Gadget

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

fredag 1 februari 2013

Våldsbenägna islamister och resten av den muslimska världen



Dagens ledare i Dagens Nyheter speglar ett dilemma i den offentliga debatten om islam. Ledarkribenten är kritisk mot vad han uppfattar som en ovilja från "fredsrörelser, debattörer, intellektuella" att kritisera "våldsbenägen islamism". Vederbörande verkar vilja ha ett unisont och offentligt "usch och fy för islamister, framför allt våldsbenägna och religiöst kolonialistiska islamister i Mali". Anledningen till att detta inte sker tolkas som ett medvetet val för att sådan kritik inte ska spilla över i ett allmänt islamofobiskt "usch och fy för muslimer". Även om jag personligen gärna säger usch och fy till övergrepp, anser jag att min uppgift som religionsvetare (jag vill inte vara så förmäten att kalla mig intellektuell) snarare är att problematisera och ifrågasätta, också svenska ledarsidor och deras hantering av religion.

Ledaren hävdar att "så svårt är det inte att dra en tydlig gräns mellan den lilla minoriteten våldsbenägna islamister och resten av den muslimska världen". Är det inte? Är gränsen så tydlig? Är gränsen "något i världen" som vi tydligt kan se framför oss, som ett streck draget av någon i den maliska ökensanden eller är den något som måste skapas, ett streck som vi själva måste dra? Och i så fall på vilka grunder? Här blir det intressant att se vilka gränser som den anonyma ledarskribenten själv sätter upp, och hur enkla dessa verkligen är att använda när "onda" och "goda" muslimer ska identifieras. 

En distinktion är relativt enkel, det medges: mellan människor (muslimer eller ej) som utövar våld och tvång riktat mot andra, och de som inte gör det. Det kan vi observera. Men nota bene, det är inte enbart den gränsen som står i fokus i ledaren. Det är våldsbenägna islamister som vi ska identifiera och skilja ut från en muslimsk majoritet. Med andra ord: det handlar om att identifiera de personer som kan tänkas ha föreställningar och psykologiska dispositioner som i förlängningen kan leda till våldsutövning. Det handlar om en gräns som dras inte på basis av vad som kan observeras, utan på basis av spekulationer om vad som eventuellt rör sig i människors huvuden.  De två nivåerna blandas i ledaren. Å ena sidan kritiseras handlingar: terrorister orsakar dödsfall, de hotar det fria ordet, de förtrycker kvinnor. Alla dessa är möjliga att observera. Men terroristerna har också tankar och föreställningar som inte på samma sätt direkt kan observeras. De måste därför bli föremål för spekulation, men är icke desto mindre förkastliga. Islamisterna "föraktar demokrati, religionsfrihet och mänskliga rättigheter". 

En annan distinktion ter sig kronologiskt orienterad. Islamisterna i Mali företräder enligt DNs ledare en "medeltida islam" som de i "kolonialistisk" anda försöker trycka på andra. "Medeltida" är i ledaren ett värdeladdat ord som ställs mot "fredlig islam".  

Men hur medeltida är egentligen den islam som återfinns hos de islamister vilka franska styrkor för tillfället strider mot i Mali? Tja, olika centrala element i det föreställningskomplex som på en abstrakt teoretisk nivå brukar begreppsliggöras som salafism har haft företrädare genom historien, men det är inte förrän i modern tid som den nått någon vidare spridning och fått genomslag. I den allra tidigaste islamiska historien (åtminstone den del som vi kan säga något om) mobiliserade den kharajitiska rörelsen anhängare med krav på att strikt åtföljande av Koranen (i det läget fanns ingen tydlig sunna). Kharajismen förblev ett sekteriskt randfenomen. Den zahiritiska rättsskolan, med dess fokus på "Koranen och sunna allena" dog i princip ut efter viss begränsad framgång (med härskarnas stöd) i det muslimska Spanien på 11-1200-talet. Den sågs på med stor misstänksamhet av andra rättsskolor. Ibn Taymiyya (d.1328), den kanske främste medeltida inspiratören till dagens salafism hade visserligen ett ganska starkt (om än lokalt) folkligt stöd, men hans likar i den religiösa eliten tog avstånd från hans radikala bokstavstro, och några stämplade honom som galen.  Någon större spridning fick heller inte hans tankar förrän i modern tid. 

Det är, dristar jag mig till att säga, materiella förändringar i den moderna världen som i många andra sammanhang nog upplevs som positiva av liberalt sinnade debattörer som också skapat de ekologiska förutsättningarna för spridning och etablering av salafistiska tankemönster: På producentsidan introduceringen av tryckpressen och vidare förändringar mot allt billigare och effektivare sätt att sprida information över världen. På konsumentsidan  massutbildning och läskunnighet. Moderna kommunikationer har möjliggjort förflyttningar av såväl information som människor över stora avstånd. En nyckeltanke som återfinns i salafiska idékomplex är att människors handlande i vardagen i detalj ska regleras av det bokstavliga innehållet i källorna. Vardagen ska bli en gudstjänst. Ett sådant ideal kan inte helt ut förverkligas utan att människor i vardagen vet vad som står i källorna, det vill säga har direkt tillgång till dem och förstår dem.

Epitetet "medeltida" på den islam som kritiserar är alltså knappast rimligt som beskrivande term: salafismens islam är ingalunda "medeltida" (vad det nu kan tänkas innebära mer än "icke-modern") i alla avseenden. I vissa avseenden är den i högsta grad modern. Men det kommer mera. Om man ska identifiera de islamistiska terroristernas islam som "medeltida", vad gör man då med de delar där det finns överlappningar med ideal karakteristiska för modernitet?

Några exempel kan ges: Här finns en tydlig individualism i synen på förhållandet mellan människa och Gud. Varje individ är ansvarig för sin egen frälsning. Det får inte finnas något mellanled mellan individen och Gud (detta motiverar på ett reflekterat plan attacker på helgongravar, för övrigt en direkt parallell till protestantisk ikonoklasm under reformationen). Vidskeplighet, utan stöd i skrifterna hindrar positiv samhällsutveckling, moraliskt leverne, människors hälsa och välstånd och ska motarbetas (därav förstörelsen av gamla manuskript, som ändå bara innehåller skräp och vilseledande okunskap). För att människor aktivt ska kunna nå frälsning måste de medvetet ta ställning för de religiösa sanningarna, och därför måste de utbildas. Religiös kunskap ska inte vara förbehållen en elit. Att underkasta sig religiösa auktoriteter, bara för att de av hävd anses vara auktoriteter är fel. Det bör betonas att just dessa överlappningar är överlappningar också med islamtolkningar som likaledes ofta identifieras som "goda": till exempel feministiska nytolkningar och HBTQ-islam. 

Bakom distinktionen mellan "medeltida" islamism och "fredlig" islam i Mali döljs ytterligare en problematik. Är det så att "fredlig islam" praktiserad "i generationer" är något som liberalt sinnande debattörer per automatik bör försvara mot "kolonial" islam, utifrån en måttstock av till exempel mänskliga rättigheter? Enligt en undersökning av kvinnor i Mali som uppsökte mödravårdskliniker i samband med graviditet var 94 procent könsstympade. Traditionella religiösa ledare i Mali har motsatt sig statsunderstödda kampanjer för att avskaffa sedvänjan. Religiösa grupper med en mer "salafistisk" inställning till religionen importerad utifrån, har istället varit aktiva i motståndet mot den. Om man (som till exempel jag själv gör) ser kvinnlig könsstympning som ett ytterst tydligt exempel på systematiskt våld mot kvinnor och ett övergrepp på mänskliga rättigheter, hur blir det då med den tydliga gränsen baserad på "våldsbenägenhet"? Vidare: kan man utgå från att alla övriga muslimer i Mali som inte stödjer islamisterna per automatik är anhängare av "demokrati, religionsfrihet och mänskliga rättigheter"?

Syftet med detta inlägg är inte att försvara islamister i Mali och deras handlingar, utan att problematisera påståendet att det skulle vara enkelt att dra tydliga gränser mellan muslimer, inte som fysiska individer utan i mer abstrakta termer som "våldsbenägna islamister" och "resten av den muslimska världen". I många fall kommer man lik förbaskat att ha den berömda rumpan bak. Benägenhetet att söka enkla och praktiskt användbara kategoriseringar av "skurkar" och "hjältar" i en förvirrande värld, och att i denna process skapa föreställningar av vad som rör sig inne i andras huvuden är förståelig, och jag tror i grunden djupt mänsklig. Men för att använda en akademisk favoritfras: det hela är inte så enkelt.  

Det kan tyckas rimligt att göra en distinktion mellan "våldsbenägna islamister" alternativt "jihadism" och "resten av den muslimska världen" som ett sätt att motverka islamofobi. Men jag tror inte det är det rätta vägen om man vill nå framgång i detta avseende. Problemet är att distinktionen läggs på en nivå där det avgörande för i vilken kategori en enskild person ska placeras är något icke-observerbart, ett inre tillstånd av föreställningar och benägenheter och ett förakt för "demokrati, religionsfrihet och mänskliga rättigheter". I och med att distinktionen läggs på en ideologisk nivå är den också potentiellt en utgångspunkt för misstänkliggörande. "Vem vet om inte min arbetskamrat Muhammed egentligen är en sådan där ‘våldsbenägen islamist’ som det skrevs om i DN häromdagen. Han är ju muslim och kan ju därmed tillhöra den minoriteten istället för ‘resten av den muslimska världen’?" 

Ideologier är inte fysiska storheter "i världen", essenser som individer kan ha eller inte ha inuti sig, utan abstrakta beteckningar på antagna överlappningar i högre och lägre grad i människors icke direkt observerbara föreställningsvärldar. Detta gör den exakta gränsdragning mellan "vanliga muslimer" och "islamister" och mellan "islamister" och "våldsbenägna islamister" som faktiska grupper vilken DNs ledarskribent menar är enkel i praktiken svår, för att inte säga omöjlig. 

Istället för att spekulera kring vad som rör sig inne i människors medvetanden och skapa kategorier och bedöma och behandla människor på basis av detta, är det kanske rimligare att fokusera faktiska handlingar och uttalanden och begränsa kritik och ställningstaganden till dessa. 

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet

17 kommentarer:

  1. Hej Jonas!

    Tack för texten, jag tror jag håller med om det mesta, och framförallt av vikten att problematisera och nyansera, och kunna återföra begrepp i samtalet från det dimmigt abstrakta idémässiga till det klara konkreta och mänskliga.

    Däremot är det ju på inga sätt märkligt eller ens fel, vilket du inte skriver heller, att en liberal ledarsida tar upp ämnet. Politiker och journalister måste kunna generalisera för att hinna säga det som ska sägas på några rader och sändningssekunder ibland, har inte alltid bakgrundskunskap och har dessutom ofta sin givna politiska karta att se världen igenom, så konstigt är ju inte dilemmat du tar upp på något sätt.

    Enligt min uppfattning sätter DNs ledare, förenklat eller ej, fingret på en faktiskt räddhågsenhet som finns på den offentliga arenan Sverige. Delar av den handlar kanske om att inte "våga ta debatten" ala Avpixlat och därmed stigmatisera – i debatten - redan utsatta minoritetskollektiv, men kanske också lika delar konflikträdsla, snällism och förvirring.

    Islam behöver debatteras *mer* i Sverige, inte mindre, och det är fint att det finns forskare och andra som kan och ska nyansera och belysa komplexiteter, men vi tjänar inget på en hämmad diskussion, allra minst människor i landet med muslimsk kulturbakgrund.

    Idéer påverkar. Ibland mycket. Det finns ingen snäll, söt, sufidufiliberal islam och en ond, patriarkal, salafiballafikonservativ islam, men tusen nyanser. Men det är viktigt att tala om wahhabism/salafism i sina olika former, om Taimours intention, och alienation och fängelsesalafism. Till exempel.

    Radikalhögern eller populisthöger kommer snart helt prägla diskursen om islam, så välkomna hellre liberal aningslöshet, för den behövs och är bättre än tystnad, frustration och överdriven försiktighet.

    Ibland tror jag dessutom många forskares fikonspråksnyansering hos "vanligt folk" skapar en känsla av att alla andra ska hålla tyst och låta de kunniga, toleranta ha patent på sin egna otillgängliga diskurs.

    Alltså, så uppfattade jag inte detta, men tendensen finns, inte bara när det kommer till islam, men kanske alldeles särskilt i islamdebatten. Just för att det är så himla mycket känslor i den (om man nu kan se islamdebatten i Sverige som en diskursiv helhet dvs).
    Inte bara “bring fun back into fundamentalism”, utan också “bring also fun back into the discussion about fundamentalism”.

    Vänlig hälsning,

    Pierre Durrani

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Pierre
      Du har så rätt. Mer diskussion och analys behövs. Ingen tjänar på att "lägga locket på". Jag ser det som min uppgift som religionsvetare att problematisera och analysera såväl religiösa trender bland muslimer världen över, som den offentliga diskussionen i Sverige kring dessa trender. Det är inte åsikter som saknas i debatten, utan analys och även meta-analys. En analys som jag menar skulle kunna fördjupa den diskussion som för tillfället verkar gå i rundgång och mest handlar om vem som säger eller inte säger "usch och fy" (ett återkommande tema på ledarsidor som jag menar är på sandlådenivå).

      En form av analys som jag menar behövs är ett blottläggande av språkbruk och tankefigurer i den offentliga debatten, och hur dessa har en potential att styra tänkandet hos mottagarna i den ena eller andra riktningen, givet hur vi intuitivt bygger begrepp och kategorier, och orienterar oss i vardagen med hjälp av dessa. Artikeln ovan var ett första försök till detta.

      Jonas

      P.S. Var det du som en gång myntade det klassiska "Grön jihad mot Öresundsbron". Ett härligt exempel som jag brukar använda i undervisningen för att problematisera jihadbegreppet såsom den offenliga diskussionen? Angående "sufidufiliberal"-islam (härligt ord), se mitt tidigare inlägg på denna blogg i frågan (jag misstänker att den artikel i DN som jag där kritiserar har samma upphovsman som gårdagens ledare, men har inga bevis). Samma sak gäller mitt inlägg om den slarviga användningen av ordet "shari'a" i nyhetsmedia.

      Radera
    2. Jonas,
      Tack för ditt svar.
      Jag har för mig att jag använde begreppet i Fältbiologsammanhang, eller om det var Grön Ungdom, minns inte riktigt.

      Ja, mer diskussion och analys behövs, alltifrån i Ring P1 till religionsvetenskapliga bloggar, men språkbruket kommer aldrig vara enhetligt. Hur mycket problematisering man än försöker sig på. Det ligger väl i samhällets brokighet och språkets symboliska natur, att vi tolkar som vi präglats. Rundgång, och usch och fy, är kanske inte alltid så särdeles smart, men förståeligt

      Diskussionen om islam har bara börjat i Sverige, och det kommer ta några decennier innan den mognar på riktigt, tror jag. Den mogenheten kräver nog en hel del människor som har etiketten muslim som självdefinition, och formulerar, deltar, påverkar debatten om dem själva tillsammans med andra. Och med dem också en vokabulär, där man kan nyansera, avdramatisera och mejsla fram ett språkbruk som håller.

      Religionsvetenskapliga ompräglingar kan ju också ha politiska agendor eller användas av folk med politiska agendor oavsett om de är ”islam-får-aldrig-kritiseras”-avpixlare, multikultichica inte så lite självgoda halalhippies, barska miljonprogramssalafiter eller gråsossiska Södermalmsmoskéiska ikwhaniter et al.

      Då meta-diskurs, och diskurs om diskurs, tex. islamologers eventuella apologetik för akuta och konkreta problem i termer av nyansering, om det nu förekommer, vilket en del muslimofoba islamskeptiker menar, behöver också problematiseras. Ord ger makt. Akademin ger makt. Politiska positioner ger makt. Ord om islam ( i all sin brokighet och bråkighet, som vår globala gossen Ruda) är extra mäktiga i vår tid, oavsett om det är Åkesson, Kaplan, Hjärpe, Gardell, Ekeroth, Fazlhashemi, Esbati eller andra som uttalar dem. Och det är bra. Och problematiskt. Jag tror att det måste vara en livlig och tidvis jobbig debatt om islam, kulturmöten, minoriteter och svensk identitet i många år innan, det skapas nya synteser och debatten, mognar.

      Akademisk nyansering kan ju i värsta fall användas som en omedveten härskarteknik, även om intentionen var god.

      Bloggen är bra läsning förresten. Liksom dina texter. Mawlid var väldigt intressant, och jag undrar vad mawlid kommer kallas på svenska om 50 år, ”Mavlid” kanske. Om nu inte gamla Svitjod söndersalafiseras eller islam avpixlas bort helt…

      Ibland känner jag dock att meningen här ovan om härskarteknik kan vara något som religionsvetare kan behöva påminna sig själva om. Öppnar man upp och bjuder in till samtal, eller stänger man elitistiskt ute dem som inte kan prata fikonska. I de flesta fall är det väl det förra, om dessa tar sitt värv på allvar.

      Mvh,

      Pierre

      Radera
    3. Hej igen Pierre
      Kort (och slutgiltigt) svar, Solen skiner, isen ligger blank på sjön, och fiolen måste övas på.

      Mer muslimer i debatten JA! Definitivt

      Usch och fy: högst förtåeligt. Mycket viktigt för människor med positionering.

      Religionsvetares politiska agendor: möjligen så, men det innebär inte att våra forskningsresultat är fel (jämför orientalismdebatten). Det är väl ändå fortfarande så att analysernas hållbarhet måste prövas mot empiri. Om vi statsanställda akademiker inte producerar (i genomsnitt) bättre kunskap om världen än vad som görs i den allmänna debatten, eller endast leverar våra egna i grunden godtyckliga åsikter om än omgärdade av ett akademiskt fikonspråk, så är det dags att lägga ner åtminstone de humanistiska fakulteterna och istället lägga de pengarna på presstöd och utökad programtid för Ring P1.

      Jonas

      Radera
    4. Hej,

      :) Roligt svar. Utökar man Ring P1 så skulle inte Soran Ismail bli gladare än han blev av järnrörigheten (då han skämtar vitt och brett om fördumningen och just tar programmet som exempel på en ironisk kritik mot den allmänna rösträtten i sin ståuppshow som kunde beskådas på dumburk och webbteve i julas).

      Ja precis, reliabilitet, validitetskriterier, medveten vetenskapsyn, källor och allt det där behövs, verkligen. Och är kul på sitt sätt, i mitt tycke.

      Appropå åsikter har jag väl nu i god webboordning haft lite idémässig kognitiv-dissonans-överbryggande tangentbordsterapi medelst ditt inlägg om DNs ledare, och försöker parera de anonyma näthatarna med att pröva ingå i de namngivna spindeldiggarna.

      Och med den förvirrade ansatsen kanske undertecknad får lov att avsluta sitt inlägg med ett flashigt korancitat för den som så förstår transkriberad arabiska: Quli-llahu thumma dharhum fi khawdihim yal'abun.

      Nu får jag låta dig spela vidare och själv återgå till läsningen av min favvofikonska bok för närvarande, Creswells "Research Design: Qualitative, Quantitative, and Mixed Methods Approaches".

      Tack för samtalet. Eventuell provokation var avsiktlig.

      Cheers,

      Pierre

      Radera
  2. Tack för klargörandet av hur man kan karaktärisera salafism. Jag har länge haft svårt att rätt karaktärisera traditionell och modern islam. Det är förstås en modern idé att ta världen till Mohammeds tid. Tack för den insikten.

    Sedan är det friskt att argumentera för att alla former, traditionella som moderna, sammantaget är ungefär lika illa.

    Resten känns inte lika solitt. Frågan om "våldsbenägen islamist" kan vara mindre abstrakt än vad du tror. Ingenstans i DNs artikel eller någon annanstans antas "våldsbenägen" vara icke-observerbart. Varifrån fick du det? Du bygger hela framställningen på detta antagande så utan det blir det svårt att upprätthålla argumentationen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Wot
      Tack för din kommentar. Möjligen var jag lite otydligt. Jag menar inte att "alla former" är lika illa (det skulle vara absurt), utan att enkla kategoriseringar av islam som upphöjer olika former till "objekt i världen" och sedan kategoriskt värderar dem som bra/dåliga riskerar att bita sig själv i svansen. Jag tror att benägenheten att göra så dock är djupt mänsklig (och evolutionärt betingad), och vi gör det ständigt. För en användbar analys behövs dock att vi lyfter oss över vårt vardagstänkande och inser dess begränsningar.

      Angående "våldsbenägen" sätter du fingret på själva grundproblemet. Nej, ingenstans I ARTIKELN nämns att "våldsbenägenhet" är icke-observerbart. Tvärtom, verkar författaren anta det motsatta. Det är just det som är problemet. "Våldsförespråkande" (uttalanden om våld) eller "våldsutövande" (våldsamma handlingar) hade varit oproblematiska att använda på INDIVIDER engagerade i islamistiska rörelser. "Våldsbenägen" är en diagnos, ett antagande om en framtida potential att utöva våld som dras på basis av indicier. Frågan är: Vilka är dessa indicier? Uttalanden om våld? Knappast, för det finns gott om agitatorer som predikar våld, men aldrig själva utför våldshandlingar. Tidigare våldshandlingar? Möjligen, om en person har en historia av regelbunden våldsanvändning (även om detta i sig inte är bevis för framtida våldshandlingar, så kan det vara ett rimligt antagande)

      Ytterligare ett problem med att använda "våldbenägen" (eller för den delen också "våldsbejakande" eller "våldsutövande") som beteckning på islamism är att det "förmänskligar" en abstraktion, det vill säga ger en teoretiskt konstruerad benämning på överlappningar i föreställningar och handlingsmönster hos en grupp människor en egen vilja och ett medvetande. Hur kan en ideologi ha ett medvetande? Visst, vi människor har en benägenhet att tillskriva abstrakta tankekonstruktioner vilja, intentioner och ett medvetande (tänk religion generellt), men som sagts ovan är det viktigt att i analyser ibland lyfta sig över det intuitiva vardagstänkandet.

      Hoppas det blev tydligare vad min poäng är

      Jonas

      Radera
    2. Nåja, din poäng var nog tydlig redan från start. Mitt problem är inte tydligheten utan att jag inte håller med. "islamologers eventuella apologetik för akuta och konkreta problem i termer av nyansering ... behöver också problematiseras", var det någon som uttryckte det som. De exempel på våldsbenägenhet som DNs ledare tar upp är tydliga. Rent allmänt om man börjar pryda sin facebooksida med al-Qaidas svarta flagga och lägger upp länkar till jihadvideor, åker till Jordanien och skaffar sig ett nom de guerre (och eventuellt en specialutbildning i kemi), uttrycker så radikala åsikter att man blir utkastad från en radikal moské, och så vidare - så får man nog kalla den personen våldsbenägen islamist utan att behöva riskera en islamologs kritik över grundlös kategorisering.

      Jag känner förstås igen symptomen. Religionsvetenskapens utveckling har gått från självsäkra påståenden om generella egenskaper till en allt djupare insikt om att religion benhårt motstår kategorisering. Men att överföra den insikten till DNs användning av begreppet våldsbenägen islamist synes vara ogrundat. Just denna sak är ändå rätt tydlig. Och ja, konsekvensen av ditt resonemang är att du bidrar till tystnaden. "Våldsbenägen islamist - näe det finns inte, det visar mitt metafysiska resonemang."

      Radera
    3. Hej igen
      Exemplen du ger är just exempel på kategorisering baserad på handlingar och uttalanden. Det har jag inget emot alls. Tvärtom, de är rimliga. Frågan är: kan någon islamist vara våldsbenägen utan att uppvisa dessa tecken. Förmodligen väl (om vi nu menar samma sak med våldsbenägen). I så fall, i vilken kategori hamnar hen i den "enkla" distinktionen: våldsbenägen islamist eller resten av den muslimska världen? Vad är tillräckliga och nödvändiga kriterier för en våldsbenägen islamist? Utövat våld? Uttalanden om våld? Fantasier om våld? Att man säger sig dela religionstillhörighet med någon annan som utövar våld? Att man har en viss längd på skägget eller bär vissa kläder? Att man kommer från ett visst land? Att man heter Muhammed? Detta är inte bara meningslösa hårklyverier, utan får konsekvenser för hur vi förhåller oss till våra medmänniskor.

      Jag skulle för övrigt vilja hävda att mitt resonemang knappast är metafysiskt, snarare det motsatta. Det är de fysiska uttrycken (handlingar och uttalanden) som jag vill se som grund för kategorisering, inte gissningar om mentala tillstånd.

      Jonas

      Radera

  3. Säg: "Gud [har sänt den]" - och låt dem sedan fortsätta att förströ sig med sina hårklyverier. 6:91

    = korancitatet som Pierre transkriberade, här översatt av Bernström.
    /Susanne Olsson

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aj då. Koranthumpandet avslöjat. :)

      Susanne,

      Du som är lite insatt. Black Bloc Egypt, vilka är de?
      Riktiga anarkister som funnits sedan innan och nu dykt upp med videos och sociala media till sitt förfogande, eller har de precis skapats? Är det en verklig rörelse eller bara några få ungdomar? Har de kopplingar, annat än till namnet, till Black Block i Seattle 1999 och den tidigare autonoma vänstern i Europa? Några antagonister verkar tror att de är Mubarak-thugs i coolare kläder.

      De verkar retat salafisterna och Jihad så pass att de kallar sig white bloc... KKK, någon?

      I vilket fall så är det ju intressant om man till delar kan avislamisera konflikter i den arabiska vårens kalla kölvatten och också börja se på dem i termer av klass, kön, fascism och anti-fascism.

      Det har ju varit lite poppis att (här i Sverige) se MB som väldigt snälla sossar av något slag, men tja... att se dem som religiösa nationalister med fascistiska tendenser är kanske bättre, och då känns ju ett gäng anarkister som en klart sund opposition. Egypten skulle må bra av klart mindre religion, iaf i den mer identitetspolitiska bemärkelsen.

      /Pierre

      Radera
  4. Jonas.

    Din kritik av DN-ledaren påminner om den amerikanska vapenlobbyns argument: "Guns don't kill people, people kill people." Mot detta har ett mycket effektivt argument framförts: "People with guns kill people."

    På samma sätt skulle DN-skribenten kunna framhålla att muslimer vars religiösa ideologi är präglad av en militant och fascistoid retorik är de mest benägna att begå våldsamma angrepp på sina fiender, oftast andra muslimer. Det är de fanatiskt religiösa extremisterna med en militant ideologi som terroriserar sin omgivning och legitimerar sin terror med en teologi som säger. "Gud vill det!".

    Den kommentator som inte i otvetydiga ordalag fördömer militant fascism var den än uppträder måste anses vara dess medlöpare. Det brottet gör sig inte DN-skribenten skyldig till. Med dig är det mera tveksamt.

    Samuel.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Samuel
      Tack för din kommentar. Den exemplifierar i sig min poäng. Även vad som försegår inne i mitt huvud är i din kommentar föremål för spekulation och grund för kategorisering (jag är möjligen medlöpare till militant fascism). Det är användbart retoriskt, eftersom det är omöjligt för mig att motbevisa. Även om jag i otvetydiga ordalag säger att jag inte är fascist, tar avstånd från alla former av fascism och inte under några omständigheter stöder militans, kan man då lita på det? Jag kan ju ljuga. Det händer ju att människor gör det.

      Jag tror att mitt svar till Wot ovan täcker in även dina synpunkter. En viss typ av retorik (observerbart) kan vara en indikation på våldsbenägenhet, ja, men faktum kvarstår: våldsbenägenheten i sig är inte observerbar, och därmed (till skillnad från retoriken) en tveksam grund för absoluta kategoriseringar av enskilda människor. Även de som inte nyttjar en våldsbejakande retorik kan ju vara våldsbenägna. Att vi medlemmar av arten homo sapiens hela tiden i vår vardag gör kategoriseringar på basis av vad vi antar är "inneboende" men osynliga delar av andra människor (tankar, känslor, motiv) är nog ett ofrånkomligt resultat av vår evolutionära historia, men icke desto mindre problematiskt.

      Även den amerikanska vapendebatten exemplifierar min poäng: vad vapenlobbyn gör med sin slogan är att de också förlägger den drivande orsaken till dödsskjutningar till något "osynligt": människors intentioner. "Våldsbenägna" (onda) människor kommer att döda ändå, och det enda sätt som "icke-våldsbenägna" (goda) människor kan skydda sig mot detta är genom att beväpna sig. Motståndarlägret tar bort detta fokus från det osynliga och pekar på det faktum att alldeles oberoende av intentioner så är eldvapen i händerna på människor ett problem. Ett synsätt som jag förresten också delar, åtminstone säger (skriver) jag härmed att jag gör så. Men vem vet, jag kanske ljuger.

      Radera
  5. Jonas, tack för svar.

    Du avslutade din bloggpost så här:

    "Istället för att spekulera kring vad som rör sig inne i människors medvetanden och skapa kategorier och bedöma och behandla människor på basis av detta, är det kanske rimligare att fokusera faktiska handlingar och uttalanden och begränsa kritik och ställningstaganden till dessa."

    Med den avslutningen rätar du upp resonemanget och inbjuder till seriös debatt. Handlingar och uttalanden, alla sorts yttranden som avslöjar vilken tolkning vederbörande har av sin religion, är just vad DN-skribenten (och jag) syftar på. Inte spekulation om diverse essenser eller sinnesrörelser "som försiggår i någons huvud". Vi följer den gamla principen "genom frukten känner man trädet". Bekänner man sig till fascism är man fascist.

    Alltså, en våldsförespråkande ideologi, likt korstågsfararna, jihadisterna eller counterjihadisternas, är det en moralisk plikt att inte bara akademiskt analysera utan också ta ställning mot. DN-ledaren står i samma kritiktradition som den Torgny Segerstedt praktiserade mot fascismen redan innan kriget bröt ut. Det ska skribenten ha all heder av.

    Du försöker blanda bort korten. Du är ute i ogjort väder. Tala klarspråk istället.

    Samuel.

    SvaraRadera
  6. Ok.
    För att du inte ska hysa agg mot mig som privatperson avslutar jag denna debatt här med en personlig bekännelse, off the record.
    Jag tar avstånd från korsfarare, jihadister och counterjihadister och andra våldsverkare. Jag passar även på att vädra mitt starka ogillande av folkmord, könsstympning, Hitlers och Josef Stalins politik, nedsmutsning i naturen, och kärnkraft. Det finns en mängd andra saker som jag också tar avstånd från, men om du vill ha en längre lista kan du maila mig.

    Jonas

    SvaraRadera
  7. Jonas.

    Att du föraktar dina meningsmotståndare stod klart redan när du reducerar ledarskribentens välmotiverade ställningstagande till ett "usch och fy". Du började i sandlådan och slutade också där.

    Samuel.

    SvaraRadera
  8. Såvitt mig bekant finns det våldsamma människor med alla möjliga ideologier - och utan artikulerade ideologier alls. Antagligen är det inte ideologierna som bestämmer deras våldshandlingar, utan något annat. Ibland maktbegär (liberala USA-politiker som härjar i Irak och Afghanistan, socialistiska Sovjetpolitiker som härjade förut i Afghanistan). Ibland pengabegär (maffian). Och inte sällan en uppfattning om att man är totalt låst och bara våldet återstår.

    SvaraRadera