport som tar sin utgång i den något avslöjande titeln “Varför röstar inte Sveriges muslimer borgerligt?”

Alen Musaefendic

Rapporten utgår till stor del från doktoranden Jonathan Bäcklies pågående forskning vid Göteborgs universitet som kretsar kring unga religiösas politiska deltagande. I en artikel av Bäckelie tillsammans med Göran Larsson (2012) görs det intressanta iakttagandet att även om muslimer hyser politiska uppfattningar som traditionellt förknippas med högerpolitik, så tenderar de att rösta på vänsterpartier. Musaefendic använder denna uppenbara paradox som ingång i sin egen rapport.

Stora delar av Musaefendics rapport är adresserad den svenska borgerligheten i allmänhet, med en del direkta partipolitiska mottagare, i form av rekommendationer inför det stundande svenska riksdagsvalet 2018. Därför kan man betrakta rapporten som en svensk borgerlig reflexion över sitt eget misslyckande att attrahera en väljargrupp som idag, enligt Musaefendic, nått “kritisk massa.” (Musaefendic sid. 8)

Timbro har redan 2014 närmat sig frågan om svensk partipolitisk identitetspolitik, genom Ivar Arpis rapport “Vem representerar Sveriges muslimska väljare?” En rapport som sökte beskriva hur svenska partier försöker hantera “tanken att grupper, snarare än enskilda individer, innehar rättigheter och är meningsfulla politiska kollektiv att utgå från.” I den rapporten hanteras identitetspolitik som något som smutsar ner en klassisk liberal politisk filosofisk idé, i förordet av Adam Cwejman formulerat som: “Ivar Arpis rapport landar i slutsatsen att de muslimska väljarna, precis som alla andra svenska medborgare, representeras av sina valda politiker. Det är ett traditionellt liberalt svar på den representativa de­mokratins utmaningar, lika giltigt nu som förr.” (Arpi 2014)

Musaefendics rapport har en annan ingång i sin syn på identitetspolitik. Den ställer just frågan varför muslimer inte följer identititetspolitiska röstningsmönster när de enligt rapporten egentligen skulle vara bättre politiskt representerade av borgerliga alternativ, uppställt efter fyra fokusområden som är sannolikt betydelsefulla för muslimer; Moskébyggande, Halalslakt, Religiösa friskolor och möjlighet till en flexibel helgdagskalender.

Musaefendic är inte omedveten om de problematiska definitionerna av islam och muslim som rapporten är tvungen att göra och nämner detta under presentationen av rapporten (Stockholm 5/4 2017). Den typen av problematik är förutom vara universellt religionsvetenskaplig, inte heller lika graverande i en text som inte försöker göra en religionsvetenskaplig analys, utan som mer ska läsas som en kritisk text från en del av borgerligheten till en annan.

Den stora behållningen för religionsvetenskaperna i Musaefendics rapport är hur den tar fasta på hur den svenska politiska högern förhåller sig till- och bör förhålla sig till muslimer och islam. Dels menar han att man bör 1. Stävja en retorik som bygger på okunskap och fördomar. 2. Bli bättre på att kommunicera redan existerande positiva fenomen och företeelser. 3. Presentera konkreta förslag som är viktiga för muslimska väljare.

Musaefendic listar en del exempel på olycklig retorik, men kunde ha byggt ut den rapportdelen till att bättre förklara kontexten, dvs beskriva det grasserande hatet mot muslimer och islam som “olycklig retorik” skall avkodas i. Att samtalet om och med muslimer skall ske i en “civiliserad samtalston” är en önskan från rapportställaren som borde vara ett grundantagande över alla politiska gränser.

Det är främst i Musaefendics sista förslag som det blir lite svårnavigerat. Musaefendic är å ena sidan uppmärksam på att symbolfrågor (Som Moskébyggen, halalslakt, religiösa friskolor och helgdagar) är just symbolfrågor, men menar ändå att dessa bör potentiellt kunna locka till sig muslimska väljare. Så är det sannolikt också, men frågan är hur många muslimska väljare som ser symbolfrågor som viktigare än realpolitiska? Igen aktualiseras frågan om Sveriges kanske 75% muslimer som inte är synbara i trossamfundsstatistik. Är det här inte just en sån identitetspolitisk uppmaning som rapporten säger sig vilja undvika? (Musaefendic sid. 3)

Musaefendic rapport formulerar ett intressant problemområde och man önskar att den följs upp med en närmre studie där man gör en djupare analys av vilka frågor som de facto förklarar svenska muslimers röstbeteende och vilka politiska reformer som kan göra effektiv skillnad. Musaefendic nämner bl a förtjänstfullt satsningar på socioekonomiskt utsatta områden där “muslimerna (sic) [är] starkt överrepresenterade.”

Ett möjligt svar till rapportens hypotetiska fråga finns redan formulerad i rapporten på sidan fem, men Musaefendic tar tyvärr inte upp den omedelbara slutsatsen i sin analys: “Muslimer är - precis som andra väljare - intresserade av de politiska frågor som allmänheten prioriterar högt: sjukvård, skola, lag och ordning, invandring etc.”

Det uppenbara svaret på rapportens retoriska fråga är i så fall att muslimer inte nödvändigtvis identifierar sig som “muslim” på valdagen i första hand utan kanske som “Svensk socialist”, “Svensk löntagare”, “Svensk väljare med utbyggd offentlig sektor som främsta reformområde” “Svensk skattebetalare och motståndare till privat företagande inom välfärden.” osv.

Detta konstaterade tar inte ifrån något av Musaefedics rapports meriter utan syftar till att försöka tolka rapporten ur ett religionsvetenskapligt perspektiv. Med lärdomar från religionsantropologisk forskning (Se bl a Michael Gilsenan 1976 och Samuli Schielke 2012) är det relativt välgrundat att muslimer inte beter sig så idealiskt muslimskt som den kvantitativa forskningen skulle önska.

Frédéric Brusi,

doktorand i religionshistoria,

Stockholms Universitet