Gadget

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

torsdag 6 april 2017

Varför röstar inte Sveriges muslimer borgerligt, förutom de som gör det! Eller: Ingen kommer undan identitetspolitiken!

Svenskt Näringslivs tankesmedja Timbro har genom ledning av islamologidoktorn Eli Göndör breddat sin kunskapsproduktionsbas till områden som tidigare legat lite utanför kärnfrågor som marknadsekonomi, individuell frihet och fri företagsamhet till ett tilltagande fokus på frågor som rör det öppna samhället och integration, för religionsvetenskaperna en del intressanta frågeställningar kring religion och minoritets- och majoritetsgrupper i Sverige.

Alen Musaefendic har för tankesmedjan skrivit en resonerande rapport som tar sin utgång i den något avslöjande titeln “Varför röstar inte Sveriges muslimer borgerligt?”

Alen Musaefendic

Rapporten utgår till stor del från doktoranden Jonathan Bäcklies pågående forskning vid Göteborgs universitet som kretsar kring unga religiösas politiska deltagande. I en artikel av Bäckelie tillsammans med Göran Larsson (2012) görs det intressanta iakttagandet att även om muslimer hyser politiska uppfattningar som traditionellt förknippas med högerpolitik, så tenderar de att rösta på vänsterpartier. Musaefendic använder denna uppenbara paradox som ingång i sin egen rapport.

Stora delar av Musaefendics rapport är adresserad den svenska borgerligheten i allmänhet, med en del direkta partipolitiska mottagare, i form av rekommendationer inför det stundande svenska riksdagsvalet 2018. Därför kan man betrakta rapporten som en svensk borgerlig reflexion över sitt eget misslyckande att attrahera en väljargrupp som idag, enligt Musaefendic, nått “kritisk massa.” (Musaefendic sid. 8)

Timbro har redan 2014 närmat sig frågan om svensk partipolitisk identitetspolitik, genom Ivar Arpis rapport “Vem representerar Sveriges muslimska väljare?” En rapport som sökte beskriva hur svenska partier försöker hantera “tanken att grupper, snarare än enskilda individer, innehar rättigheter och är meningsfulla politiska kollektiv att utgå från.” I den rapporten hanteras identitetspolitik som något som smutsar ner en klassisk liberal politisk filosofisk idé, i förordet av Adam Cwejman formulerat som: “Ivar Arpis rapport landar i slutsatsen att de muslimska väljarna, precis som alla andra svenska medborgare, representeras av sina valda politiker. Det är ett traditionellt liberalt svar på den representativa de­mokratins utmaningar, lika giltigt nu som förr.” (Arpi 2014)

Musaefendics rapport har en annan ingång i sin syn på identitetspolitik. Den ställer just frågan varför muslimer inte följer identititetspolitiska röstningsmönster när de enligt rapporten egentligen skulle vara bättre politiskt representerade av borgerliga alternativ, uppställt efter fyra fokusområden som är sannolikt betydelsefulla för muslimer; Moskébyggande, Halalslakt, Religiösa friskolor och möjlighet till en flexibel helgdagskalender.

Musaefendic är inte omedveten om de problematiska definitionerna av islam och muslim som rapporten är tvungen att göra och nämner detta under presentationen av rapporten (Stockholm 5/4 2017). Den typen av problematik är förutom vara universellt religionsvetenskaplig, inte heller lika graverande i en text som inte försöker göra en religionsvetenskaplig analys, utan som mer ska läsas som en kritisk text från en del av borgerligheten till en annan.

Den stora behållningen för religionsvetenskaperna i Musaefendics rapport är hur den tar fasta på hur den svenska politiska högern förhåller sig till- och bör förhålla sig till muslimer och islam. Dels menar han att man bör 1. Stävja en retorik som bygger på okunskap och fördomar. 2. Bli bättre på att kommunicera redan existerande positiva fenomen och företeelser. 3. Presentera konkreta förslag som är viktiga för muslimska väljare.

Musaefendic listar en del exempel på olycklig retorik, men kunde ha byggt ut den rapportdelen till att bättre förklara kontexten, dvs beskriva det grasserande hatet mot muslimer och islam som “olycklig retorik” skall avkodas i. Att samtalet om och med muslimer skall ske i en “civiliserad samtalston” är en önskan från rapportställaren som borde vara ett grundantagande över alla politiska gränser.

Det är främst i Musaefendics sista förslag som det blir lite svårnavigerat. Musaefendic är å ena sidan uppmärksam på att symbolfrågor (Som Moskébyggen, halalslakt, religiösa friskolor och helgdagar) är just symbolfrågor, men menar ändå att dessa bör potentiellt kunna locka till sig muslimska väljare. Så är det sannolikt också, men frågan är hur många muslimska väljare som ser symbolfrågor som viktigare än realpolitiska? Igen aktualiseras frågan om Sveriges kanske 75% muslimer som inte är synbara i trossamfundsstatistik. Är det här inte just en sån identitetspolitisk uppmaning som rapporten säger sig vilja undvika? (Musaefendic sid. 3)

Musaefendic rapport formulerar ett intressant problemområde och man önskar att den följs upp med en närmre studie där man gör en djupare analys av vilka frågor som de facto förklarar svenska muslimers röstbeteende och vilka politiska reformer som kan göra effektiv skillnad. Musaefendic nämner bl a förtjänstfullt satsningar på socioekonomiskt utsatta områden där “muslimerna (sic) [är] starkt överrepresenterade.”

Ett möjligt svar till rapportens hypotetiska fråga finns redan formulerad i rapporten på sidan fem, men Musaefendic tar tyvärr inte upp den omedelbara slutsatsen i sin analys: “Muslimer är - precis som andra väljare - intresserade av de politiska frågor som allmänheten prioriterar högt: sjukvård, skola, lag och ordning, invandring etc.”

Det uppenbara svaret på rapportens retoriska fråga är i så fall att muslimer inte nödvändigtvis identifierar sig som “muslim” på valdagen i första hand utan kanske som “Svensk socialist”, “Svensk löntagare”, “Svensk väljare med utbyggd offentlig sektor som främsta reformområde” “Svensk skattebetalare och motståndare till privat företagande inom välfärden.” osv.

Detta konstaterade tar inte ifrån något av Musaefedics rapports meriter utan syftar till att försöka tolka rapporten ur ett religionsvetenskapligt perspektiv. Med lärdomar från religionsantropologisk forskning (Se bl a Michael Gilsenan 1976 och Samuli Schielke 2012) är det relativt välgrundat att muslimer inte beter sig så idealiskt muslimskt som den kvantitativa forskningen skulle önska.

Frédéric Brusi,
doktorand i religionshistoria,

Stockholms Universitet

8 kommentarer:

  1. Tar Musaefendic upp bidragsberoende och vänsterpartiernas stora acceptans för islamister? Två bidragande orsaker som uppenbart måste undersökas även om de kan te sig kontroversiella.

    SvaraRadera
  2. https://timbro.se/integration/varfor-rostar-sveriges-muslimer-inte-borgerligt/

    Läs rapporten, vettja!

    SvaraRadera
  3. Jo, jag hade skummat igenom den artikel som du länkar till, men trodde att den snarare var ett referat än själva rapporten. Nåväl.

    Så vitt jag kan se anser Musaefendic att det största problemet är en viss främlings- och islamfientlighet hos de borgerliga partierna. Annars stämmer sakfrågorna hyggligt väl och den borgerliga politiken om jobb före bidrag borde attrahera fler muslimer än vänsterns "omhändertagandepolitik" som resulterat i utanförskap och segregation. Men det är ju vad han hoppas på bara. Med tanke på den stora andel som sympatiserar med S, V och MP verkar omhändertagandepolitiken vara attraktiv och segregation som konsekvens åtminstone acceptabel.

    Med tanke på att muslimerna som deltog i Bäckelies undersökning i sakfrågor har så annorlunda syn på samhället än vad S, MP och V har, känns det svårt att förklara att deras sympatier med dessa partier skulle bero på avståndstagande från de borgerliga partierna. Snarare borde man känna sig alienerad från hela partisystemet. Jag har för mig att Bäckelie också luftar den förståelsen. Men sådana kommentarer innebär mest bara att mysteriet tätnar.

    Innan jag fortsätter resonemanget bör jag påpeka att vi inte har fog till att tala om vad muslimer I ALLMNÄNHET har för partisympatier. Bäckelies undersökning baseras på ett urval av deltagare på en konferens anordnad av Sveriges Unga Muslimer (SUM), en organisation inom sfären kring Muslimska brödraskapet i Sverige. SUM utmärkte sig nyligen för att ha förlorat sitt statsbidrag pga att ha utgjort "en miljö där det förekommer individer som inte respekterar demokratins idéer, inklusive principen om jämställdhet och förbud mot diskriminering."

    Ett urval av SUM-konferensdeltagare kan inte utan vidare betraktas som representativt för alla muslimer i Sverige. Bäckelies uppsats innehåller inte heller någon vidare statistik analys av den insamlade informationen. Han förefaller inte vara bekant med kvantitativ metodik. Med andra ord skall man ta undersökningens resultat med en stor nypa salt. Till Bäckelies försvar skall nämnas att han ägnar en stor del av sin text till att förklara varför man INTE skall dra för stora växlar av en sådan här undersökning.

    Men det faktum att Bäckelies undersökning är den enda vi har avslöjar någonting om sakernas tillstånd: Hur stor kunskapsbristen är om svenska muslimers övertygelser och, per "root cause analysis", hur stor intressebristen är bland svenska religionsvetare. Varför har inte denna undersökning med dess mycket intressanta om än indikativa resultat följts upp av större och mer djupgående undersökningar? Doktoranderna borde flockas som flugor kring en sockerbit.

    Fortsättning följer.

    SvaraRadera
  4. Fortsättning från föregående inlägg.

    Men vi kan ändå spekulera om den typ av muslimer som ingår i urvalet: Varför anser så stor andel av dessa att MP, som har ett program som går stick i stäv med deras övertygelser, att det är sympatiskt?

    Jag tror att MP har haft en alldeles för förlåtande attityd. De har länge framställt sig som vidsynt, tolerant och antirasistiskt. Man har i alla sammanhang hårt profilerat sig mot SD. När Åkesson säger att islam är det största hotet mot Sverige, säger MP "välkomna!". När företrädare för muslimska samfund, många eller alla av dem associerade med Muslimska brödraskapet, har gjort karriär inom partiet har det varit svårt eller omöjligt att kritisera vad de gjort och vilka de haft kontakt med. De här personerna hade funnit en fristad inom MP, de har knappast behövt dölja sina övertygelser utan måste ha funnit att de varit acceptabla inom MP.

    Resten är historia - Kaplan, Khan, Temsamani, etc.

    Notera att Kaplan har varit ordförande för SUM. Bäckelie beskriver honom som något av den stora stjärnan på SUMs konferens. Signalen är tydlig: Om Kaplan, som är "vår" man, sympatiserar med MP utan att behöva göra avkall på sin muslimska övertygelse, så kan även jag göra det.

    Eftersom det till Muslimska brödraskapet knutna SUM utgjorde konferensarrangör kan man också fundera på om urvalets stora andel vänstersympatisörer kan förklaras med hjälp av Muslimska brödraskapets sociala profil. Tänker här på att man i Egypten från start arbetade för att skapa en civil organisation, närmast ett parallellsamhälle, och att bröderna som flydde Nasser till Europa på sextiotalet omedelbart satte igång med att organisera sig på likartat sätt (se Vidino). Man talar nu gärna om det "muslimska civilsamhället" i Sverige. Gardell har liknat MB med det svenska folkhemsbygget. "Omhändertagandepolitiken".

    Min tanke är att brödraskapet känner igen sig i sossarnas syn på samhället - något av ett ingenjörsprojekt för social rättvisa - utan att för den skull göra avkall på sina religiösa övertygelser.

    Nu fick ju Omar Mustafa till slut välja mellan sossarna och IFIS, och valde det sistnämnda, så numera är sympatierna för S bland SUMs unga bröder kanske inte lika starka.

    Men vem vet. Mer forskning behövs. Något att satsa på, Frederic?

    SvaraRadera
  5. I Norge tar man reda på fakta.

    Referat av den väljarundersökning bland invandrare som nyligen genomförts av SSB (norska SCB):

    https://www.minervanett.no/seks-av-ti-fra-asia-og-afrika-stemmer-ap/

    SSBs rapport:

    http://www.ssb.no/valg/artikler-og-publikasjoner/_attachment/305795?_ts=15ba9388000

    Till skillnad från den i det här blogginlägget diskuterade undersökningen får man väl anta att SSB gjort sin enligt konstens alla regler. Intressant nog är resultatets tendens i samklang med Bäckelies.

    82 % av de som uppger sig vara muslimer sympatiserar med Arbeiderpartiet, dvs Norges socialdemokratiska parti.

    SvaraRadera
  6. Tack för en ingående analys av forskning och väljarbeteende.

    Jag ifrågasätter inte att muslimer i hög utsträckning röstar på vänsterpartier i Skandinavien. Det jag har svårt att få mitt huvud runt är varför en del lägger så stor vikt kring att förklara muslimskt väljarbeteende med muslimskhet. Det är en alldeles för bred och öppen identitet för att kunna förklara vilken valsedel man stöder. Därför tycker inte jag att det är särskilt mycket väsentlig information i kvantitativa siffror på hur muslimer eller judar eller buddhister röstar. Där behövs det som du också uppmärksammar, mer kvalitativ forskning. -varför- är ju den intressanta frågan.

    Tack för uppmaningen till forskning, men jag är inte klar med mina helgon än, på långa vägar.

    SvaraRadera
  7. Att forska om någonting som är av samhälleligt intresse skulle ju kunna göra er mer relevanta. Jag undrar ibland vad jag får för den verksamhet jag betalar för. (Och jo, värderingar hos nyligen invandrade folkgrupper har större betydelse för oss än sufihelgon. Sorry.)

    Ingen har förklarat "muslimskt väljarbeteende med muslimskhet". Korrelation är inte samma sak som kausalitet. Det är inte bevisat att Bäckelies SUM-sympatisörer röstar rött men tänker blått på grund av att de är muslimer. Men det är ett intressant resultat och man vill veta mer. Vilka andra variabler bidrar till resultatet? Består resultatet idag, efter alla "affärer"?

    Det är inte heller bevisat att de flesta norska muslimer röstar på Arbeiderpartiet för att de är muslimer. Kanske beror det på att de kommer från länder med lågt HDI och att det därför finns en överrisk att de får en socioekonomisk status som innebär att "omhändertagandepolitiken" blir attraktiv. Vilket skulle kunna kontrolleras genom att inkludera personer med olika religion från samma regioner.

    Poängen är att problemet med att en kvantitativ undersökning inte ger hela svaret, inte löses genom att dissa kvantitativ metodik. Det löses genom att göra fler kvantitativa undersökningar, varianter som efterhand täcker det man är ute efter att förstå allt eftersom förståelsen utvecklas och förändras. Gör inte EN undersökning, gör TIO. Gör ett helt forskningsprogram!

    Och krydda gärna med kvalivativa djupintervjuer med ett fåtal personer. Vad som sägs kan bara stå för dessa fåtaliga intervjuoffer, men de kan ändå ge en indikation på varför det förhåller sig som de kvantitativa resultaten visat.

    Allt detta är förstås konventionell kunskap.

    SvaraRadera
  8. Kanske är det tyvärr så att religionsvetenskapen har blivit lite som det står i den här svd-artikeln:

    https://www.svd.se/svenska-universitet-forsvarar-inte-genuin-forskning

    Citat: "I Sverige finns en speciell fake–variant, nämligen doktorsavhandlingar som undersöker ett starkt begränsat material med ett batteri av metoder. Forskaren får sin doktorstitel, men avhandlingens resultat intresserar inte någon."

    SvaraRadera