Den första kända grupp muslimer som vistades i Sverige var osmanska långivare som kom hit tillsammans med Karl XII för att försäkra sig om att få tillbaka de pengar de lånat ut till kungen under åren i Bender och Varnitza. Det rörde sig om ett sextiotal osmaner, varav majoriteten var muslimer och resten judar och armeniska kristna. De flesta av dem hamnade i Karlshamn, mellan 1715–1718, och sedan i Stockholm där de blev kvar ytterligare ett drygt år innan de kunde resa hem.
Men några av dem tilläts också att uppehålla sig i andra städer. En Hajji Jusuf och sju andra kreditorer av arabisk bakgrund tog uppdrag som tältmakare i Göteborg, och som jag skrivit om tidigare satt bibliofilen Ali Pascha gärna på universitetsbiblioteket i Lund och läste.
Bland dem som stannade i Karlshamn finns en ”Molla Mehemed” förtecknad. Molla, eller mulla som det oftare stavas på svenska, är en hederstitel som ges män med religiös utbildning. Under sin tid i Sverige ville dessa besökare praktisera sin religion, och den 12 februari 1718 beslutade därför Karl XII att exempelvis judar och muslimer skulle ha rätt att praktisera sin religion i landet, så länge det skedde bakom lyckta dörrar.
Det får sägas vara en kvalificerad gissning att denne Mulla Mehmed agerade imam och alltså ledde denna första grupp muslimer i bön under åren i Sverige.
Karl XII:s fribrev
Kontakterna med osmanska riket var inte slut i och med att dessa långivare åkt hem. 1727 anlände diplomaten Mustafa Aga och en stab om cirka 20 personer till Stockholm, där de inkvarterades i ett hus om 20 rum på Södermalmstorg. Mustafa Agas tid i Sverige är väl dokumenterad, inte minst genom tolken Jean Baptiste Savarys dagbok, Ett år i Stockholm. Samtida anteckningar om turkiska sändebudet Mustafa agas vistelse i Sverige 1727–1728. Här framträder en belevad man som finner sig väl i den svenska societeten och som regelbundet är på audience hos kungen och drottningen. Han är med på danser, maskerader, utflykter och middagar, där agan skålar ”i limonad.”
Said Mehmed med följe, porträtterad av Georg Engelhard Schröder
1733–1734 kom en andra ambassad från Istanbul, ett följe om 43 personer ledda av diplomaten Said Mehmed Efendi. De hämtades från kajen i kunglig kaross och Said Mehmed Efendi har själv, i en notering som kanske bör läsas källkritiskt, beskrivit hur tillströmningen av åskådare var så stor…
…att icke blott husen och taken utmed vår väg voro överfulla utan människor voro uppradade ända upp i tacklingen på de vid kajen liggande gallionerna, så att varje skeppståg påminde om en druvklase. Och allesammans – såväl de utmed vägen uppställda soldaterna som de personer, vilka blott voro där såsom åskådare – svängde sina hattar i luften, när de finge se oss, och ropade med enmun på sitt språk: ”Gud, den högste, förläne osmanernas padisjah ett långt liv!” Härvid trummade man samtidigt på en massa trummor och blåste på en mängd horn av ett slag, som kallas trumpeter, alltmedan dundret av ett sextiotal kanoner steg upp emot himlen.”
Den siste osmanske ambassadören i Stockholm var Cherif Pascha, som mellan 1898–1908 huserade på Kommendörsgatan 32. I tidningarna berättas om hans franska uppfostran, om hur han deltar i jakter och om middagar med den svenska societeten.
Under dessa år får vi anta att bönerna bads i ambassaderna, men vilka som ledde har vi inga uppgifter om. Kanske var det ambassadörerna själva?
Cherif Pasha i sitt tjänsterum
Sedan dröjer det innan Sverige får en muslimsk församling igen.
Ungefär samtidigt som Cherif Pascha anlände kom också den tatariske muslimen Ibrahim Umerkajeff till Stockholm där han etablerade sig som pälshandlare på Birger Jarlsgatan 38 i Stockholm. Ett trettiotal år senare, 1928, kom turken Haji Post Sahibi Akif Arhan och öppnade efter en tid mattaffären Turkiska kompanieti samma kvarter som Umerkajeffs butik Ryska pälsvaruaffären. De båda firade muslimska högtider tillsammans och turades då sannolikt om att agera imam vid bönerna.
Umerkajeff var 1948 med att bilda landets första muslimska förening och församling: Turk-Islam Föreningen i Sverige för Religion och Kultur. Till imam för församlingen utsågs turken Osman Soukkan. Han föddes 1903 i staden Štip i Makedonien, som då var en del av osmanska riket, men växte upp i Izmir i nordvästra Turkiet. 27 år gammal bestämde han sig för att se sig om i Europa och lämnade Izmir. På cykel. Efter två års trampande hade han tagit sig hela vägen till Träskända strax norr om Helsingfors och där började han att arbeta som lärare bland stadens relativt stora grupp muslimska tatarer. Han undervisade islam, turkiska och historia. Bland studenterna fanns en ung kvinna som hette Emine Nisametdin. De gifte sig 1939 och fick i rask takt tre barn, en son och två döttrar.
I slutet av 1940-talet flyttade familjen till Stockholm där de alltså blev en del av den nystartade församlingen, där Osman också utsågs till imam. Därmed kan man med fog säga att Soukkan var landets första imam i någon mer officiell mening.
Osman Soukkan (Foto: Türker Soukkans privatarkiv)
Under femtio- och sextiotalen hyrde föreningen Medborgarhuset på Södermalm eller Konserthuset vid Hötorget för att fira de stora muslimska högtiderna. Osman ledde bönen vid dessa högtider fram till 1962, då han på grund av sjukdom var tvungen att kliva tillbaka. Då hade också den muslimska gruppen i Sverige vuxit och andra kunde axla imamrollen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar