Doktoranden i missonvetenskap vid Lunds universitet, Sameh Egyptson, har nyligen publicerat boken Holy White Lies(2018, Dar el-Marifa). Till bokens behållning är det gedigna arkivmaterial som Egyptson tillhandahåller och översätter. Även om det går att invända mot översättarens ur- och ordval (ett ordinärt metodologiskt problem) kan man summera de första fyra kapitlen som att Egyptson nog lyckas fastslå att de individer som funnits i ledande position i organisationerna Islamiska Förbundet i Sverige (IFiS) och Sveriges Muslimska Råd (SMR) står närmre det Muslimska Brödraskapet (MB) än man själva tillstår offentligt i Sverige. Egyptson lyckas väl med sin kartläggning främst genom att påminna om redan kända fakta som att organisationerna exempelvis får orimligt mycket mediautrymme: 70% av all representation i etermedia trots att man endast representerar en liten del av Sveriges samtliga muslimer. Sveriges Radio uppmärksammade denna snedvridning redan 2014.
Sådana konstateranden väcker dock fler frågor än det besvarar. Att det finns svenska muslimska organisationer som är ideologiskt besjälade med MB är inte kontroversiellt eller en ny uppgift utan har varit ett islamologiskt antagande sedan åtminstone Svanberg och Westerlunds Blågul Islam(1999). Egyptson har dock en ogrundad teori som förklarar alltings signifikans. Att vara ideologiskt nära MB innebär i Egyptsons begreppsvärld att man är deltagare i ett politiskt projekt med syfte att nedmontera det liberala västerländska demokratiska projektet för att ersätta det med ett intolerant och odemokratiskt kalifat.
Egyptsons tes sätts i misstanke av att de representanter som vanligtvis kopplas ihop med MB genom sitt engagemang i IFiS vanligtvis förnekar att man skulle ha några såna kopplingar eller ambitioner. Ett problem Egyptson hanterar genom den perfekta ad hoc-lösningen: att personerna ljuger och lögnen i sig är sanktionerad av vad han menar är deras andlige ledare, teologen Yusuf al-Qaradawi.
Egyptsons tes sätts i misstanke av att de representanter som vanligtvis kopplas ihop med MB genom sitt engagemang i IFiS vanligtvis förnekar att man skulle ha några såna kopplingar eller ambitioner. Ett problem Egyptson hanterar genom den perfekta ad hoc-lösningen: att personerna ljuger och lögnen i sig är sanktionerad av vad han menar är deras andlige ledare, teologen Yusuf al-Qaradawi.
Egyptsons idé om islamisternas användande av lögn är inte sprungen ur ett vakuum. Idén om den lögnaktiga muslimen är betydligt äldre än det svenska 70-tal i vilket Egyptson ser som startpunkten för islamistisk organisering i Sverige. Den kristna världens möte med islam under medeltid och framåt (med några undantag) har framförallt beskrivit islam som en falsk religion och dess stiftare Muhammed som en falsk profet. Medvetna om islams generella svin- och alkoholförbud kunde kristen polemik ändå skriva fram Muhammed som dödad av grisar under berusning. Riddareposet Rolandsången (komponerad mellan 1040–1115 CE) beskriver Muhammed som en hednisk idol som dyrkas av Saracenerna. Andra krönikor beskriver Muhammed som en avfallen katolsk kardinal som startar sin egen falska religion, en bild som ger eko i Dantes Inferno(canto 28:31–36) där han placerar Muhammed bland andra kristna schismatiker. Senare i historien skulle reformatorn Martin Luther beskriva Muhammed som Djävulens son och Djävulen i bibeltexten är lögnens fader (Se: Ernst, C. 2004. Rethinking Islam in the Contemorary World, ss. 14–17).
Egyptson menar naturligtvis inte att alla muslimer ljuger, bara islamisterna i MB. Men en sådan hjälphypotes löser inte det grundläggande logiska felslutet. Att Martin Luther hyste antisemitiska föreställningar om judar leder inte till att alla lutheraner gör det. Att Yusuf al-Qaradawi enligt Egyptsons utsaga menar att muslimer bör ljuga för att främja sina positioner i icke-muslimska samhällen leder inte till antagandet att alla muslimer som håller honom som en religiös auktoritet i någon fråga gör det.
Faktum är att Egyptson i sin bok inte ens demonstrerar att så är fallet. Hjälphypotesen om den heliga vita lögnen extrapolerar Egyptson från ett resonemang som al-Qaradawi för om pliktetik vis a viskonsekventialism och kommer fram till att islam är en konsekvensetisk religion, inte pliktetisk. Det är en åsikt i vilken al-Qaradawi stöder sig på den äldre teologen al-Ghazalis (d.1111) mastodontverk ihya ulum al-din(Egyptson s. 240 ff). Även om lögn är att betrakta som syndigt generellt, medger både Ghazali och Qaradawi att religionen (eller Gud egentligen) är så pass pragmatisk att det finns tillfällen då ljugandet inte ska betraktas som syndfullt. De tre exempel som tas upp är i medlingssituationer (för att försona två stridande parter), under öppet krig (krigslist) och när en man smickrar sin fru (eller vice versa).
I den counter-jihadistiska världen brukar man ta fasta på det andra av dessa tre exempel och mena att eftersom muslimer befinner sig i krig med väst (det är dock inte nödvändigtvis något muslimer håller med dem om) så operationaliserar de ljugandet (taqiyya, att dölja sina sanna åsikter) för att skaffa sig ekonomisk och politisk makt tills dess att de är tillräckligt starka att lägga landet under sharia-lagar. Egyptson modererar denna tes till att endast vara sann gällande islamister utan att verka förstå konsekvenserna.
En teori som bygger på att all empiri som går emot slutsatsen behandlas som falsk är så kallad pseudovetenskaplig. I Egyptsons fall leder det pseudovetenskapliga snabbt in i det konspiratoriska. Egyptson är så övertygad om sin sanning att han missar de mest basala kontrollpunkterna i en vetenskaplig undersökning. Han prövar aldrig sina egna hypoteser mot andra möjliga förklaringar. Han ser inte att han måste ha hjälphypoteser eller flytta målstolparna för att rädda sin grundhypotes från att vara ett cirkulärt resonemang. Han tolkar ständigt sin empiri i ljuset av den färdiga slutsatsen (s.k konfirmationsbias) och hans tendentiösa kategorisering av fenomen säger mer om hans uppfattning än om de organisationer eller människor han beskriver.
När Egyptson sedan med stöd av sin forskargärning vill omvandla en studie till policypåverkan blir situationen allvarlig. Egyptson är själv redan övertygad om att de han identifierar som svenska islamister måste läsas med största möjliga misstanke. Således får han Othman al-Tawalbeh att framstå som islamistisk revolutionär i Kyrkans Tidning med citatet: ”Vi kan dra upp den västerländska civilisationen när den faller och ersätta den med vår civilisation och läran om vår sanna religion så att vi blir ’Noahs Ark’.”
Läser man hela det arabiska blogginlägg Egyptson hämtar citatet från, förefaller det mer som att Tawelbeh och den Saudiske professorn som återger vad man sagt, är inbegripna i ett längre samtal om vikten av att som muslim i Europa och USA, lära sig om sina nya hemländer och delta i de politiska och kulturella processerna, att interagera och bidra till att lösa dessa samhällens problem, men utan att förlora sin muslimska identitet. Det är förvisso någon slags velourislamism i det att det har en identitetspolitisk udd, men det har hemspråksfrågan också. Fråga andra generationens finnar i Sverige om assimileringspolitiken under 70-talet var en framkomlig väg eller för många individer en kulturell död (Se Borg, K. (ed) 2016. Finnjävlar. Stockholm: Verbal).
Egyptson kanske är av åsikten att man inte kan vara fullt svensk och fullt muslim samtidigt, men då bör han argumentera för det, inte vrångtolka en utsaga så den passar hans hypotes.
I sin iver (och entusiasmen är medryckande) att försvara det öppna demokratiska samhället leder Egyptson sig själv på avvägar och verkar ha svårt att se problematiken i sina egna slutsatser, metoder och resonemang. Artikeln i Kyrkans Tidningär som Holy White Liesi miniformat. Det är rimliga slutsatser endast för den som redan är övertygad. För en utomstående är det plågsamt att se hur varje stycke är logiskt frånkopplat stycket innan. Förfaringsättet påminner om en berättelse från Mauretanien:
Ett lamm gick ned till vattenhålet för att dricka sig otörstig då plötsligt vargen hoppar fram och säger till lammet: -Jag ska äta upp dig!
- Varför då, frågade lammet.
- Därför du har grumlat vattnet, svarade vargen.
- Det är omöjligt, jag kom precis hit.
- Jaså, sade vargen och tänkte en stund. Men du grumlade vattnet förra året!
- Jag var inte ens född förra året!
- I så fall var det din far då, sade vargen och kastade sig över lammet och åt upp det.
Berättelsen om lammet och vargen är del av en Nordafrikansk folklig islamisk berättarkultur (och med största sannolikhet kan den återfinnas i icke-muslimska kulturer också) och illustrerar flera vetenskapsteoretiska problem. Karl Popper skulle antagligen identifiera i berättelsen det han kallar för ”Konventionalistiskt knep” (Conventionalist stratagem), exempelvis hur vargen introducerar en ad hoc-hypotes som till synes invaliderar lammets kritik av den ursprungliga hypotesen (”du grumlar vattnet”). Retoriskt skulle man kunna säga att berättelsen illustrerar det informella logiska felslutet som på engelska kallas ”moving the goalposts”. Den som på sin arbetsplats utsatts för härskartekniken ”dubbel bestraffning” (damned if you do, damned if you don’t), kan säkerligen också känna igen sig i lammets situation.
Det kan verka underligt att avsluta en text som formellt ska handla om det Muslimska Brödraskapet (MB) och svensk muslimsk organisationshistoria, med en folkloristisk illustration av vetenskapsteori, men det finns goda skäl till att så göra. Det som kännetecknar vetenskap är egentligen inte slutsatserna som dras av en undersökning, utan metodenoch teoribildningensom leder fram till slutsatserna. Ibland kan metoden vara korrekt, men en premiss i teorin leder ändå till en felaktig slutsats som i den ökända Flogiston-teorin. De senaste två åren har den svenska islamforskningsmiljön brottats med ett eget möjligt flogistonproblem: Det Muslimska Brödraskapet.
Det finns all anledning att återkomma till frågan om MB i Sverige, men i skrivande stund kanske det samtidigt är dags att fråga vad vi ska med teologiska institutioner till om de inte klarar av grundläggande vetenskapliga elementa.
Frederic Brusi är doktorand i religionshistoria vid SU
