Sveriges första muslim?

En av de första muslimerna att etablera sig i Sverige var Ebrahim Letejeff Umerkajeff (1877–1954), tatar från staden Penza drygt sextio mil sydväst om Moskva. Han kom till Sverige för 120 år sedan för att delta i stora Konst- och industriutställningen som hölls på Djurgården år 1897.

Vi vet inte mycket om Ebrahim Umerkajeff, men konturerna av hans liv går att spåra bland annat genom olika annonser och meddelanden införda i dagspressen. Dessa berättar att han blev kvar i Stockholm, att han gifte sig med Maria Elisabet Hult (1876–1955) och att deras son Hussein Umerkajeff (1901–1989) blev en relativt framgångsrik idrottare. Den 11 oktober 1916 sprang han exempelvis 100 meter på 12,3 sekunder och under 1930-1940-talen spelade han bowling på hög nivå.

Ebrahim Umerkajeff tycks ha kommit till utställningen på Djurgården i egenskap av körsnär och även fortsatt verkat i branschen. I Dagens nyheter den 13 december 1907 framgår att han drev en butik vid namn Ryska pälsvaruaffären på Grevturegatan 77. Denna flyttade senare till Riddargatan 4 och sedan, krigsåret 1914, vidare till Humlegårdsgatan 7.

Ebrahim Umerkajeff

Bild från ansökan om uppehållstillstånd 1918

Under 1920-talet verkar både affärerna och äktenskapet med Elisabet gått dåligt. Det framgår inte minst av en annons Ebrahim satte in i Dagens nyheter den 8 januari 1927: "På förekommen anledning meddelas härmed att jag fr. o. m. denna dag icke betalar min hustrus räkningar."

I april året därpå försatte Rådhusrätten pälsvaruaffären i konkurs.

Men Ebrahim Umerkajeff var inte typen som gav upp och i en intensiv annonskampanj i slutet av 1930 meddelas att Ryska pälsvaruaffären nyöppnat på Birger Jarlsgatan 38. Där handlar han nu inte endast med pälsverk, utan även med orientaliska mattor.

Det fanns också andra glädjeämnen. 1927 annonserades förlovningen mellan Hussein Umerkajeff och Sigrid (Pyret) Tillman (1907–1982), tre år senare gifte de sig och 1933 föddes deras dotter på Södra BB.

Samma år som Ebrahim nyöppnar Ryska pälsvarufabriken slog också en konkurrent upp dörrarna. Den 6 oktober 1930 annonseras nämligen att man kan köpa ”Mattor från Istanbul” hos Turkiska magasinet på Malmskillnadsgatan 32. Butiken hade öppnats av Akif Arhan (1905–1981) som några år tidigare kommit till Stockholm från Kayseri i Turkiet, via Istanbul, Berlin och Zürich.

Ebrahim och Akif bör länge varit mer eller mindre ensamma som muslimer i Sverige, men under andra världskriget kom ytterligare några muslimska invandrare med tatariska rötter till Sverige. Bland dem Ali Zakerov (1911–1975) och Osman Soukkan (1903–1975). Tillsammans med Umerkajeff och Arhan bildade de 1949 den första muslimska föreningen i Sverige, Turk-Islam Församlingen för Religion och Kultur. Enligt den dödsannons som publicerades i Dagens nyheter såväl som i Svenska dagbladet 22 respektive 23 oktober 1954 var Umerkajeff själv "pionjär för bildandet av den numera organiserade menigheten av muhammedanska trosbekännare." 

Vännerna brukade träffas på Kjellssons café på Birger Jarlsgatan 36, alltså adressen bredvid Ryska pälsvarufabriken, och föreningens verksamhet går sedan att följa i dagspressen under 1950-talet i samband med olika högtider. De firar Muhammeds födelsedag i Konserthuset, ber i Folkets hus och avslutar fastan i Medborgarhuset.

Under de sista åren finns det dock få spår av Ebrahim Umarkajeff i dagspressen. 1945 annonserar han ut en ”skrivmaskin billigt” och i december 1951 ”säljer han två pälsar pga flytt” troligtvis från Drottninggatan 65 till Kungstensgatan 1. Den senare adressen anges också för avhämtning av ett restparti pälsvaror i februari 1952.

Två år senare avlider han alltså. Enligt dödsannonserna ”stilla och lugn i sitt hem måndagen den 18 oktober 1954.” Han sörjs och saknas av ”Hussein och Sigrid. Barnbarn. Barnbarnsbarn.” Jordfästningen ägde rum i Helsingfors den 25 oktober 1954. Sannolikt hade inte den muslimska begravningsplats som Islamföreningen köpte mark till på Skogskyrkogården ännu kommit i bruk, varför Ebrahim fick begravas i Helsingfors.

Ebrahim Umerkajeffs dödsruna

Vår kunskap om landets första muslimer är ytterst bristfällig. Men genom exempelvis de senaste årens digitalisering av våra större dagstidningar kan vi relativt enkelt söka fram grundläggande information om några av dem. Det finns också fortfarande personer med levande minnen av dessa tidiga invandrare och muslimer. En god gärning vore att intervjua dem innan det är för sent.

Simon Sorgenfrei, Södertörns högskola

Koranen 100 år!

I morgontidningen uppmärksammades att det idag är 100 år sedan 1917 års Bibelöversättning låg färdig. Kanske är det också värt att påminna om att det i år dessutom är 100 år sedan orientalisten och semitisten Karl Vilhelm Zetterstéens översättning av Koranen gavs ut på Wahlström & Widstrands förlag. Utgivningen annonserades i Svenska Dagbladet den 16 december 1917 och 1 maj året därpå recenserades bedriften av signaturen E. K-n:

Professor Zetterstéen har dels utfört en ordagrann och meningstrogen översättning av ”de båda pärmarna” – Islams uttryck för profetens uppenbarelser som totalitet, alla de etthundrafjorton ”sûrorna”. Men ensamt därmed vore den intresserade läsaren – arbetet är avsett att kunna brukas av varje bildad person – ingalunda hjälpt. Ty Koranen är icke en bok för det enfaldiga andaktssökandet, utan en samling utomordentliga exempel på den semitiska andens kärlek för invecklade, ofta rent av spetsfundiga uttryckssätt, jämte massor av litterära hänsyftningar till bibeln, den rabbinska litteraturen, den kristna teologien och de fornarabiska sagorna och myterna…Allt detta nödvändiggör i högsta grad en översikt av Koranens uppkomst – vilket i stort är det samma som en redogörelse för Muhammeds liv – samt en med texten fortlöpande kommentar. Båda kraven har professor Zetterstéen uppfyllt på ett, så långt en lekman kan bedöma, utmärkt sätt.

Koranen hade redan tidigare översatts av diplomaten Fredrik Crusenstolpe år 1843, samt 1874 av Carl Johannes Tornberg, professor i österländska språk i Lund. Det har också kommit en senare översättning, av diplomaten och konvertiten Mohammed Knut Bernström 1998.

Att ett litet språk som svenskan har fyra koranöversättningar från arabiska får sägas vara anmärkningsvärt. Zetterstéens översättning, som av många anses vara den språkvetenskapligt främsta, upplevs av många idag som föråldrad och svårläst. Men översättningens arkaiska språkdräkt kan också vara effektfull. Koranen är en textsamling som inom sig rymmer olika litterära genrer, från korta lyriska verser över berättande prosa till torr regeltext. Zetterstéen lyckas bättre än de flesta fånga något av poesins bildspråk och rytm i sin översättning, om än inte originalets meter och rim. Här ett exempel ur sura 91, verserna 1–10:

Vid solen och dess sken,
Vid månen, när den följer henne,
Vid dagen, när den röjer henne,
Vid natten, när den skyler henne,
Vid himmelen och det, som byggt den,
Vid jorden och det, som fullkomnat henne
Och ingivit henne både hennes syndfullhet och hennes gudaktighet
Lycklig den, som håller henne ren;
Olycklig den, som begraver henne uti synd!

Kanske är det dags för en Korankommission, lik den som tog fram Bibel 2000, bestående av teologer, språkvetare och poeter som kan samarbeta kring en ny svensk Koranöversättning? Jag skulle gärna läsa i alla fall några av de mer poetiska verserna översatta i samarbete mellan språkkunniga muslimska teologer och översättare vana vid rim och meter som Eva Ström, Gunnar Harding eller Malte Persson.

Simon Sorgenfrei, Södertörns högskola

Har Sverige fått sitt andra fall av självimmolation?

Den tredje oktober rapporterade Göteborgs-Posten och P4 Göteborg om en man som satt eld på sig själv inne i Domkyrkan i centrala Göteborg. Han ska ha hällt en antändlig vätska över sig, och sedan brinnande tagit sig ut ur Domkyrkan där butikspersonal och andra förbipasserande blev vittnen till händelsen. Mannen brännskadades svårt och avled senare av sina skador.

Uppgifterna i media är mycket knapphändiga om de omständigheter som rådde inne i kyrkan och som föranledde självbränningen - polisens jourhavande förundersökningsledare ville under kvällen avvakta med kommentarer om det rör sig om en självimmolation, dvs en självbränning med politiska motiv. Skeendet tyder dock på på detta, och den följande kommentaren syftar till att sätta denna ledsamma och förfärliga händelse i ett större sammanhang. 

Självimmolation är ett fenomen som söker offentlighet – det äger oftast rum i städer och på allmänna platser där många människor finns att bevittna händelsen. För att förstås som en självmordsprotest, menar sociologen Michael Biggs att handlingen behöver innehålla flera element: ett uppsåt att handlingen leder till döden; att handlingen inte syftar till att skada andra människor eller ting; att handlingen har ett publikt genomförande och/eller ett brev eller offentliggörande som riktar sig till politiker eller allmänhet; och att handlingen utförs för en kollektiv sak snarare än av personliga skäl. Termen självimmolation kommer ur det latinska ordet för offer, immolare. En självimmolation är ett offer av den egna kroppen som sedan 1963 förknippas med död genom eld, då den vietnamesiska munken Thich Quang Duc  lät bränna sig själv till döds i Saigon som protest mot den sydvietnamesiska regimens förtryck av buddhisterna i landet. En självimmolation kräver naturligtvis en stark beslutsamhet för att genomföra, och är samtidigt enkelt att iscensätta då det bara krävs en lättantändlig vätska och en tändare. Förvisso är självbränningar oftast individuella handlingar, och sällan del av en kollektiv eller kultisk miljö. Emellertid är det kännetecknande för självimmolationer att de kommer i kluster: en händelse tycks inspirera andra att följa efter vilket vi kan se i Tibet där en våg av självimmolationer tog sin början 2011 och som nu uppgår till 150 fall i Tibet och Kina samt 10 dokumenterade fall i exil.De individer eller rörelser som dras till självimmolation använder inte självmordsterrorism eller andra handlingar som kan skada andra – självimmolationer är utpräglade icke-våldshandlingar som varken syftar till att skada andra människor eller byggnader. Istället är deras yttersta syfte att skapa reaktioner hos åskådare och sympatisörer, reaktioner som leder till ett moraliskt ställningstagande som även förväntas övergå i handling. Att bränna sig själv blir på så sätt en uppmaning till omgivningen att ta ställning i politiska frågor; personen omvandlar sig till ett slags brinnande imperativ som genom handlingen vill skapa starka reaktioner. Den brinnande kroppen blir ett effektfullt medium, som väcker starka känslor hos åskådarna, både de som befinner sig på plats och de globala åskådare som tar del av händelsen via tidningar, tv och internet. Foton av en människa i lågor är kraftfulla bilder. För de som befinner sig på plats tillkommer andra starka sinnesintryck: lukten av bränd hud och bränd kropp. Dessa starka reaktioner kan sedan leda till handling, och ett engagemang i frågorna som den självbrännande personen vill uppmärksamma genom sitt offer.

Självbränningar är vanligare i buddhistiska och hinduiska kulturer, men har plockats upp som en form av politisk protest som även förekommer i andra länder och andra världsdelar. Det finns emellertid en påtaglig religiös och kulturell klyfta mellan abrahamitiska och indiska religiösa traditioner som blir tydlig när frekvensen av självbränningar länkas till geografiska områden. Självoffer i form av självbränningar förekommer sällan i kristna eller muslimska kulturkontexter, även om fall finns dokumenterade som i Tunisien 2010 när en grönsakshandlare satte eld på sig och det blev startskottet för den arabiska våren. Olika föreställningar om döden och vad som följer därefter har lett fram till diametralt skilda syner på hur en död kropp hanteras och hur man ser på kremeringar. I abrahamitiska traditioner finns en lång sedvänja av att begrava hela kroppen. Till exempel kan det utifrån kristen teologi bli ett dilemma att bränna kroppen eller delar av kroppen, då den inte längre ses som intakt och kan återuppstå på den yttersta dagen. I hinduiska och buddhistiska kontexter är emellertid kremationer vanligt, och död genom eld har en helig och ren dimension. Att offra sin kropp eller delar av sin kropp är dessutom ett etablerat tema i religiös litteratur och praktik i buddhistiska traditioner (både i theravada och mahayana-traditioner) där det kan tolkas som ett tecken på en osjälvisk handling och en bodhisattva-gärning vars yttersta syfte är att hjälpa människor från lidande, eller att skydda den buddhistiska läran när den är hotad. De brinnande vietnamesiska munkarna och nunnorna på 1960-talet hade som syfte att rädda buddhismens hotande ställning i Sydvietnam och att få ett slut på Vietnamkriget, medan tibetanerna vill göra omvärlden uppmärksam på det politiska förtryck som alltjämt pågår i Tibet. Självimmolationer äger oftast äger rum i politiska miljöer som är demokratiska och där självoffret har en större möjlighet att påverka politiska skeenden eller beslut. I Sverige har vi bara haft ett tidigare fall av självimmolation som inträffade 1981, när skådespelaren Per-Axel Arosenius lät bränna sig själv till döds utanför Skattemyndighetens kontor i Stockholm efter en långvarig skattetvist där han ansåg sig orättvis behandlad. Händelsen i Göteborg ägde rum i och utanför Domkyrkan, vid 13.30-tiden. Varför just en religiös byggnad valdes ut som plats, och vilken bakgrund eller anknytning mannen har dit är fortfarande oklart, liksom de bevekelsegrunder som kan ha lett fram till handlingen. Mannen var så svårt skadad att han inte kunde höras av polisen. 

Katarina Plank,  Karlstads universitet  

För vidare läsning rekommenderas sociologen Michael Biggs artikel Self-Immolation in Context, 1963-2012:
Michael Biggs, “Self-Immolation in Context, 1963-2012”, Revue d’Etudes Tibétaines, no. 25, Décembre2012, pp. 143-150.