Högt antal fatwor i Egypten

Dar al-Ifta’, det organ i Egypten som utfärdar religiösa påbud (fatwa, fatawa), med förankring i det islamiska lärosätet al-Azhar har under 2012, enligt egen uppgift i verksamhetsrapporten för 2012, utfärdad en halv miljon fatwor. Ledaren är stormuftin Ali Goma (född 1953).

På Ali Gomas hemsida presenteras en artikel rörande verksamhetsrapporten som inleds med att säga att FN har prisat Dar al-Ifta’s inflytande på fred och motarbetande av fanatism liksom att FN har placerat Dar al-Ifta’ som en av de mest inflytelserika internationella akademiska institutionerna idag.

Ett internationellt engagemang uppvisas då representanter från Dar al-Ifta har deltagit i många internationella möten och de har engagerat sig i västvärlden genom att sprida information om den sanna bilden av islam, som en motvikt mot negativa bilder som sprids i västvärlden, t.ex. i form av karikatyrer på profeten Muhammad, islamofobisk tunnelbanereklam i USA, videon the Innocence of Muslims etc.. Ali Goma har nyligen gett ut en bok översatt till engelska, Methodology of Moral Discipline in the Prophetic Tradition, och avsikten med den anges vara att kontra bilden av profeten Muhammad i västliga tidningar, och speciellt Charlie Hebdo nämns i deras pressrelease, som nämnst tidigare på bloggen i samband med att de nu ger ut en serietidning om Muhammads liv.

I Egypten har Dar al-Ifta framförallt besvarat frågor i form av fatwor och skrivit pressreleaser om religiösa frågor. Vad gäller utfärdade fatwor under 2012 rör de muntliga (ca 116,000), telefonfatwor (ca 200,000) och internetfatwor (ca 150,000), liksom skriftliga fatwor som endast kom upp i 1542 stycken – och de har täckt in alla möjliga teman som rör muslimer, allt från ritualer till fatwor som förbjöd bärandet av vapen utan licens, att sälja mjöl och mediciner på svarta marknaden liksom förbudet mot mutor.

Rapporten för verksamheten 2012 nämner också att de har initierat treåriga kurser där studenter kan specialisera sig på vissa frågor och då sedan fungera som mufti inom det specifika fältet, t.ex. ekonomi eller familjefrågor. Tidigare har en mufti förväntas ha all-round-kunskap och inte endast vara specialiserad i ett fält, vilket tyder på att synen på vilken roll juridiska religiösa specialister bör ha förändras.

Artikeln är intressant då den visar det internationella engagemang som finns liksom att utfärdandet av fatwor är en aktiv process. Det antal som de uppger är väldigt högt och det tyder på att folk vill ha religiösa svar på många frågor och att de använder sig av ny teknik för att ställa frågor och att Dar al-Ifta anpassar sig teknisk utveckling. På Ali Gomas engelska hemsida finns översatta fatwor listade liksom på Dar al-Iftas hemsida.

Artikeln nämner också att Ali Goma placerades som nummer 14 av 500 av de mest influensrika muslimerna under 2012. Det är i en sammanställning gjord av en forskningsgrupp i Jordanien, The Royal Islamic Strategic Studies Centre. Andra Egyptier som står högre på listan nämns inte på Gomas hemsida. Han får se sig utslagen av kollegan Ahmad Muhammad al-Tayyeb, som är den högste sheykhen på al-Azhar som hamnat på plats 8, liksom den nye presidenten Morsi som befinner sig på plats 11. Men högst av alla egyptier återfinns Mohammed Badie, ledare för det Muslimska brödraskapet, som är placerad som nummer 4 i listan. Vad Goma och andra anser om att den rangordningen nämns inte i artikeln.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Buddhistisk extremism skrämmer muslimer på Sri Lanka

Under det senaste året har relationerna mellan buddhister och muslimer på Sri Lanka förvärrats. Konflikten mellan de båda religiösa grupperna har pågått till och från bland annat med frågor om förbud mot böneutrop (vilket även förbjöds i vissa städer). Men den senaste konflikten hade troligen sin början i att några buddhistiska aktivister rev en muslimsk helgongrav i september 2011. En talesman för muslimerna i staden sa att helgongraven delades av flera religioner, vilket inte är ovanligt i Sri Lanka, men graven var enligt buddhistiska extremister illegitim och återfanns på helig buddhistisks mark där flera buddhistiska tempel återfanns och därför skulle den avlägsnas.

Efter denna händelse så har buddhistiska extremister gjort fler anspråk på moskéer som bör rivas, till exempel i Colombo. Buddhistiska protester har också riktats mot försäljningen och certifieringen av halalkött och i dess propagandaretorik så används gärna bilder på Usama Bin-Ladins ansikte och texter som ”vinsten vid försäljning av halalkött går till internationella terrorister” annan retorik som används i socialamedier och ”posterpropaganda” är slagord som ”vi vill stoppa islamiseringen” och att ”Sri Lanka vid 2050 kommer vara dominerat av muslimer”, det vill säga inte helt olik den retorik som återfinns hos invandringsfientliga/islamofobiska partier i Europa.

Hur allvarligt ska man nu se på dessa tendenser? Det är svårt att avgöra i dagsläget, men det vi kan konstatera att det främst är extremistiska buddhister som varit initiativtagare till protesterna, men de har även fått medhåll från regeringen. De muslimska politikerna och debattörerna är mycket oroade för utvecklingen i landet och kanske ska vi delas deras oro då Sri Lanka sen tidigare är känt för ett etniskt grundat inbördeskrig, mellan. De flesta av Sri Lankas befolkning är singaleser där majoriteten är buddhister, muslimer betraktas som en tredje etnisk grupp, efter tamiler som i huvudsak är hinduer.

Andreas Johansson

Doktorand i Religionshistoria

Lunds Universitet

Kommentar till Ulf Nilson

Flera medier rapporterar idag att Expressenveteranen Ulf Nilson har skrivit en krönika i den islamkritiska tidningen Dispatch International, som bland annat distribueras till Sverigedemokraternas medlemmar. I en intervju med TT Spektra säger Nilson att han ångrar sig och menar att det var dumt att inte kolla upp sammanhanget bättre.

Man kan ställa sig undrande till att en erfaren journalist som Ulf Nilson inte känner till Dispatch International vid det här laget, då publikationen varit flitigt diskuterad. Inte minst sedan prästen Annika Borg blev intervjuad i tidningen, vars skribent då tycks ha gett sken av att skriva för den kristna tidningen Dagen.

Men Ulf Nilson kanske också bör fråga sig varför en tidning som Dispatch International ber honom att skriva en krönika. Kanske kan anledningen till att just han fick förfrågan spåras i vad han tidigare skrivit, i Expressen, om islam och invandring?

Islam är en farlig religion slog Nilson fast i en krönika år 2005. Men farligast, enligt en senare text, är ”islams shia-sekt som hyllar martyrskap och oförsonlig kamp mot de ’otrogna’, det vill säga vi”. Han fortsätter: 

Shiiterna anser att Israel måste förintas, alltså att varje judisk man, kvinna eller barn måste mördas. Ja, de tycker så - svårt att förstå för en svensk - men de tycker så. På allvar. De vill se ett berg av brinnande lik...

Nilson och Expressen mötte då kritik för att tillskriva världens ca 200 000 000 shiamuslimer lusten att se ”brinnande lik”.

Detta var inte första gången Nilson gör skillnad mellan ”vi” (svenskar = icke-muslimer) och ”dom” (muslimer = icke-svenskar) och utmålar ”dom” som ett akut hot mot ”vår” säkerhet: 

Faktum är att vi, ja, svenskarna, faktiskt är på väg att avskaffa oss, om än sakta. Obs! att nu raljerar jag inte längre. Sverige har sen länge minskande befolkning, ja, om vi ser till pursvenskar. Varje par föder statistiskt sett färre än två barn, lika med minskning. Våra invandrare, numera omkring 20 procent, av vilka 400 000 muslimer (varav de allra flesta naturligtvis inte är islamister), föder betydligt fler. Det är oundvikligt att det muslimska inflytandet växer. Kort sagt: vi befinner oss i krig…

 Mycket i dessa krönikor rimmar med grundläggande föreställningar i islamofobisk diskurs: Islam essentialiseras utifrån negativa stereotyper. De mest extrema uttrycken får representera hela religionen. Islam, snarare än muslimer, tillskrivs agens.

Här finns också föreställningen om en muslimsk demografisk krigsföring. Genom invandring och barnafödande ska muslimerna ta över världen. Samma föreställning, en av eurabiadoktrinens grundpelare, föranledde häromdagen SD-politikern Annika Rydh att vilja begränsa muslimers barnafödande.

Nilson har dragit på sig kritik i samband med dessa krönikor och även anmälts för hets mot folkgrupp. Själv menar han dock att han omöjligt kan anses främlingsfientlig: ”Knappast. Jag har levt utomlands.”

Det är säkert så att Nilson inte upplever sig som främlings- eller islamfientlig. Men om så är fallet kanske han borde reflektera över varför hans texter gång på gång upplevs just så. Som främlings- och islamfientliga och därför attraktiva för Dispatch International.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

De vise männens vandring

Episoden om de vise männen, också kända som ”heliga tre kungar från Österlandet” omnämns endast i Matteusevangeliet. Här skildras hur de följt en stor stjärna till Betlehem för att finna en nyfödd kung och hur de skänker barnet guld, rökelse och myrra. Ur denna berättelse har tidigt en livskraftig tradition uppstått som ligger till grund för trettondagsfirandet.

Berättelsen innehåller en hel del intressanta uppgifter som omtalar att besökarna som i den senaste bibelöversättningen kallas ”stjärntydare” var magoi, vilket antyder att de tillhörde den zoroastriska religionens präster och var välrenommerade astrologer. Det persiska ordet har sedermera gett upphov till ordet magi och kommer senare att dyka upp i Apostlagärningarna som ett skällsord till den kätterske Simon som också kallades Magus.

Däremot innehåller inte Matteusevangeliet någon uppgift om att stjärntydarna skulle vara tre till antalet. Men eftersom deras gåvor var tre skapades tidigt traditionen kring ”tre vise män”, som den kristne författare Origenes skall ha skapat. Hans kollega Tertullianus uppgraderade dem till ”tre konungar”. Därmed började den korta berättelsen att leva ett eget liv, som fritt skildrade deras egenskaper och äventyr och förvandlade dem till symboler, vars innebörd man inte alltid reflekterar över.

Under senantiken fick ”stjärntydarna” individuella namn som Melchior, Kaspar och Baltasar. Om Melchior och Baltasar är inte mycket att berätta, men Kaspar kan ha inspirerats av en historisk gestalt, nämligen den indiske kung Gondofares I som omtalas i de apokryfa Thomasakterna. Namnet kunde också skrivas ”Gastaphar” vilket skulle ha gett namnen Kaspar och Gaspard i den västerländska traditionen. Deras initialer C+M+B kunde ristas på väggar och tänktes då beskydda byggnaden.

De tre konungarnas existens var tidigt grundlagd i den kristna mytbildningen, vilket visar sig i berättelsen om hur Konstantin den store mor Helena ”fann” deras gravar vid sitt besök i Jerusalem 324 e.Kr. Hon förde deras reliker till Konstantinopel och enligt traditionen kom de senare till Köln där de numera vilar inneslutna i en guldkista i Kölnerdomen.

De zoroastriska prästerna hade förvandlats till kristna helgon, som främst kom att beskydda Europas kungar. Inte sällan var deras namn ingraverade på de dryckeshorn som användes vid gillen. Det var kanske inte så märkligt att de blev symboliserade i form av tre kronor, vilket ingick i staden Kölns vapen. Symbolen används som bekant även i Sveriges riksvapen sedan medeltiden och kröner numera Stockholms stadshus. Sedan 1938 bär det svenska ishockeylaget namnet ”Tre kronor”, men knappast någon lär väl längre associera till ”de vise männen”, som i detta fall har vandrat en lång väg.

Britt-Mari Näsström

Professor emerita

Muhammads liv som serietidning

Den franska satirtidningen Charlie Hebdo säger att de nu ska publicera ett seriemagasin över profeten Muhammads liv. Charlie Hebdos redaktör Stephane Charbonnier säger att den är redigerad av muslimer och att den då inte borde göra folk upprörda. Tidningen har tidigare publicerat karikatyrer på Muhammad och förra året kastades brandbomber mot tidningen efter att de hade publicerat karikatyrer. Nu är det nog många som är nyfikna på hur den nya serietidningen kommer att se ut, och den sägs ska komma redan på onsdag, så håll utkik efter den!

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Ingen jul i Australien

SvD har i dagarna rapporterat att en imam Yahya Safi i Sydney-förorten Lakemba har uttalat en fatwa mot julen. Enligt fatwan skall muslimer inte befatta sig med julfirandet och man skall inte utbyta julhälsningar med kristna enligt SvD.

Innan jag utvecklar min analys är det viktigt att känna till att en fatwa är en icke-bindande rekommendation som inte behövs följas av muslimer och att det inte är ovanligt med konkurerande fatwor som uttalar ett budskap med en annan innebörd. I västvärlden har dock ordet fatwa efter den iranske ledaren Khomenis dödsdom mot den brittisk indiske författaren Salman Rushdie felaktigt kommit att förknippas med en synonym för dödsdom och något som inte går att ändras. Mot bakgrund av ordets etymologiska och teologiska betydelser är det därför långt ifrån säkert att alla muslimer i Australien kommer att följa Safis rekommendation. SvD rapporterar även om att vissa imamer kommer att delta i ekumeniska och religionsöverskridande gudstjänster som syftar till att förena troende i ett gemensamt budskap om fred och försoning.

Att många muslimer kan delta i julens sekulära ritualer som att dricka julmust, se på kalle Anka på tv, ha julgran och köpa julklappar är förmodligen inte ovanligt. Speciellt vanligt är nog denna typ av firande för de som har barn som går i svensk skola. Att inte betona julens teologiska budskap är ju inte heller unikt för denna grupp av julfirare. Även om kyrkobesöken ökar i juletid är nog julen en sekulärhögtid för de flesta svenskar. En tid då man kan umgås med vänner, se på tv, ta det lugnt och köpa presenter.

Att julen kan vara religionsöverskridande blev även tydligt i den brittiska humorserien Friday Night Dinner som nu sänds av SvT. I helgens avsnitt firade den dysfunktionella judiska familjen i teveserien jul med blandad framgång. Mamman ville gärna duka bordet med röda färger och julpynt, men hon ville absolut inte ha någon julgran. När pappan tog in en gran utbröt vilda protester, men konflikten löstes när "trädet" fick ett nytt namn! Julgranen döptes om till ett Chanukkah-träd! Chanukkah som är namnet på den judiska ljushögtiden som firas till minne av oljeundret i samband med återinvigningen av templet i Jerusalem år 165 f.Kr har ju inte något med den kristna julen att göra - men här blir det en lösning för mamman i familjen. Avsnittet avslutades med att alla i familjen grät när den något påfrestande grannen Jim sjöng julpsalmer för hela den samlade familjen.  

Men låt oss återvända till den australienske imamens önskemål om att muslimer inte skall delta i icke-muslimska högtider. Ur ett religionsvetenskapligt perspektiv är det ju inte speciellt förvånande att religiösa ledare vill dra gränser gentemot andra religioner eller mot vad de uppfattar vara tveksamma eller felaktiga tolkningar av sin religion. Denna uppgift ingår ju så att säga i jobbet att vara religiös ledare för en specifik tradition! Att en muslimsk imam inte vill att muslimer skall fira jul är inte mer förvånande än att en kristen präst inte vill att kristna skall delta i firandet av den muslimska Id al-Fitr, en den judiska Chanukkah högtiden eller Wicca anhängares firande av sommarsolståndet. Men samtidigt som många religiösa ledare menar att en gräns måste upprätthållas är det andra företrädare som anser att ekumeniska och gränsöverskridande aktiviteter skall främjas och uppmuntras. Att önska sin granne god jul eller id mubarak är inte det samma som att man blir kristen eller muslim enligt dessa röster. Att respektera varandra och vörda varandras högtider är en del av att vara människa och olikhet är inte något hot mot den egna tron enligt de som förespråkar ett ekumeniskt och dialogiskt perspektiv. Återigen ser vi hur uttolkningen av religion å ena sidan kan leda till exklusivitet och konflikt och å andra sidan till harmoni och samförstånd.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

HBTQ-islam

Inom de flesta religioner och kulturer har man velat begränsa sexualiteten till att vara en inomäktenskaplig, barnalstrande förening mellan kvinna och man. Samkönad sex eller sex utanför äktenskapet har fördömts. Könen har getts klart definierade roller där mannen förväntats vara aktiv och penetrerande medan kvinnans roll varit den passivt mottagande. Detta gäller även för islam.

Samtidigt finns, inte förvånande, mängder med historiska och samtida exempel på könsöverskridande sexuella praktiker även bland muslimer. Det finns även exempelv som tyder på att sådana varit relativt socialt accepterade, så länge man talat tyst om dem. Ett skäl till detta tros vara att dessa kulturer varit starkt könssegregerade. I dessa kulturer har en man som penetrerar en annan man inte upplevts som homosexuell eller feminin medan däremot en man som låter sig penetreras ger upp sin manlighet. Det är den sexuella rollen, inte sexualorganen, som avgör "könstillhörigheten”. I boken Onämnbar kärlek. Att leva som gay i Mellanöstern av den engelska journalisten Brian Whitaker kan man läsa om homosexualitet i arabvärlden som utbredd, men också riskfylld. Även här kan man läsa om allt mer aktiva HBTQ-rörelser i den arabiska vårens kölvatten, men också om hur öppet homosexuella lever farligt, ofta utsätts för social diskriminering och våld.   

De flesta muslimer är troligtvis överens i uppfattningen att islam förbjuder homosexualitet, varför homosexuella muslimer inte bara lider under ett socialt stigma utan ofta också kämpar med en självbild där sexualiteten upplevs krocka med den religiösa identiteten. Islamiska HBTQ-rörelser och Queer-teoretiker har därför försökt producera en rad tolkningar av Koran- och hadithtexter som ska hjälpa HBTQ-muslimer att integrera sin religiösa och sexuella identitet. Man vill först och främst få HBT-muslimer att acceptera sig själva, och sedan bidra till acceptans bland andra muslimer. Man har samtidigt att slåss mot homofoba muslimer och islamofoba homosexuella.

För femton år sedan grundades al-Fatiha för HBTQ-muslimer i USA. Rörelsen växte fort och har bildat underorganisationer i England, Sydafrika, Kanada och Turkiet. Ungefär samtidigt grundades en Safra-projektet som huvudsakligen fokuserat på homosexuella muslimska kvinnor. Under en tid drev även den amerikanske konvertiten Sulayman X den nu vilande webplatsen Queer Jihad, där man än idag kan hitta relevanta artiklar.

Namnet al-Fatiha tog man från Koranens första sura. Ordet betyder "början" eller "öppningen" och versen är en bön om vägledning av Gud. Rörelsen har arbetat för att öppna upp för en dialog kring HBTQ-frågor och fungera som en mötesplats och en aktionsgrupp. År 2001 deltog man för första gången i San Fransciscos Gay Pride-parad. Al-Fatiha har även engagerat muslimska lärde som ägnar sig åt nytolkning (ijtihad) av islams källor kring frågor som rör homosexualitet. Här har man haft mycket att lära av 1900-talets framväxande feministiska teologi inom islam. Man menar att det bakom sharia och århundraden av tidsbundna islamtolkningar finns en evig islam som står för tolerans, rättvisa och fördomsfrihet.

Arabiskan har traditionellt inget ord för "homosexualitet", utan använder sig av termen liwat, vilken vanligtvis översätts med "sodomi" och är starkt negativt laddad. Termen är grammatiskt besläktad med namnet Lût. Det är också i Koranens berättelse om profeten Lût, Bibelns Lot, man menat sig finna det mest tydliga fördömandet gentemot homosexualitet inom islam. Berättelsen, som är utspridd mellan olika suror (bland annat 7:80-84, 11:77-83, 26:160-175, 29:28-35), är i stort den samma som i Bibeln (1 Mos:19). Lût har (manliga) gäster, och män från Sodom kommer till hans hus för att våldta dem, Lût utropar: "Ni begår sådana skamliga handlingar som ingen i världen någonsin begått före er! Ni nalkas ju män [upptända av lust] och går tvärs emot naturens vägar." 29:28-29.

Det finns idag en stor mängd alternativa läsningar av dessa verser inom de muslimska HBTQ-rörelserna. Sodomiternas brott har tolkats som ogästvänlighet, våldtäkt, äktenskaplig försummelse och stråtröveri (koranarabiskan är mångtydig, "ni nalkas ju män" kan tolkas som "ni utrotar män" liksom "går tvärs emot naturen vägar" har tolkats som "avskära vägen" - bedriva stråtröveri).

 

Under 2000-talet har man kunnat ana vissa resultat av dess organisationers arbete, och allt fler muslimer kommer ut som öppet homosexuella och tar öppet kampen för homosexuella muslimers rättigheter, som författaren och aktivisten Irshad Manji eller imamerna Daayiee Abdullah och Muhsin Hendricks. För bara några veckor sedan kunde vi läsa om en moské för homosexuella som öppnat i Paris, och om ett första muslimska gaybröllop i samma stad.  Även i Malaysia och Sydafrika har vi kunnat läsa om muslimska gaybröllop.

 

I Sverige har Sveriges Unga Muslimer samarbetat med RFSL i projektet "Alla Lika, Alla Olika", sedan en tid bedriver Arabiskt initiativ verksamhet kring HBTQ-frågor och i veckan kunde vi läsa om hur Ardeshir Bikakabadi och föreningen Hooman vill starta en gay-moské i Göteborg.

 

Detta är en utveckling som många mer konservativa muslimer vill stoppa, samtidigt har vi under en tjugoårsperiod sett en relativt snabb framväxt av denna sorts initiativ. Att allt fler muslimer dessutom kommer ut och öppet verkar för HBTQ-rättigheter inom islam kommer troligtvis också sporra fler att våga ta steget, trots de hot om våld och social stigmatisering som följer med beslutet. Detta är något de har gemensamt med HBTQ-personer ur alla religioner och kulturer.

 

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet